Pelle, sämst i klassen

Okej, då har man börjat nivå två av japanskan. Om nivå ett var ganska lugnt och inte speciellt svårt så är nivå två ganska stressigt och ganska svårt.
Vi började som fyra i klassen och jag är den som läst minst innan...
Lärarna utgår från att man än mer...

Vi skulle börja med att presentera oss själva, var vi kom från, våra intressen med mera med mera... Jag tror inte jag förstod ett enda ord av vad de andra sade, men läraren nickade och ställde följdfrågor så jag utgår från att det var korrekt japanska.
Suck!
Första lektionen gick ungefär lika bra. Tempot gick riktigt snabbt och mängden nya ord var rent grotesk. Huvudet snurrade efter några minuter och jag började seriöst fundera om jag verkligen platsade i klassen eller om jag borde gå om klassen innan.
Att klassen var så liten gjorde det mer uppenbart då man fick prata mer eller mindre hela tiden och jag fick mest kämpa för att få fram rätt ord medan de andra väntade.

Dag två i klassen kändes det ungefär lika bra. Nästan hjälplöst efter kändes det som. Problemet är bara att en av anledningarna att jag är här är att ha en paus från studier. Att då sitta hemma och råplugga japanska för att vara bäst i klassen känns faktiskt helt fel. Men jag trivs inte alls med känslan att inte vara bäst eller bland de bästa.

Dag tre blev dock en stor glädje. Fokus var på grammatik och helt plötsligt så var jag den enda i klassen som förstod. Total glädje.
Medans de andra kämpade med det så passade jag på att försöka hålla koll på orden som dök upp och var således förberedd när jag behövde använda dem och var helt plötsligt minst lika bra som de andra. Lycka!
Hade det inte varit för den boosten hade jag varit farligt nära att ge upp.

Sedan dess gick veckan faktiskt mer eller mindre bra. Jag är fortfarande sämst, men inte så mycket sämre att jag kommer gå under, så jag vågar göra klart den.

I klassen under mig går det också ganska få människor. En av dem är iaf en mongolska som bor åt samma håll som jag, så jag har nu mer eller mindre sällskap hemmåt varje dag vilket är en bra boost. Det är lite trist att promenera den sträckan själv annars. Skadar inte att hon samtidigt är modell och gillar att gå ut så...

Oh well, i nästa inlägg, Elisabeth kommer och Pelle går på krogen med miss mongoliet.