Den tredje och sista veckan på första kursen försvann i farligt tempo. Vet inte riktigt var den veckan tog vägen! Tittar jag tillbaka på hela kursen så har jag nog blivit mycket mycket bättre än när jag startade, men det är svårt att på ett vettigt sätt kunna värdera det jag kan. Jag känner mig inte redo att faktiskt kommunicera med någon förutom enkelt som "denhär vill jag köpa" och "vad är dethär för mat" osv. Hoppas det byggs på så jag har en chans på det i del två.
Veckan kännetecknades också av en massiv inaktivitet från min och Victors sida. Vi har hamnat i det läget att det inte finns så mycket direkt turistande vi är sugna på att göra, vi har gjort det mesta i våran närhet och det som finns kvar som man skulle vilja göra kostar pengar vi inte har, samtidigt så är vi inte så bofasta att vi har massa stuff vi kan pyssla med på sidan av. Vi har liksom varandra och spelande att göra utöver studier och mat.
Men, så länge det fungerar fint så ska jag inte klaga på något sätt.
Jag hade avslutning med klassen på torsdagen i all enkelhet, vi gick till ett fik ovanför Shinjuku-station där vi köpte tårta och kaffe.
En liten varning till alla som överväger att köpa tema-cappucino i tokyo. De verkar ha en lite skev bild av vad som krävs för att det ska vara en kaffedryck...
Patricia beställde in en "halloween-cappuciono". Det hon fick låg nog inte under samma kategori ens.
Det var tre lager. Botten var någon form av pumpagele, mellanlagret någon söt saftaktig pumpadryck och överst grädde med kanel... Thats it. Inte speciellt gott och definitivt inte kaffe, och dessutom dyrare...
I vilket fall som helst så satt vi och pratade skit i ett par timmar och sedan skildes åt.
De andra hade stuff planerat för fredagen och lördagen, men eftersom familjen kom på besök på fredag morgon så var det inte aktuellt för mig alls.
Men känns lite sorgligt att alla är borta när jag kommer tillbaka till skolan. Jag känner att det är svårt att ha sådan tur med folk två gånger i rad, så jag är rädd att jag kommer få en trist klass nästa varv.
Men nu, 8 dagar med familjen nästa!
onsdag 29 oktober 2008
En himla många inlägg: Dyrmiddag och Dart
Fredagen handlade i första hand om att en i klassen skulle lämna oss under helgen så vi skulle helt enkelt träffas alla och äta lite middag och så. Så efter skolan gjorde jag och Victor en snabbkoll efter datorer igen utan någon större lycka. Hoppet stod nu till att familjen inhandlat en som de kunde ta med sig när det kom.
Vi träffades vid den stora korsningen i Shibuya och skulle därifrån gemensamt ta oss till någon form av matställe. Träffas gick helt utan problem och började planlöst vandra omkring.
Det finns ett stort problem i Japan. Att vara stora grupper. De flesta matställen man stöter på är ganska små och är man fler än 10 blir det ganska snabbt problem. Detta resulterade i ganska långt planlöst promenerande som slutade på... koreansk gourmet restaurant. Där satt vi glatt i grupp och beställde in stora mängder maträtter att dela på.
Det är i dethär läget det är halvkul att vara fattig i sällskap av människor som utan problem kan lägga ut en hel del på mat... Men vi satt där bra länge, maten var lysande (sådanadär varma stengrytor rakt på bordet) och sällskapet bra. Priset däremot... 2500Y per person... Snyft!
Men men, det var ju för en bra sak.
Marcus flickvän och hennes vänner kom och hämtade upp oss för att gå vidare till en Dartklubb en bit bort. Dart för 100Y spelet/person och ganska billig öl blev avslutet på dagen.
Första rundan förlorade jag så kraftigt att jag nästan skämdes direkt efter, som tur var så vann jag andra rundan så jag känner att lite av min heder kom tillbaka.
Det blev lagom sent och trevligt hela kvällen. Synd att hon försvinner nu bara, skulle varit kul om hon varit här ett tag längre!
Och lite bilder från kvällen
Vi träffades vid den stora korsningen i Shibuya och skulle därifrån gemensamt ta oss till någon form av matställe. Träffas gick helt utan problem och började planlöst vandra omkring.
Det finns ett stort problem i Japan. Att vara stora grupper. De flesta matställen man stöter på är ganska små och är man fler än 10 blir det ganska snabbt problem. Detta resulterade i ganska långt planlöst promenerande som slutade på... koreansk gourmet restaurant. Där satt vi glatt i grupp och beställde in stora mängder maträtter att dela på.
Det är i dethär läget det är halvkul att vara fattig i sällskap av människor som utan problem kan lägga ut en hel del på mat... Men vi satt där bra länge, maten var lysande (sådanadär varma stengrytor rakt på bordet) och sällskapet bra. Priset däremot... 2500Y per person... Snyft!
Men men, det var ju för en bra sak.
Marcus flickvän och hennes vänner kom och hämtade upp oss för att gå vidare till en Dartklubb en bit bort. Dart för 100Y spelet/person och ganska billig öl blev avslutet på dagen.
Första rundan förlorade jag så kraftigt att jag nästan skämdes direkt efter, som tur var så vann jag andra rundan så jag känner att lite av min heder kom tillbaka.
Det blev lagom sent och trevligt hela kvällen. Synd att hon försvinner nu bara, skulle varit kul om hon varit här ett tag längre!
Och lite bilder från kvällen
En himla massa inlägg... Porr, vilse och slem...
Karaoke och fiskhuvuden var det senaste, farligt länge sedan nu. Dagarna efter hade jag fullt upp med datoråterhämtning och skola. Det var en tragisk process att följa. Installerade om allt och hade en dator som fungerade att boota efter två dagar, och det var det absolut sista liv som man kunde få ur den, en kväll. Hårddisken spann upp och tjöt ett par gånger innan den slutligen tystnade helt och BSoD kom och tog med sig den till hårddiskhimlen.
Kort sagt min dator gick helt sönder och i ett av mina mindre starka ögonblick spenderade jag en hel kväll på att öppna min dator med en kniv för att se den onda disken som nyligen gett upp... Efter det så var det garanti på att den inte skulle fungera igen.
Dagen efter så tog jag och Victor en promenad till Akihabara för att kolla priser på nya datorer, hårddiskar samt om det semi-lagliga R4-chippet till DS fanns att köpas någonstans. Vi hade läst på internett att det skulle vara relativt lätt att hitta men inget affärer skyltade med att de hade, så man var tvungen att gå in på mer "tvivelaktiga" ställen och leta.
Vi gick in på de mest tvivelaktiga ställen man kan hitta.
Det är en liten underlig känsla när man går in på en affär som skyltar med PSP och DS utanför för att väl inne bara vada igenom massiva mängder porr och hentai utan att hitta ett spår av spelen, mycket förvirrande.
Resultatet av eftermiddagen blev att vi varit inne på fler "över 18" ställen än vi trott fanns, inget av sakerna inköpt... förutom ett st street fighter II till SNES för 100Yen, och... 500ml Mountain Dew! Lycka!
Dagen efter gjorde jag och Victor något vi aldrig vågat göra tidigare. Vi hade bott på samma ställe i 3 veckor och hitintills inte gått mer än 5m åt väster från vårat hus utan alltid öppnat med att gå österut. Well, no more! Med mod i hjärtat promenerade vi in i det okända väster.
Det tog ungefär 10 minuters promead innan vi var ganska vilse och helt oeniga om vilket håll man skulle gå åt för att komma till något vettigt. Tyvärr slutade det med att vi litade på Victor och promenerade vidare. Planen var egentligen bara att hitta något ställe att äta på. Tidigare har det inte varit något problem överhuvudtaget utan snarare så finns det matställen lite överallt... överallt utom västerut tydligen.
Vi gick längs en mycket tråkig gata som kantades av i praktiken ingenting, utan den blekaste om var vi var. Till slut såg vi en tunnelbanestation och kunde konsultera en karta.
Det var två stationer sydväst om Yoyogi-Hatchiman där vi bodde och vi började närma oss Shibuya fast lite fel.
Fine tänkte vi, vi går väl till Shibuya då. Där hittar vi alltid något ställe att äta på...
Vi följde de fina skyltar vi hittade som pekade mot Shibuya tills vi helt plötsligt stod i en korsning där skyltarna helt upphört. Mycket förvirrande.
Utgåendes från att vi faktiskt var i utkanterna, började vi gå lite planlöst omkring och hoppades på att se något som ens nästan var igenkännbart... Slutligen hittade vi något vi kände igen... Skylten mot Shinjuku.
För er som inte har helt koll på geografin.
Vi bor sydväst om Yoyogi park som ligger mitt mellan Shibuya (till söder) och Shinjuku (till norr). Vi gick väster ut, hamnade i utkanten av Shibuya och gick planlöst, och nu såg vi skyltar som pekade till det stället som låg norr om våran startpunkt...
Fine tänkte vi. Vi går väl till shinjuku då, där hittar vi garanterat något ställe att äta på. Så med halvt nedstängd hjärnfunktion började vi promenera.
Ca 2-2.5h efter att vi lämnat lägenheten kom vi till något vi tyckte oss känna igen som Shinjuku. Massivt trötta och hungriga. Vi iddes egentligen inte leta alls så efter lite lätt irrande initialt så gick vi in på första bästa ramenställe, som hade en maträtt som vi tyckte såg ganska aptitlig ut.
För att beskriva den på bästa sätt.
