I Pelles Hjärna: Dansk design!

Det här med att sova har jag sedan länge lärt mig att det är en lyxvara. Den tanken var lite glädjande när jag klockan 6 på morgonen föll ur sängen efter massiva 43 minuters spenderade i horisontellt läge i den.
I det lyckligt halvsovande läget jag befann mig i så gick jag en promenad i sömnen till tåget där jag möttes av fler sovande människor.
Otroligt nog så var jag tidig för att möta familjen, så jag spenderade en glad kvart i lobbyn innan de kom ut från hissen, men ofta att jag hade energi nog att prata med receptionen och så bara för att få vänta på ett rum istället.

Frukost på hotellet skilde sig en hel del från min och Victors normala med vitt bröd, smör, jos och yoghurt. Det var liksom en standard hotellfrukost med lite japanska inslag. Vem vill inte äta saker jag förknippar med japansk lunch/middag till frukost liksom?
För ovanlighetens skull kunde jag trycka i mig massiva mängder mat. Kanske beroende på att det för mig inte riktigt var frukost utan en väldigt sen middag eller nattmåltid snarast. Soft att få valuta för pengarna.

Vi promenerade till ett hotell i närheten för att där bli ledda av en guide till en buss som stod i närheten fylld med dumma turister. Den bussen var en transferbuss till den riktiga bussen som vi skulle ta oss till mt. fuji m.m. De riktigt dryga hatobjekten hade inte kommit än och jag var hyggligt pigg av frukosten så den resan blev riktigt trevlig.

Efter lite lotsning på busshållplatsen där minst tre personer var tvugna att visa oss vägen till bussen som stod sådär 20 meter bort så satt vi på det som var våran transport för dagen. Framför oss satt mitt hatobjekt för resan, någon ultradryg, uttorkad, sniken och pratsam jude som jag tror hade som mål att få någon att döda henne.
Men men. Våran guide var en massivt torr japan som konstant berättade om någonting, relevant eller inte, och lyckades sträcka ut sådär 40 minuter fakta över en hel dag men med så lysande torr humor så allt var förlåtet. Tacksamt nog så har familjen bra mycket humor över och kan garva när han för femte gången visar på en egenritad karta att vi var på väg mot Mt Fuji, som alla med nästan 100% säkerhet redan visste, eftersom det var det man betalat för.

Stopp nr ett var en station vid bergets fot. Ett sådantdär ställe där man kunde ta bra bilder med berget som bakgrund så att alla kan se att man varit där. Givetvis tog även vi några sådana...
Stopp nr två var uppe på berget. Så högt upp man kunde åka med buss. Mysigt kallt och ganska lyxig utsikt.
Vi började givetvis promenera omkring på sådana ställen där ingen annan var och spanade runt. Höjdpunkten var dock inte utsikten eller något sådant utan att mamma nästan föll nedför en trappa mot ett säkert benbrott som minst. Hon hade tur och fick tag i lillebrors jacka så hon kunde bryta fallet. Lyxen är då total när han då suckar och säger "mamma, det är fakiskt dansk design" och slätar menanade ut jackan igen. Svårt att inte älska sin lillebror då.

Anyways. Vi åkte relativt snabbt ned för berget igen för att äta en mindre lyxig middag på ett mer lyxigt hotell. Återigen inte direkt äckligt men, helt enkelt inte direkt gott och man förväntar sig bättre.

Färden tog oss sedan vidare till en färja som vi lyckades timea med ungefär 2minuters marginal, hela den resan fram dit spenderade jag i det underbara sömnlandet så jag hoppas att det inte fanns speciellt mycket intressant att se.
Färjefärden var på vattnet på mt fujis södra sida och vi hade tydligen turen att pricka in en av de tre dagarna den månaden då berget faktiskt var synligt. Vi hade även turen att jag älskar att trängas i köer så vi hade en av de fyra bänkarna på taket så att vi kunde se allt och sitta samtidigt. Folk tittade lite surt först när det bara var jag och lillebror som bredde ut oss över en hel bänk men lätt värt det!

Det sista stoppet var en linbana upp på något berg med lite utsikt. Lätt sämst att de tryckte in massor av folk i varje vagn. Naturligtvis hamnade vi mitten av vagnen och missade hela det roliga med vagnen. Där uppe var det ju fint och så. Lite för lång tid där uppe dock måste jag säga. Vi spenderade hälften av tiden där uppe med att titta på utsikt, och den andra halvan på att stå i kö inför nästa linbana. Like hell att vi inte skulle se något på vägen ned. Bara ett par barnfamiljer framför oss, och de var lätta att tränga sig förbi på sträckan mellan grinden och vagnen. Jag menar, de hade långsamma barn med sig!

Efter att ha haft de bästa platserna på vägen ned kändes allt bättre och vi var beredda på än mer bussåkande. Hälften av folket gick av för att ta en bra genvägen med tåget hem, naturligtvis var vi en del av gruppen som skulle åka buss... och naturligtvis så var mitt hatobjekt också del av den gruppen, för att förpesta resten av resan också.

Väl framme i Shinjuku så var vi äntligen av med den horribla människan. Vi gick in på första bästa stället på vägen till hotellet som hade mat som Björn kunde äta. Ett ställe med omeletter och alice i underlandet tema.
Det var...
Underbart!

Kanske den bästa omelett jag någonsin ätit! Fanns liksom inget som var fel på den, allt var bara perfekt. Så perfekt att det nästan var otäckt!
Efter den underbara måltiden så bestämde vi oss att försöka oss på efterrättena. Vi var helt beredda på att bli besvikna då våra förhoppningar från omeletten var sinnessjukt höga.
Det var...
Ännu bättre!!!

Nästan groteskt! Jag förstår inte hur man kan göra en så perfekt efterrätt! Och dessutom måltid + efterrätt för sådär 1500Y vilket var vad riset på currystället kostade... Dyrare är hitintills inte bättre, bara dyrare!

Efter att ha memorerat stället i minsta detalj så jag kunde hitta tillbaka med enkelhet senare så skildes vi åt, efter en massiv dag tillsammans som såg ut ungefär såhär:

Berg...