Det var nudlar med grönsaker och citron, samt någon form av plommon. Jag vet inte om det var kombinationen frukt och surt eller om det bara var ondska, men det som brukar vara en trevlig buljong var nu... typ lös gelé... slem...
Hela måltiden smakade mer eller mindre slem...
Tokhungriga och fattiga som vi var så tryckte vi ändå i oss merparten innan illamåendet hade tagit över efter hungrigheten och vi kunde lämna restaurangen.
Efter 1 minuts promenad såg vi ett lysande sushi-ställe med rullband, för riktigt humana priser och god lukt.
Livet hatar oss...
Det firade vi med en halvtimmes promenad hemmåt!
Och lite bilder:
Såhär börjar det... (Notera "dir d:\")
Såhär slutar det...
Joy!
Och efter efterfrågan. Film från fiskhuvudsätningen... Min kamera vägrar fortfarande att fokusera men ni förstår grejen.
Kort sagt min dator gick helt sönder och i ett av mina mindre starka ögonblick spenderade jag en hel kväll på att öppna min dator med en kniv för att se den onda disken som nyligen gett upp... Efter det så var det garanti på att den inte skulle fungera igen.
Dagen efter så tog jag och Victor en promenad till Akihabara för att kolla priser på nya datorer, hårddiskar samt om det semi-lagliga R4-chippet till DS fanns att köpas någonstans. Vi hade läst på internett att det skulle vara relativt lätt att hitta men inget affärer skyltade med att de hade, så man var tvungen att gå in på mer "tvivelaktiga" ställen och leta.
Vi gick in på de mest tvivelaktiga ställen man kan hitta.
Det är en liten underlig känsla när man går in på en affär som skyltar med PSP och DS utanför för att väl inne bara vada igenom massiva mängder porr och hentai utan att hitta ett spår av spelen, mycket förvirrande.
Resultatet av eftermiddagen blev att vi varit inne på fler "över 18" ställen än vi trott fanns, inget av sakerna inköpt... förutom ett st street fighter II till SNES för 100Yen, och... 500ml Mountain Dew! Lycka!
Dagen efter gjorde jag och Victor något vi aldrig vågat göra tidigare. Vi hade bott på samma ställe i 3 veckor och hitintills inte gått mer än 5m åt väster från vårat hus utan alltid öppnat med att gå österut. Well, no more! Med mod i hjärtat promenerade vi in i det okända väster.
Det tog ungefär 10 minuters promead innan vi var ganska vilse och helt oeniga om vilket håll man skulle gå åt för att komma till något vettigt. Tyvärr slutade det med att vi litade på Victor och promenerade vidare. Planen var egentligen bara att hitta något ställe att äta på. Tidigare har det inte varit något problem överhuvudtaget utan snarare så finns det matställen lite överallt... överallt utom västerut tydligen.
Vi gick längs en mycket tråkig gata som kantades av i praktiken ingenting, utan den blekaste om var vi var. Till slut såg vi en tunnelbanestation och kunde konsultera en karta.
Det var två stationer sydväst om Yoyogi-Hatchiman där vi bodde och vi började närma oss Shibuya fast lite fel.
Fine tänkte vi, vi går väl till Shibuya då. Där hittar vi alltid något ställe att äta på...
Vi följde de fina skyltar vi hittade som pekade mot Shibuya tills vi helt plötsligt stod i en korsning där skyltarna helt upphört. Mycket förvirrande.
Utgåendes från att vi faktiskt var i utkanterna, började vi gå lite planlöst omkring och hoppades på att se något som ens nästan var igenkännbart... Slutligen hittade vi något vi kände igen... Skylten mot Shinjuku.
För er som inte har helt koll på geografin.
Vi bor sydväst om Yoyogi park som ligger mitt mellan Shibuya (till söder) och Shinjuku (till norr). Vi gick väster ut, hamnade i utkanten av Shibuya och gick planlöst, och nu såg vi skyltar som pekade till det stället som låg norr om våran startpunkt...
Fine tänkte vi. Vi går väl till shinjuku då, där hittar vi garanterat något ställe att äta på. Så med halvt nedstängd hjärnfunktion började vi promenera.
Ca 2-2.5h efter att vi lämnat lägenheten kom vi till något vi tyckte oss känna igen som Shinjuku. Massivt trötta och hungriga. Vi iddes egentligen inte leta alls så efter lite lätt irrande initialt så gick vi in på första bästa ramenställe, som hade en maträtt som vi tyckte såg ganska aptitlig ut.
För att beskriva den på bästa sätt.
Det var nudlar med grönsaker och citron, samt någon form av plommon. Jag vet inte om det var kombinationen frukt och surt eller om det bara var ondska, men det som brukar vara en trevlig buljong var nu... typ lös gelé... slem...
Hela måltiden smakade mer eller mindre slem...
Tokhungriga och fattiga som vi var så tryckte vi ändå i oss merparten innan illamåendet hade tagit över efter hungrigheten och vi kunde lämna restaurangen.
Efter 1 minuts promenad såg vi ett lysande sushi-ställe med rullband, för riktigt humana priser och god lukt.
Livet hatar oss...
Det firade vi med en halvtimmes promenad hemmåt!
Och lite bilder:
Såhär börjar det... (Notera "dir d:\")
Såhär slutar det...
Joy!
Och efter efterfrågan. Film från fiskhuvudsätningen... Min kamera vägrar fortfarande att fokusera men ni förstår grejen.
lördag 18 oktober 2008
Karaoke och fisk
Datorn är totalförstörd så bloggen ligger en bra bit efter, men jag ska försöka ta igen lite.
Veckan började finfint. Måndagen var nämligen bestämd att vara försök två på att gå ut och sjunga karaoke. Victor mötte upp efter skolan slutade och det bestämdes att vi skulle träffas utanför "den stora svarta lådan" i Shinjuku vid klockan sju. Jag och Victor slog återigen ihjäl tid i arkadhallar, denna gång Kaidan i Shibuya framför street fighter. Mycket underhållande. Arkadandet avslutades med att jag mötte en japan i det spelet och överlevde...tja... 30 sekunder innan matchen var över med 3-0 till honom,... skoj!
Det var inga större problem att hitta till den stora svarta lådan efteråt och vi var faktiskt nästan i tid. Där blev vi mötta av de andra och vi åkte upp i en ganska oansenlig byggnad bredvid "lådan".
väl uppe på våran våning så kom vi ut i en liten lounge där en av väggarna öppnades och visade en helfigursspegel, som i sin tur gled åt sidan och visade en korridor med massa sidorum.
Detta var var vi skulle karaokea. I rummet möttes vi av klasskompisens flickväns bror och kusin (som inte pratade engelska) en massiv ljudvolym från högtalarna på väggen och informationen att vi fick dricka hur mycket vi ville.
På bordet låg det två telefonkataloger med låtval... Inte två som i "två likadana" utan som i "del 1 och del 2", och det skickades runt en miniräknare-liknande maskin där man skrev in sitt låtval och det lades i kö för att bli sjunget.
Så efter Victor startat med att sjunga var det bara att hugga in och programmera in de låtar man ville ge sig på, lite svårt bara att se till att man inte högg på tok för många så att de andra inte fick sjunga.. Och alla låtar, fint visualiserade på tvn i form av någon till synes random japansk musikvideo! Sweet!
Efter sådär 3h, några öl och massiv underhållning kom den mindre glada nyheten "ja, det blir 5000 yen per person för dethär"....gyaah!!!
Okej, det var värt det men.... GYAAAH!!!
Efteråt så kände vi att vi inte riktigt var färdiga så jag, Victor, Tomi och Ariena (sistnämda är klasskompisar) begav oss till ett ställe i närheten för att dricka lite saké och äta tofu. Tofun var kanske helt omöjlig att äta med pinnar nästan och jag och Victor hade snart en snygg gröt framför oss, men det fanns inte med på listan över suspekta saker vi hade där. Man fick nämligen tilltugg till drickan igen, och eftersom jordnötter och sådant inte verkar vara inne här hade vi det man tydligen åt till... Torkade fiskhuvuden i sötsås... Mums!
Knastrade sådär härligt när man åt dem. Så länge man inte föreställde sig hur man krossade fiskens ögon och käkar med sina tänder gick det riktigt bra att äta det också...
Efter detta var vi tillräckligt slut för att ta oss hem och faktiskt somna direkt. Innan klockan blivit morgon för en gångs skull också! Güt güt!
(och bilder finns.... kommer sedan)
Veckan började finfint. Måndagen var nämligen bestämd att vara försök två på att gå ut och sjunga karaoke. Victor mötte upp efter skolan slutade och det bestämdes att vi skulle träffas utanför "den stora svarta lådan" i Shinjuku vid klockan sju. Jag och Victor slog återigen ihjäl tid i arkadhallar, denna gång Kaidan i Shibuya framför street fighter. Mycket underhållande. Arkadandet avslutades med att jag mötte en japan i det spelet och överlevde...tja... 30 sekunder innan matchen var över med 3-0 till honom,... skoj!
Det var inga större problem att hitta till den stora svarta lådan efteråt och vi var faktiskt nästan i tid. Där blev vi mötta av de andra och vi åkte upp i en ganska oansenlig byggnad bredvid "lådan".
väl uppe på våran våning så kom vi ut i en liten lounge där en av väggarna öppnades och visade en helfigursspegel, som i sin tur gled åt sidan och visade en korridor med massa sidorum.
Detta var var vi skulle karaokea. I rummet möttes vi av klasskompisens flickväns bror och kusin (som inte pratade engelska) en massiv ljudvolym från högtalarna på väggen och informationen att vi fick dricka hur mycket vi ville.
På bordet låg det två telefonkataloger med låtval... Inte två som i "två likadana" utan som i "del 1 och del 2", och det skickades runt en miniräknare-liknande maskin där man skrev in sitt låtval och det lades i kö för att bli sjunget.
Så efter Victor startat med att sjunga var det bara att hugga in och programmera in de låtar man ville ge sig på, lite svårt bara att se till att man inte högg på tok för många så att de andra inte fick sjunga.. Och alla låtar, fint visualiserade på tvn i form av någon till synes random japansk musikvideo! Sweet!
Efter sådär 3h, några öl och massiv underhållning kom den mindre glada nyheten "ja, det blir 5000 yen per person för dethär"....gyaah!!!
Okej, det var värt det men.... GYAAAH!!!
Efteråt så kände vi att vi inte riktigt var färdiga så jag, Victor, Tomi och Ariena (sistnämda är klasskompisar) begav oss till ett ställe i närheten för att dricka lite saké och äta tofu. Tofun var kanske helt omöjlig att äta med pinnar nästan och jag och Victor hade snart en snygg gröt framför oss, men det fanns inte med på listan över suspekta saker vi hade där. Man fick nämligen tilltugg till drickan igen, och eftersom jordnötter och sådant inte verkar vara inne här hade vi det man tydligen åt till... Torkade fiskhuvuden i sötsås... Mums!
Knastrade sådär härligt när man åt dem. Så länge man inte föreställde sig hur man krossade fiskens ögon och käkar med sina tänder gick det riktigt bra att äta det också...
Efter detta var vi tillräckligt slut för att ta oss hem och faktiskt somna direkt. Innan klockan blivit morgon för en gångs skull också! Güt güt!
(och bilder finns.... kommer sedan)
torsdag 16 oktober 2008
Tokyo Game Show, en orgie i köande och besvikelse
Okej, datorn befinner sig i ett stadie av permanent nästan-krasch. Frekventa dödshostningar som fryser allt som bara kureras med ett bestämt slag på en specifik punkt som sätter igång den... Känns stabilt och tryggt på alla sätt. Svåra funktioner som.. kopiera filer och öppna firefox ska vi inte ens prata om stabiliteten under.
Men iaf, komma ikapp bloggen.
Helgen. Tokyo Game Show. Massiv lyx.
Helgdag 1:
Vi pressade upp oss riktigt riktigt tidigt, klockan sattes på 9.30, men då var vi så trötta att vi nästan spydde så det fick bli strax innan elva istället.
TGS anordnades i Chiba, strax väster om själva Tokyo, men lättillgängligt med den vanliga tunnelbanan. Så direkt efter frukost promenerade vi till Shibuya och tog därifrån tuben till Tokyo.
Väl där fick man gå en vansinnig sträcka under jorden delvis på sådanadär rullande band i golvet för att ta sig frammåt lite snabbare. Vi lyckades dock inte hitta en enda automat för biljettköp så plötsligt stod vi framför tåget utan att ha köpt någon. Men inte en chans att det skulle hindra våran färd så vi satte oss glatt på tåget och fick sitta i säkert 3 minuter innan vi blev tvugna att ställa oss upp för en barnfamilj på väg till Disneyland... Oh well.
Den tågresan tog ca 35 minuter, ganska jättetrist ja. Väl framme gjorde vi en "stupid tourist..." och passerade grindarna i familjer så vi kom igenom utan biljett. Success! Och sedan bara en kort 5-10 minuters promenad innan man såg skylten framför komplexet. TOKYO GAME SHOW!
Ett snabbt inträde på 1200Y senare och vi var inne... efter att ha blivit omdirigerade till en sidoingång.
TGS var ganska överväldigande. Ett ton folk, massiv volym, tonvis med mer eller mindre påklädda värdinnor i båsen, människor utklädda till spelkaraktärer och mängder av ljus och färger och inte en enda anvisning någonstans på engelska. (lite svårt att fotografera där bara, typ fotoförbud på hälften av området och katastrofala ljusförhållande på resten...)
Målet var givetvis Fallout 3 så vi begav oss snabbt mot Xbox360 hörnet.
Centrum för X360 var Resident evil 5 som var fint spelbart i ett cirkulärt rum i mitten av deras utställning. Omkring hade man lite mer eller mindre kända speltitlar som precis ska släppas. Men inte ett tecken på Fallout!!!
Efter lite omkringtittade såg vi en liten skylt mellan Fable2 och Saints Row 2. Ovanför en dörr med ett stort stopptecken på och inget folk innanför. Besvikelsen var total! Inget fallout för oss...
Detta resulterade i att vi istället drev omkring och spanade in samtliga montrar... bara sådär en miljon stycken och försökte välja vilket spel vi skulle ge oss på. Vi bestämde oss slutligen för att den korta 70 minuters kön för 10 minuter RE5 spelande var solklart värt det. Så vi ställde oss där och väntade...
70 Minuter senare stod vi tillsammans i mitten av rummet med RE5 i Co-op framför oss.
Överlevde säkert 5 minuter innan vi fått storstryk av demot och var tvugna att börja om. Men farligt roligt var det! Allt var som i fyran fast klart intensivare och smidigare. såå värt, speciellt då vi fick en varsinn gratisbandana efteråt!
När vi väl spelat klart började allt stänga för dagen (som i att om man ställde sig i kö till något nu skulle man inte hinna spela innan dagen var över) så vi gjorde ett snabbt varv runt xboxdelen för att titta efter något spel som inte var populärt. FASA!
På en liten diskret sidoingång såg vi den. Kön för att spela Fallout 3!!! SOM HADE STÄNGT!!!
Gyaaah!
Det krävdes inte mycket diskussion. Vi var helt enkelt tvugna att åka tillbaka dagen efter oavsett nu, så vi beslöt oss för att kalla det en dag och åka hem. Samma beslut som uppenbarligen sådär 10000 japaner också tog samtidigt. Tågstationen var ungefär bara en massa av människor som försökte röra sig mellan biljettautomater och grindar... Tåget ska vi inte ens prata om... Låt oss säga att vårat rum är stort och behagligt i jämförelse... Dagen avslutade vi så snällt med lite middag i Shibuya innan vi släpade våra transportförstörda kroppar till hemmet.
Helgdag 2:
Vi totalfuckade detdär med att komma upp i tid även denna dag och kom inte iväg förrens ungefär som dagen innan. Nu utrustade med varsin nintendo ds för att fördriva tiden med på tåg och köer kändes ändå allting lite lättare.
Vi kände oss helt TGSrutinerade när vi stressat pressade oss fram mot x360 båset och våran enda anledning att komma tillbaka. Väl framme vid kön så såg vi något obehagligt. Det fanns två köer. En för Saints Row 2 och en för Fable 2... ingen för Fallout??? När vi frågade så hade de tagit bort den kön... Och folk var tvugna att lämna någon form av kort när de ställde sig i kön... kort som det stod Fallout 3 på...
Jag är inte säker på vad som krävdes, men det var i alla fall klart att vi inte hade skuggan av en chans att faktiskt få spela det. Med lite ledsen min frågade vi vakten om det inte var möjligt för oss att se folk spela det i alla fall. Han pratade lite snabbt med någon och vi blev hänvisade till ingången till det hemliga rummet. Där skapade vi en ny kö (med oss längst fram) med intresserade av att se spelen spelas och strax var vi inne och fick titta på de lyckliga spelarna...
Det verkade AWESOME!!! Lite för skarpt i grafiken men resten... God... Det var så fantastiskt tungt att inte få leka med det utan bara titta på, men vi tog det som män och grät inte......
Efteråt var vi tvugna att trösta oss lite så vi köade för att testa lite Mirrors Edge och sedan lite Tom Clancys HAWK.. Båda två spel som fakiskt, i alla fall demomässigt, verkade kunna vara riktigt riktigt bra... Men besvikelsen efter fallout släppte inte. (Men lite speciellt att stå och spela med en Booth-girl hängade bredvid sig som kommenterade allt man gjorde i spelet och ens skills)
Efter HAWK-spelandet gjorde vi ett snabbt försök att komma in i Monsterhunter 3 kön innan vi insåg att det vi trodde var kön, egentligen bara var kön för att se en promo-video av spelet. Kön för att testa det var tydligen stängd sedan länge... Och den var inte ens i närheten av vad Square-Enix hade lyckats med... men den kön var bara vansinnig så...
Innan vi var beredda att åka hem var vi tvugna att titta på lite fallout ändå, så vi ställde oss vid dörren och kikade in genom draperiet som hängde för och bara tittade och längtade i 20 minuter. Då hade TGS stängt och alla drog sig mot utgången (följandes en parad av några hundra lättklädda booth-girls). Jag och Victor stod dock drömmande kvar vid båset. Då kom en av värdinnorna där, som stått bredvid oss den senaste halvtimmen och var den som släppte in oss för att titta, och gav oss varsinn Fallout 3 bobble-head karaktär... Glädje! Inget spelande blev det kanske, men iaf en gratispryl!
Tåget hem var också det mycket lugnare eftersom vi var senare ute den här gången och rushen var lite över. Jag passade på att skaffa mig ett Suica ändå (ett kort som man laddar med pengar så man slipper köpa biljett... och som fungerar så att man bara måste lägga den nära en liten terminal på gaten så släpps man ingenom... behöver inte ens ta ut det ur plånboken)
Väl hemma igen (efter mat i shibuya återigen... och lite arkadspelande) så var det lite spelande... och nu var min dator verkligen på väg att helt ge upp... Kvällen avslutades nämligen med den glada BSOD och ett icke bootbart windows direkt efteråt... skoj skoj...
En liten del av Sverige i Toyko
Stupid Tourist looken som man kan använda lite då och då
TGS!!
YEAH!!
Bara liten bild från insidan
Och barnavdelningen med pingu DS
Jag ska inte ens kommentera hur sanslös kön till denhär delen, Chrono Trigger samt Star Ocean var...
Och såhär mycket plats hade vi i strax över 30 minuter
Och vårat tröstpris efter att inte fått spela Fallout 3...
Men iaf, komma ikapp bloggen.
Helgen. Tokyo Game Show. Massiv lyx.
Helgdag 1:
Vi pressade upp oss riktigt riktigt tidigt, klockan sattes på 9.30, men då var vi så trötta att vi nästan spydde så det fick bli strax innan elva istället.
TGS anordnades i Chiba, strax väster om själva Tokyo, men lättillgängligt med den vanliga tunnelbanan. Så direkt efter frukost promenerade vi till Shibuya och tog därifrån tuben till Tokyo.
Väl där fick man gå en vansinnig sträcka under jorden delvis på sådanadär rullande band i golvet för att ta sig frammåt lite snabbare. Vi lyckades dock inte hitta en enda automat för biljettköp så plötsligt stod vi framför tåget utan att ha köpt någon. Men inte en chans att det skulle hindra våran färd så vi satte oss glatt på tåget och fick sitta i säkert 3 minuter innan vi blev tvugna att ställa oss upp för en barnfamilj på väg till Disneyland... Oh well.
Den tågresan tog ca 35 minuter, ganska jättetrist ja. Väl framme gjorde vi en "stupid tourist..." och passerade grindarna i familjer så vi kom igenom utan biljett. Success! Och sedan bara en kort 5-10 minuters promenad innan man såg skylten framför komplexet. TOKYO GAME SHOW!
Ett snabbt inträde på 1200Y senare och vi var inne... efter att ha blivit omdirigerade till en sidoingång.
TGS var ganska överväldigande. Ett ton folk, massiv volym, tonvis med mer eller mindre påklädda värdinnor i båsen, människor utklädda till spelkaraktärer och mängder av ljus och färger och inte en enda anvisning någonstans på engelska. (lite svårt att fotografera där bara, typ fotoförbud på hälften av området och katastrofala ljusförhållande på resten...)
Målet var givetvis Fallout 3 så vi begav oss snabbt mot Xbox360 hörnet.
Centrum för X360 var Resident evil 5 som var fint spelbart i ett cirkulärt rum i mitten av deras utställning. Omkring hade man lite mer eller mindre kända speltitlar som precis ska släppas. Men inte ett tecken på Fallout!!!
Efter lite omkringtittade såg vi en liten skylt mellan Fable2 och Saints Row 2. Ovanför en dörr med ett stort stopptecken på och inget folk innanför. Besvikelsen var total! Inget fallout för oss...
Detta resulterade i att vi istället drev omkring och spanade in samtliga montrar... bara sådär en miljon stycken och försökte välja vilket spel vi skulle ge oss på. Vi bestämde oss slutligen för att den korta 70 minuters kön för 10 minuter RE5 spelande var solklart värt det. Så vi ställde oss där och väntade...
70 Minuter senare stod vi tillsammans i mitten av rummet med RE5 i Co-op framför oss.
Överlevde säkert 5 minuter innan vi fått storstryk av demot och var tvugna att börja om. Men farligt roligt var det! Allt var som i fyran fast klart intensivare och smidigare. såå värt, speciellt då vi fick en varsinn gratisbandana efteråt!
När vi väl spelat klart började allt stänga för dagen (som i att om man ställde sig i kö till något nu skulle man inte hinna spela innan dagen var över) så vi gjorde ett snabbt varv runt xboxdelen för att titta efter något spel som inte var populärt. FASA!
På en liten diskret sidoingång såg vi den. Kön för att spela Fallout 3!!! SOM HADE STÄNGT!!!
Gyaaah!
Det krävdes inte mycket diskussion. Vi var helt enkelt tvugna att åka tillbaka dagen efter oavsett nu, så vi beslöt oss för att kalla det en dag och åka hem. Samma beslut som uppenbarligen sådär 10000 japaner också tog samtidigt. Tågstationen var ungefär bara en massa av människor som försökte röra sig mellan biljettautomater och grindar... Tåget ska vi inte ens prata om... Låt oss säga att vårat rum är stort och behagligt i jämförelse... Dagen avslutade vi så snällt med lite middag i Shibuya innan vi släpade våra transportförstörda kroppar till hemmet.
Helgdag 2:
Vi totalfuckade detdär med att komma upp i tid även denna dag och kom inte iväg förrens ungefär som dagen innan. Nu utrustade med varsin nintendo ds för att fördriva tiden med på tåg och köer kändes ändå allting lite lättare.
Vi kände oss helt TGSrutinerade när vi stressat pressade oss fram mot x360 båset och våran enda anledning att komma tillbaka. Väl framme vid kön så såg vi något obehagligt. Det fanns två köer. En för Saints Row 2 och en för Fable 2... ingen för Fallout??? När vi frågade så hade de tagit bort den kön... Och folk var tvugna att lämna någon form av kort när de ställde sig i kön... kort som det stod Fallout 3 på...
Jag är inte säker på vad som krävdes, men det var i alla fall klart att vi inte hade skuggan av en chans att faktiskt få spela det. Med lite ledsen min frågade vi vakten om det inte var möjligt för oss att se folk spela det i alla fall. Han pratade lite snabbt med någon och vi blev hänvisade till ingången till det hemliga rummet. Där skapade vi en ny kö (med oss längst fram) med intresserade av att se spelen spelas och strax var vi inne och fick titta på de lyckliga spelarna...
Det verkade AWESOME!!! Lite för skarpt i grafiken men resten... God... Det var så fantastiskt tungt att inte få leka med det utan bara titta på, men vi tog det som män och grät inte......
Efteråt var vi tvugna att trösta oss lite så vi köade för att testa lite Mirrors Edge och sedan lite Tom Clancys HAWK.. Båda två spel som fakiskt, i alla fall demomässigt, verkade kunna vara riktigt riktigt bra... Men besvikelsen efter fallout släppte inte. (Men lite speciellt att stå och spela med en Booth-girl hängade bredvid sig som kommenterade allt man gjorde i spelet och ens skills)
Efter HAWK-spelandet gjorde vi ett snabbt försök att komma in i Monsterhunter 3 kön innan vi insåg att det vi trodde var kön, egentligen bara var kön för att se en promo-video av spelet. Kön för att testa det var tydligen stängd sedan länge... Och den var inte ens i närheten av vad Square-Enix hade lyckats med... men den kön var bara vansinnig så...
Innan vi var beredda att åka hem var vi tvugna att titta på lite fallout ändå, så vi ställde oss vid dörren och kikade in genom draperiet som hängde för och bara tittade och längtade i 20 minuter. Då hade TGS stängt och alla drog sig mot utgången (följandes en parad av några hundra lättklädda booth-girls). Jag och Victor stod dock drömmande kvar vid båset. Då kom en av värdinnorna där, som stått bredvid oss den senaste halvtimmen och var den som släppte in oss för att titta, och gav oss varsinn Fallout 3 bobble-head karaktär... Glädje! Inget spelande blev det kanske, men iaf en gratispryl!
Tåget hem var också det mycket lugnare eftersom vi var senare ute den här gången och rushen var lite över. Jag passade på att skaffa mig ett Suica ändå (ett kort som man laddar med pengar så man slipper köpa biljett... och som fungerar så att man bara måste lägga den nära en liten terminal på gaten så släpps man ingenom... behöver inte ens ta ut det ur plånboken)
Väl hemma igen (efter mat i shibuya återigen... och lite arkadspelande) så var det lite spelande... och nu var min dator verkligen på väg att helt ge upp... Kvällen avslutades nämligen med den glada BSOD och ett icke bootbart windows direkt efteråt... skoj skoj...
En liten del av Sverige i Toyko
Stupid Tourist looken som man kan använda lite då och då
TGS!!
YEAH!!
Bara liten bild från insidan
Och barnavdelningen med pingu DS
Jag ska inte ens kommentera hur sanslös kön till denhär delen, Chrono Trigger samt Star Ocean var...
Och såhär mycket plats hade vi i strax över 30 minuter
Och vårat tröstpris efter att inte fått spela Fallout 3...
tisdag 14 oktober 2008
Datorer är ondska
Anledningen till att det inte dyker upp någonting på bloggen just nu är att min dator bestämde sig för att inte boota under helgen. Och inte bootar i felsäkert läge... Och jag har inga skivor med mig, och inget på usb... Jag kan göra lite på Victors Mac men självklart hatar alla recoveryprogram mac (behöver väl aldrig använda dem om man har mac kan jag tänka) så min dator är just nu bara en ganska dyr dörrstopp tills jag lyckas hitta en tom cd-skiva här. Skoj...
söndag 12 oktober 2008
Rå mat och gratis sake
Okej, det finns en stor brist i att använda sin DS som väckarklocka har jag nu insett. Den är lite osmidig och så men det stora problemet är att den är ganska tyst. Det löste jag kanska enkelt genom att ha den bredvid mig i sängen så jag omöjligt kan ignorera ljudet och sova vidare. Fungerat i en vecka nu, men där sprack det.
Ljudkontrollen gäller även väckarklockan, och den sitter lite lämpligt lätt-tillgängligt på framsidan. På något vis lyckades jag komma åt den under natten och stängde helt av ljudet...
Idag började jag klockan 11... Vakande strax innan ett och var allmänt förvirrad när jag tittade på elektroniken bredvid mig som så snällt visade "time 12:56, alarm 10:15"... Speciellt kul när jag drog upp ljudet och jag hörde ett alarm som fortfarande gick... Sämst!
Blev till att hoppa frukost och skynda sig till den riktiga delen av skolan (den tidigare tiden var bara roligt som origami och så...) och till den hann jag i tid.
Efteråt stod Victor utanför och väntade. Planen att gå på Karaoke sprack ganska rejält då två av japanvännerna hade fått förhinder och vi inte riktigt kände för att springa runt själva och leta efter något ställe, så vi bokade helt enkelt om det till måndag istället. Vi ville fortfarande göra något så vi gick i samlad trupp till stationen och valde att träffas där vid sex för att gå ut och dricka lite öl och äta lite mat.
Jag och Victor slog ihjäl tiden på den närliggande arcaden. Farligt roligt när man väl börjar spela allt... Går åt alldeles för mycket pengar. Lyckades iaf vinna en liten svart kanin på ett sådandär gripklo-spel så jag känner att jag inte helt kastade bort pengar.
Vid sex så hade de flesta kommit, det visade sig att vi kommunikationsmissat lite och glömt att en skulle ringa då han kom senare, så vi stod i ett gathörn i en halvtimme i onödan. När vi väl kom iväg så valde de rika Schweizarna att äta på en liiite dyr restaurang. För mig och Victor var inte ens det ett alternativ så vi gick in på ett billighetsramen-ställe och åt. Jag valde en billig rätt med stekt ägg... Intressant nog så var det stekta ägget på bilden inte ens nästan stekt när jag väl fick maten utan jag hade ett rått litet ägg (inte höna?), blandat med någonform av bröd på mitt ris. Smakade ungefär som slem alltihopa och jag mådde lite illa efter jag ätit... Men billigt var det!
Efter den plågan gick vi till de andra och drack en öl och sällskapade lite. En i gruppens japanska flickvän och hennes vännina kom förbi och vi drog allihop vidare till ett litet ställe som var "typsikt japanskt". Under tak men inte inomhus, på bord som var träplattor fastsatta på tunnor eller backar och menyer på wellpapp.
Där drack vi sake och hade trevligt. Intressant nog så fick man inte snacks till det utan istället lite upphackad sallad och pinnar att äta med. Japanerna beställde in lite mat också, rå lever med lök bland annat, vilket jag naturligtvis blev tvungen att pröva med min redan instabila mage..
nam nam.
Men en riktigt trevlig kväll blev det helt klart. Något jag och Victor aldrig skulle gjort själva så klart värt det. Och nu i helgen blir det TGS så jag tror på dethär!!!
Ljudkontrollen gäller även väckarklockan, och den sitter lite lämpligt lätt-tillgängligt på framsidan. På något vis lyckades jag komma åt den under natten och stängde helt av ljudet...
Idag började jag klockan 11... Vakande strax innan ett och var allmänt förvirrad när jag tittade på elektroniken bredvid mig som så snällt visade "time 12:56, alarm 10:15"... Speciellt kul när jag drog upp ljudet och jag hörde ett alarm som fortfarande gick... Sämst!
Blev till att hoppa frukost och skynda sig till den riktiga delen av skolan (den tidigare tiden var bara roligt som origami och så...) och till den hann jag i tid.
Efteråt stod Victor utanför och väntade. Planen att gå på Karaoke sprack ganska rejält då två av japanvännerna hade fått förhinder och vi inte riktigt kände för att springa runt själva och leta efter något ställe, så vi bokade helt enkelt om det till måndag istället. Vi ville fortfarande göra något så vi gick i samlad trupp till stationen och valde att träffas där vid sex för att gå ut och dricka lite öl och äta lite mat.
Jag och Victor slog ihjäl tiden på den närliggande arcaden. Farligt roligt när man väl börjar spela allt... Går åt alldeles för mycket pengar. Lyckades iaf vinna en liten svart kanin på ett sådandär gripklo-spel så jag känner att jag inte helt kastade bort pengar.
Vid sex så hade de flesta kommit, det visade sig att vi kommunikationsmissat lite och glömt att en skulle ringa då han kom senare, så vi stod i ett gathörn i en halvtimme i onödan. När vi väl kom iväg så valde de rika Schweizarna att äta på en liiite dyr restaurang. För mig och Victor var inte ens det ett alternativ så vi gick in på ett billighetsramen-ställe och åt. Jag valde en billig rätt med stekt ägg... Intressant nog så var det stekta ägget på bilden inte ens nästan stekt när jag väl fick maten utan jag hade ett rått litet ägg (inte höna?), blandat med någonform av bröd på mitt ris. Smakade ungefär som slem alltihopa och jag mådde lite illa efter jag ätit... Men billigt var det!
Efter den plågan gick vi till de andra och drack en öl och sällskapade lite. En i gruppens japanska flickvän och hennes vännina kom förbi och vi drog allihop vidare till ett litet ställe som var "typsikt japanskt". Under tak men inte inomhus, på bord som var träplattor fastsatta på tunnor eller backar och menyer på wellpapp.
Där drack vi sake och hade trevligt. Intressant nog så fick man inte snacks till det utan istället lite upphackad sallad och pinnar att äta med. Japanerna beställde in lite mat också, rå lever med lök bland annat, vilket jag naturligtvis blev tvungen att pröva med min redan instabila mage..
nam nam.
Men en riktigt trevlig kväll blev det helt klart. Något jag och Victor aldrig skulle gjort själva så klart värt det. Och nu i helgen blir det TGS så jag tror på dethär!!!
lördag 11 oktober 2008
Händelselösa dagar... Vad ska man göra åt dem? Faila?
Okej, dethär är ytterligare en av de mer händelselösa dagarna, inte som i att det inte händer något och jag har tråkigt, men att det inte händer speciellt mycket värt att skriva om. Det stora är nog mest att min dator mår allt sämre och sämre här. Tror inte det finns allt för mycket liv kvar i den, nu börjar den ge felmeddelanden som den inte gjort tidigare, BSOD som vi alla lärt oss att hata samt fryser fast lite spontant då och då.
Har gått igenom hårddisken lite snabbt men jag har inte riktigt tillgång till skivor och internet på det sätt jag skulle vilja för att göra en riktig koll... Har heller inte lust att jobba så mycket som jag gjorde förra gången för att få liv i datorn... Mycket irriterande!
I skolan idag hade vi en variant sämre lärare än tidigare (de roterar), saker gick lite för snabbt, med lite för lite förklaringar. Ganska jobbigt. Man känner sig så otroligt dum när man sitter och lyssnar på någon utan att förstå ett ord, för att sedan inse att personen har ställt en fråga till dig som du förväntas kunna svara på...
Men men, inte så att jag bestraffas mer än så av att inte kunna, och med tanke på vad de andra kände efter lektionen så var jag inte ensam om att inte förstå så mycket...
Sedan lyckades jag med en av de största fails jag gjort hitintills.
För att få ut pengar i japan så krävs det att man tar sig till ett post office eller till citybank. Eftersom mina pengar var slut och jag inte kände till någon post i närheten av där vi bor, beslöt jag mig för att ta mig till citybank i Shinjuku.
Lättare sagt än gjort!
Jag hade inte helt koll på var det låg, vilket var ganska dumt, men jag visste att det låg på den östra sidan om stationen, ungefär rakt österut.
Att försöka hitta skyltar längs vägen är lite av en utmaning här bara... Det finns ett ton skyltar, massor av gator, och allt lyser och blinkar så det är svårt att hitta. Vet inte riktigt hur länge jag gick runt där innan jag faktiskt såg den lilla oansenliga skylten som låg undangömd bakom en större och maffigare.
Väl där så var det något problem med några av terminalerna, så det var kö till den som faktiskt fungerade. Snällt ställde jag mig då i kön och väntade på min tur. När det var jag så tog jag fram min plånbok och... insåg att jag lämnat kortet hemma i lägenheten. Så jag tittade dumt några sekunder, steg ur kön och åkte hem... nästan pank...
Eftersom jag var fattig och trött så gick vi bara till stationen. Jag laddade upp med en lite billig, färdigpackad låda sushi och victor köpte ris med friterad kräfta, som vi gick hem och tryckte i oss.
Så första gången jag faktiskt gett mig på två typer av bläckfisk, rått på ris... Men det är ju inne med rå mat här och matlådorna verkar vara poppis så jag får väl helt enkelt se det som att ta in kulturen. Det var ju faktiskt inte heller direkt äckligt...
Men men
Två dagar kvar till Tokyo Game Show...!!!!
Har gått igenom hårddisken lite snabbt men jag har inte riktigt tillgång till skivor och internet på det sätt jag skulle vilja för att göra en riktig koll... Har heller inte lust att jobba så mycket som jag gjorde förra gången för att få liv i datorn... Mycket irriterande!
I skolan idag hade vi en variant sämre lärare än tidigare (de roterar), saker gick lite för snabbt, med lite för lite förklaringar. Ganska jobbigt. Man känner sig så otroligt dum när man sitter och lyssnar på någon utan att förstå ett ord, för att sedan inse att personen har ställt en fråga till dig som du förväntas kunna svara på...
Men men, inte så att jag bestraffas mer än så av att inte kunna, och med tanke på vad de andra kände efter lektionen så var jag inte ensam om att inte förstå så mycket...
Sedan lyckades jag med en av de största fails jag gjort hitintills.
För att få ut pengar i japan så krävs det att man tar sig till ett post office eller till citybank. Eftersom mina pengar var slut och jag inte kände till någon post i närheten av där vi bor, beslöt jag mig för att ta mig till citybank i Shinjuku.
Lättare sagt än gjort!
Jag hade inte helt koll på var det låg, vilket var ganska dumt, men jag visste att det låg på den östra sidan om stationen, ungefär rakt österut.
Att försöka hitta skyltar längs vägen är lite av en utmaning här bara... Det finns ett ton skyltar, massor av gator, och allt lyser och blinkar så det är svårt att hitta. Vet inte riktigt hur länge jag gick runt där innan jag faktiskt såg den lilla oansenliga skylten som låg undangömd bakom en större och maffigare.
Väl där så var det något problem med några av terminalerna, så det var kö till den som faktiskt fungerade. Snällt ställde jag mig då i kön och väntade på min tur. När det var jag så tog jag fram min plånbok och... insåg att jag lämnat kortet hemma i lägenheten. Så jag tittade dumt några sekunder, steg ur kön och åkte hem... nästan pank...
Eftersom jag var fattig och trött så gick vi bara till stationen. Jag laddade upp med en lite billig, färdigpackad låda sushi och victor köpte ris med friterad kräfta, som vi gick hem och tryckte i oss.
Så första gången jag faktiskt gett mig på två typer av bläckfisk, rått på ris... Men det är ju inne med rå mat här och matlådorna verkar vara poppis så jag får väl helt enkelt se det som att ta in kulturen. Det var ju faktiskt inte heller direkt äckligt...
Men men
Två dagar kvar till Tokyo Game Show...!!!!
torsdag 9 oktober 2008
Dag med ingenting nytt, eller?
Så, en härligt händelselös dag. Kom till skolan i tid och allting. Nivån skjuter i höjden ganska snabbt känner jag, eller också så är det bara jag som verkligen är kass på språk. Huvudet värker och allt snurrar direkt efter lektionen och jag hoppas att det är ett bra tecken.
Hiraganan har börjat flyta på fint nu i alla fall, katakanan bråkar lite fortfarande men den ger nog med sig förr eller senare.
e.
Efter dagens pluggande gick jag med några från klassen och klassen över till ett fik i närheten och bondade. Jag lyckades hamna bredvid en ungefär jämngammal norrman som var amatörmagiker och älskade att visa trick (som i att utföra dem, inte avslöja dem) vilket ledde till att efter ett tag satt vi på hörnet och blev utsatta för magi och genom hela fikat var det bra och fin stämning. Tror det blev så att vi ska ut på fredag och köra karaoke också... Bäst att vara några stycken som gör bort sig istället för bara jag och Victor.
Jag kom hem ganska sent till en hungrig Victor i ett mörkt rum, så vi tog en fin promenad ut till Shibuya för att leta billiga ramen.
Efter att ha vandrat ett bra tag hade vi fortfarande inte sett ett enda ställe att äta på, men fasiken vad vi inte gav oss och tillslut hittade vi ett ramenställe på en bakgata. Där köpte vi våra nudlar och lite saker till, och kände oss tvugna att ta en öl efter allt vandrande... vilket ledde till att det faktiskt blev den dyraste måltiden hitintills... och mina pengar tog nästan slut...
Så ca 10 dagar klarade jag mig på 30'000Yen... ser lovande ut.
Sorgligt så verkade våra chop-stick skills ha försvunnit efter freshness burgaren och vi var nog lite då och då en sorglig syn. Vi skyller i vilket fall som helst på defekta ätpinnar så...
Men det känns bra att ha lite uppordnat inför helgen.
Fredag karaoke
Lördag, heldag med Tokyo Game Show... Kickass!
Söndag, hämta sig efter gameshowen...
Lycka!
Hiraganan har börjat flyta på fint nu i alla fall, katakanan bråkar lite fortfarande men den ger nog med sig förr eller senare.
e.
Efter dagens pluggande gick jag med några från klassen och klassen över till ett fik i närheten och bondade. Jag lyckades hamna bredvid en ungefär jämngammal norrman som var amatörmagiker och älskade att visa trick (som i att utföra dem, inte avslöja dem) vilket ledde till att efter ett tag satt vi på hörnet och blev utsatta för magi och genom hela fikat var det bra och fin stämning. Tror det blev så att vi ska ut på fredag och köra karaoke också... Bäst att vara några stycken som gör bort sig istället för bara jag och Victor.
Jag kom hem ganska sent till en hungrig Victor i ett mörkt rum, så vi tog en fin promenad ut till Shibuya för att leta billiga ramen.
Efter att ha vandrat ett bra tag hade vi fortfarande inte sett ett enda ställe att äta på, men fasiken vad vi inte gav oss och tillslut hittade vi ett ramenställe på en bakgata. Där köpte vi våra nudlar och lite saker till, och kände oss tvugna att ta en öl efter allt vandrande... vilket ledde till att det faktiskt blev den dyraste måltiden hitintills... och mina pengar tog nästan slut...
Så ca 10 dagar klarade jag mig på 30'000Yen... ser lovande ut.
Sorgligt så verkade våra chop-stick skills ha försvunnit efter freshness burgaren och vi var nog lite då och då en sorglig syn. Vi skyller i vilket fall som helst på defekta ätpinnar så...
Men det känns bra att ha lite uppordnat inför helgen.
Fredag karaoke
Lördag, heldag med Tokyo Game Show... Kickass!
Söndag, hämta sig efter gameshowen...
Lycka!
onsdag 8 oktober 2008
Skola, tappa fokus och du åker ut
Så, två dagar i skolan nu så en lite mer stabil bild än efter den första dagen antar jag att jag fått nu.
De skojade verkligen inte när de skrev intensivkurs... inte ens lite.
Det är 3h per dag med sådär totalt 10-15min rast. Lärarna pratar i princip inte ett ord engelska under lektionerna utan allt är på japanska. Majoriteten är muntligt och snabbt och lite pressigt.
Sådanadär underbara övningar som att gå fram och "beställa mat" av lärarna inför resterande klass när de pratar i realistiskt tempo...
Men det går faktiskt oväntat bra ändå känner jag. Jag är den enda i klassen som använder en bok på hiragana istället för "våra" bokstäver vilket saktar ned mig markant mot alla andra när det gäller läsningen, men jag har hört att det bara är på nivå ett man faktiskt får ha en bok på icke hiragana, och då jag tänkt ge mig på nivå tre så är det väl lika bra att träna nu från början.
Jag skriver allt, om inte sjukt stressad, på hiragana/katakana också för att få maximal träning. Sorgligt nog är min handstil minst lika dålig med de tecknena... inte helsnyggt kanske, men förhoppningsvis någorlunda förståeligt.
Klassen består av tio personer; en kines, en tysk, en schweizare, en amerikan, en ecuadorian (?), jag och fyra stockholmare... Jag ska undvika att kommentera dem.
Men det fungerar fint, jag har connectat fint med kinesen och tysken och arbetar med schweizaren vilket går finfint så jag klagar definitivt inte.
Det har också visat sig att jag är sämst på att hålla tider, försenad dag ett. Nu försenad dag två också. Tappade först bort mig på stationen i Shinjuku, tog sedan ett annat tåg än dagen innan. Tråkigt nog så gick man av åt norr på den förra stationen, och söder denhär gången... Vilket jag inte tänkte på och gick glatt åt vänster som innan, dvs åt fel håll. Märkte det först efter några minuter också... Suck!
Det är också helt omöjligt att springa på de smala trottoarena som finns. Mycket folk som går, ofta i makligt tempo och gärna i mitten av vägen, så jag kom mindre glatt fram sådär 8 minuter försent dag två och har nu antagligen stämpeln som slarver...
Oh well...
Väl hemma så slappade vi lite. Orkade inte gå så mycket och mitt huvud var fortfarande helt totalt fyllt av all information för dagen så vi beslöt oss för att äta någonstans nära. Det blev ett avsteg från våran diet hitintills med "Freshness Burger". Ironiskt nog vårat dyraste mål mat so far och troligtvis det minst goda också. Hamburgaren var väl okej, som i "inte den äckligaste jag ätit", men jag skulle inte säga att jag upplevde så mycket freshness.
Och slutligen så strular datorn allt mer och mer, tror inte det finns sås mycket liv kvar i den egentligen.
Och nu måste jag även kommentera att Halloween-temat är i full gång här. Som i att det finns pumpor och fladdermöss och så i var och varannan affär, titta bara på "freshnessburgaren"
Och såhär glad är man när man får äta skräp igen
De skojade verkligen inte när de skrev intensivkurs... inte ens lite.
Det är 3h per dag med sådär totalt 10-15min rast. Lärarna pratar i princip inte ett ord engelska under lektionerna utan allt är på japanska. Majoriteten är muntligt och snabbt och lite pressigt.
Sådanadär underbara övningar som att gå fram och "beställa mat" av lärarna inför resterande klass när de pratar i realistiskt tempo...
Men det går faktiskt oväntat bra ändå känner jag. Jag är den enda i klassen som använder en bok på hiragana istället för "våra" bokstäver vilket saktar ned mig markant mot alla andra när det gäller läsningen, men jag har hört att det bara är på nivå ett man faktiskt får ha en bok på icke hiragana, och då jag tänkt ge mig på nivå tre så är det väl lika bra att träna nu från början.
Jag skriver allt, om inte sjukt stressad, på hiragana/katakana också för att få maximal träning. Sorgligt nog är min handstil minst lika dålig med de tecknena... inte helsnyggt kanske, men förhoppningsvis någorlunda förståeligt.
Klassen består av tio personer; en kines, en tysk, en schweizare, en amerikan, en ecuadorian (?), jag och fyra stockholmare... Jag ska undvika att kommentera dem.
Men det fungerar fint, jag har connectat fint med kinesen och tysken och arbetar med schweizaren vilket går finfint så jag klagar definitivt inte.
Det har också visat sig att jag är sämst på att hålla tider, försenad dag ett. Nu försenad dag två också. Tappade först bort mig på stationen i Shinjuku, tog sedan ett annat tåg än dagen innan. Tråkigt nog så gick man av åt norr på den förra stationen, och söder denhär gången... Vilket jag inte tänkte på och gick glatt åt vänster som innan, dvs åt fel håll. Märkte det först efter några minuter också... Suck!
Det är också helt omöjligt att springa på de smala trottoarena som finns. Mycket folk som går, ofta i makligt tempo och gärna i mitten av vägen, så jag kom mindre glatt fram sådär 8 minuter försent dag två och har nu antagligen stämpeln som slarver...
Oh well...
Väl hemma så slappade vi lite. Orkade inte gå så mycket och mitt huvud var fortfarande helt totalt fyllt av all information för dagen så vi beslöt oss för att äta någonstans nära. Det blev ett avsteg från våran diet hitintills med "Freshness Burger". Ironiskt nog vårat dyraste mål mat so far och troligtvis det minst goda också. Hamburgaren var väl okej, som i "inte den äckligaste jag ätit", men jag skulle inte säga att jag upplevde så mycket freshness.
Och slutligen så strular datorn allt mer och mer, tror inte det finns sås mycket liv kvar i den egentligen.
Och nu måste jag även kommentera att Halloween-temat är i full gång här. Som i att det finns pumpor och fladdermöss och så i var och varannan affär, titta bara på "freshnessburgaren"
Och såhär glad är man när man får äta skräp igen
tisdag 7 oktober 2008
Tycker folk om att blogga???
Så, en vecka sedan avfärden och fortfarande bra. Det enda jag inte fastnat för är att skriva blogg, men det har ju många dagar på sig att bita sig fast. Idag slutade det lilla nästanturistande vi gjort tidigare. Nu börjar min skola och Victor börjar med sitt arbete. Finns en liten risk att det inte händer så mycket på dagarna nu, eller?
Dagen började med totalfail i vilket fall som helst. Här i japan utan mobiltelefon är det DSen som får leka väckarklocka. Inte speciellt bra och definitivt inte speciellt smidigt men bättre än att ligga och hoppas att ens naturliga väckarklocka fungerar.
Hitintills har vi kört på Victors DS, men eftersom jag skulle upp tog jag min för fösta gången. Satte den så jag med god marginal skulle hinna till skolan (som jag fortfarande inte visste exakt var den låg).
Den goda marginalen försvann ganska snabbt dock då jag inte kollat att min DS hade korrekta tidsinställningar, som det var nu så hade jag en klocka som gick en timme efter. Dvs, istället för en och en halv timme att ta mig till skolan så hade jag nu en halvtimme.
Första dagen...
Panik!
Stående frukost och springa till stationen var det som gällde. Som tur var timeade jag ett tåg perfekt och kom till shinjuku utan problem. Väl där så blev jag lite osäker på vilket spår som gick dit jag skulle (inget vi tagit tidigare) så jag slösade massa värdefulla minuter där när jag spanade. Väl framme vid spåret jag skulle på vid så insåg jag att tåget precis hade gått och jag nu hade några minuters väntetid, och jag var redan försenad...
Väl framme vid stationen blev det lite springande för mig längs den gata jag trodde var den gatan skolan låg på, och glädjen blev total när jag insåg att jag faktiskt hade rätt.
Om skolan skriver jag mer imorgon, finns en del att skriva om där ja...
För att bekanta mig med vägen hem så promenerade jag hela vägen och kom hem, sjukt hungrig till en väntande victor. Dagens mål var det vi misslyckades med igår, Sushi.
Vi visste att det fanns ett ställe i Shibuya och då vi inte ville misslyckas två dagar i rad så promenerade vi ned dit, fast på en ny väg som vi trodde var bättre.
Vi visste inte då hur pass mycket bättre den var!!!
För det första var den kortare, för den andra var den mycket trevligare att gå, för det tredje kom man till en bättre del av Shibuya - men, bättre än något annat:
Mountain Dew för bara 100 Yen i en automat!!!
lyckan är total!!!
Vi såg fram emot att handla där hela promenaden, middagen och vägen tillbaka och lyckan var total när vi väl kunde göra det!
Sushin ja. Vi gick in på en restaurang där man stod längs en disk bakom vilken tre kockar (?) konstant tog beställningar och fixade maten som de sedan lade upp på ett blad framför en.
Kanske den godaste sushin ever. Avocado-varianten var som en beläggning av lycka i munnen flera minuter efteråt och alla de andra typerna kom inte långt därefter.
Det enda problemet där var att disken var anpassad för japaner så den hamnade någonstans mitt på låren på oss, liite obekvämt blev det nog allt. Men värt det!
Och på vägen hem... MOUNTAIN DEW!!!
(PS, en dator som är bättre än den jag har nu är totalt önskvärd...)
Dagen började med totalfail i vilket fall som helst. Här i japan utan mobiltelefon är det DSen som får leka väckarklocka. Inte speciellt bra och definitivt inte speciellt smidigt men bättre än att ligga och hoppas att ens naturliga väckarklocka fungerar.
Hitintills har vi kört på Victors DS, men eftersom jag skulle upp tog jag min för fösta gången. Satte den så jag med god marginal skulle hinna till skolan (som jag fortfarande inte visste exakt var den låg).
Den goda marginalen försvann ganska snabbt dock då jag inte kollat att min DS hade korrekta tidsinställningar, som det var nu så hade jag en klocka som gick en timme efter. Dvs, istället för en och en halv timme att ta mig till skolan så hade jag nu en halvtimme.
Första dagen...
Panik!
Stående frukost och springa till stationen var det som gällde. Som tur var timeade jag ett tåg perfekt och kom till shinjuku utan problem. Väl där så blev jag lite osäker på vilket spår som gick dit jag skulle (inget vi tagit tidigare) så jag slösade massa värdefulla minuter där när jag spanade. Väl framme vid spåret jag skulle på vid så insåg jag att tåget precis hade gått och jag nu hade några minuters väntetid, och jag var redan försenad...
Väl framme vid stationen blev det lite springande för mig längs den gata jag trodde var den gatan skolan låg på, och glädjen blev total när jag insåg att jag faktiskt hade rätt.
Om skolan skriver jag mer imorgon, finns en del att skriva om där ja...
För att bekanta mig med vägen hem så promenerade jag hela vägen och kom hem, sjukt hungrig till en väntande victor. Dagens mål var det vi misslyckades med igår, Sushi.
Vi visste att det fanns ett ställe i Shibuya och då vi inte ville misslyckas två dagar i rad så promenerade vi ned dit, fast på en ny väg som vi trodde var bättre.
Vi visste inte då hur pass mycket bättre den var!!!
För det första var den kortare, för den andra var den mycket trevligare att gå, för det tredje kom man till en bättre del av Shibuya - men, bättre än något annat:
Mountain Dew för bara 100 Yen i en automat!!!
lyckan är total!!!
Vi såg fram emot att handla där hela promenaden, middagen och vägen tillbaka och lyckan var total när vi väl kunde göra det!
Sushin ja. Vi gick in på en restaurang där man stod längs en disk bakom vilken tre kockar (?) konstant tog beställningar och fixade maten som de sedan lade upp på ett blad framför en.
Kanske den godaste sushin ever. Avocado-varianten var som en beläggning av lycka i munnen flera minuter efteråt och alla de andra typerna kom inte långt därefter.
Det enda problemet där var att disken var anpassad för japaner så den hamnade någonstans mitt på låren på oss, liite obekvämt blev det nog allt. Men värt det!
Och på vägen hem... MOUNTAIN DEW!!!
(PS, en dator som är bättre än den jag har nu är totalt önskvärd...)
måndag 6 oktober 2008
Varför lyckas när man kan faila?
Dagen inleddes med att vakna relativt tidigt med ett huvud fullt av snor. Sådär underbart äckligt att när man byter sida att ligga på så känner man hur något slemmigt rinner genom hela huvudet. Undertryck i båda öronen med knaster och tjut och en generell känsla att icke-existens vore sjukt mycket bättre än den trasiga spillra av mitt så kallade liv.
Efter ett par timmars självhat lyckades jag föra upp mig till sittande med dator i knäet. Fortfarande sämst dock och fortfarande bra länge kvar innan vi skulle upp, och med tanke på Victors andningsgurgel så var det nog bäst att låta honom sova vidare också.
Eventuellt började jag må lite bätte (så länge jag inte rörde mig) och victor var vaken. Vi höll oss kvar i sängarna så länge vi hade samvete till, för idag var det Flea-market ganska nära oss som vi definitivt ville se. Så direkt efter frukost plågade vi oss ut, sjuka och eländiga, mot där fleamarketen skulle vara. Precis angränsande så var det fullt med folk och små butiker, och vi trängde oss omkring och försökte hitta sidogatan mot marknaden... Efter att ha trängt oss igenom hela gång-gatan hade vi fortfarande inte hittat någon flea-market. Snabb konsultation av karta ledde till att vi försökte komma åt den från ett annat håll vilket ledde till att vi hittade templet som skulle vara platsen, men någon himla flea-market fanns det inte ett enda tecken på att det skulle finnas eller att det hade varit...
Så sjuka och eländiga satte vi oss ned och funderade på vad sjutton vi skulle göra. Slutligen ryckte vi upp oss och trösthandlade varsitt plagg på marknaden (bild nedan) och begav oss upp mot Shibuya för att hitta en fin arkad jag läst om dagen innan samt försöka få i oss lite sushi (som vi hitintills knappt sett av)
Lite snett gick vi och lite kartkoll blev det men slutligen så stod vi på det centrala torget i Shibuya igen, och med lite minne från gårdagens instruktioner hittade vi i princip direkt till arkaden. JOY! 5 våningar med mer eller mindre klassiska spel för 50Y per credit... Hur farligt som helst kanske. Vi var dock lite för trötta för att slita på arkaden så vi begav oss mot hemmet och tänkte ta ett sushiställe på vägen. Vi hittade ett nästan direkt men tänkte dumt nog "vi hittar ett som ligger närmare hemmet", suffice to say, det hittade vi inte, utan stod snart hemma utan något att äta.
Victor hade dock något minne av en sådan restaurang i närheten av stationen, så efter ett par minuters vila så yrseln skulle släppa så promenerade vi ned till stationen.
Det fanns ett sushi-ställe där. Färdigpackade lådor för lite smådyra priser. Lätt ovärt, speciellt då Victor har en skeptisk läggning till den råa fisken på ris.
Då vi verkligen inte alls orkade leta efter något ställe längre gick vi helt enkelt in på affären nästan bredvid och köpte varsin matlåda med friterade kräftstjärtar på ris som vi tog hem och tryckte i oss till semidålig dokumentär på tv.
Hemma innan åtta på kvällen och ingen energi kvar att tala om alls, så vi avslutade kvällen med lite tv-spel och chips i kurativt syfte. Det är så totalt sämst att vara sjuk!!!
Yeah, tröstshopping FTW
Lite otydligt, men demonstrationståg... mot/för något/några eller något...
Och en lite standardbild av shibuya
Middag i plastlåda
Mmm, Mountain Dew
Efter ett par timmars självhat lyckades jag föra upp mig till sittande med dator i knäet. Fortfarande sämst dock och fortfarande bra länge kvar innan vi skulle upp, och med tanke på Victors andningsgurgel så var det nog bäst att låta honom sova vidare också.
Eventuellt började jag må lite bätte (så länge jag inte rörde mig) och victor var vaken. Vi höll oss kvar i sängarna så länge vi hade samvete till, för idag var det Flea-market ganska nära oss som vi definitivt ville se. Så direkt efter frukost plågade vi oss ut, sjuka och eländiga, mot där fleamarketen skulle vara. Precis angränsande så var det fullt med folk och små butiker, och vi trängde oss omkring och försökte hitta sidogatan mot marknaden... Efter att ha trängt oss igenom hela gång-gatan hade vi fortfarande inte hittat någon flea-market. Snabb konsultation av karta ledde till att vi försökte komma åt den från ett annat håll vilket ledde till att vi hittade templet som skulle vara platsen, men någon himla flea-market fanns det inte ett enda tecken på att det skulle finnas eller att det hade varit...
Så sjuka och eländiga satte vi oss ned och funderade på vad sjutton vi skulle göra. Slutligen ryckte vi upp oss och trösthandlade varsitt plagg på marknaden (bild nedan) och begav oss upp mot Shibuya för att hitta en fin arkad jag läst om dagen innan samt försöka få i oss lite sushi (som vi hitintills knappt sett av)
Lite snett gick vi och lite kartkoll blev det men slutligen så stod vi på det centrala torget i Shibuya igen, och med lite minne från gårdagens instruktioner hittade vi i princip direkt till arkaden. JOY! 5 våningar med mer eller mindre klassiska spel för 50Y per credit... Hur farligt som helst kanske. Vi var dock lite för trötta för att slita på arkaden så vi begav oss mot hemmet och tänkte ta ett sushiställe på vägen. Vi hittade ett nästan direkt men tänkte dumt nog "vi hittar ett som ligger närmare hemmet", suffice to say, det hittade vi inte, utan stod snart hemma utan något att äta.
Victor hade dock något minne av en sådan restaurang i närheten av stationen, så efter ett par minuters vila så yrseln skulle släppa så promenerade vi ned till stationen.
Det fanns ett sushi-ställe där. Färdigpackade lådor för lite smådyra priser. Lätt ovärt, speciellt då Victor har en skeptisk läggning till den råa fisken på ris.
Då vi verkligen inte alls orkade leta efter något ställe längre gick vi helt enkelt in på affären nästan bredvid och köpte varsin matlåda med friterade kräftstjärtar på ris som vi tog hem och tryckte i oss till semidålig dokumentär på tv.
Hemma innan åtta på kvällen och ingen energi kvar att tala om alls, så vi avslutade kvällen med lite tv-spel och chips i kurativt syfte. Det är så totalt sämst att vara sjuk!!!
Yeah, tröstshopping FTW
Lite otydligt, men demonstrationståg... mot/för något/några eller något...
Och en lite standardbild av shibuya
Middag i plastlåda
Mmm, Mountain Dew
söndag 5 oktober 2008
Du skall icke passera järnvägen! Det innebär FAIL!
Okej. För första gången, Tokyo by day! Riktigt häftigt. Vi var ute ur lägenheten innan lunch!
Eftersom vårat första intryck av Shinjuku var riktigt sleezy så var det läge för att gå dit på dagen och se hur det såg ut innan nattmörkret tar över. Det stora problemet var att vi inte precis var friskare än under gårdagen och mådde definitivt inte toppen.
Eftersom det var dag och trevligt så tog vi vägen genom Yoyogiparken som ligger precis bredvid oss. Mycket underligt ställe. Folk bara "var i parken" för inget speciellt. Det satt t.ex. trumpetare och övade skalor under ett träd, och några meter bort en familj som stod och spelade stråk. Utan anledning eller någonting.
Längs utkanten fanns det matstånd med grillat och godis och så, och stämningen i parken var kanske hur trevlig som helst.
Vi passerade igenom majoriteten av den och sedan in i parken direkt norr om yoyogi. En mycket lummigare park och hemvisten av stadens största tempel, något vi givetvis måste se. Så vi gick längs en massivt bred väg i säkert nästan 20 graders värme och maximal luftfuktighet och var sjuka. Men templet var värt det! Stora sådanadär trä..gates... och enorma portar. Coolt! Och Victor testade på en rengöringsceremoni innan han gick in i templet.
Väl där så lyckades vi precis timea ett buddhistiskt bröllop med en sådär 50 människor helt i tystnad... omgärdade av tre gånger så många glada turister och japaner med kameror som faschinerades av det, sjukt konstig kontrast.
Färden tog oss sedan in i Shinjuku, och nu började vårat hitintills osvikliga sinne att komma rätt svikta. Inte så att vi gick fel direkt men vi gick kring centrumet istället för in i. Och Victor lyckades nu han också att köpa gelatinläsk...mmm...
Vi passade också på att köpa resans första lunch, vitt bröd utan kanter, kaffe och kaka.
Shinjuku i dagsljus var faktiskt mycket trevligare än i mörker. Antalet porrställen kändes dramatiskt färre och arkitekturen på många av byggnaderna är helt otrolig. Vi lyckades också hitta våra två första arkadhallar. AWESOME! Victor köpte ett kort så han kunde sitta i en 1.5m i diameter bubbla, vars insida var täckt i ca 160 grader med filmduk och fick med pedaler och styrspakar styra JÄTTEROBOTAR SOM SLOGS MED SVÄRD I MULTIPLAYER!!! (inga riktiga robotar :( )
Också kul var att se att i de arkader vi var nu så var det inte en manszon precis. Innan victor så var det en typ 12 årig flicka som spelade robotspelet och direkt efter ett medelålders par.
Jag spanade runt lite och fick det till att det var ca 2-1 kvinnor-män till och med... Lätt bäst!
Vårat stora mål med promenaden var att hitta till min skola, och där började problemen. Vi visste ungefär var den låg och ungefär hur vi skulle komma dit. Men alla kartor förvirrade oss mer och mer (trots att vi höll koll på norr). Helt plötsligt gick vi längs järnvägen (som vi gått under vid minst fyra tillfällen) i semi-slum med en vag aning om "det borde vara här någonstan". För att göra det hela roligare så hade victor börjat må riktigt illa som i "nästan kräkas" illa.
När vi till slut hittade en vettig karta såg vi att vi var massivt väster om shinjuku. Förstår verkligen inte hur vi hamnade där när min skola ligger i nordöstra... Och då höll det inte längre. Det blev tunnelbana tillbaka till lägenheten för oss och vila.
Middag passade vi på att klämma in i närområdet på restaurang nr två där de inte pratade engelska där vi åt våran första måltid som kändes som riktig middag. Grillspett, ris, misosoppa, sallad och te. Precis vad en dålig mage behöver. Och jag tror vi lyckades äta allt utan att skämma ut oss helt!
Dagen blev väldigt mycket promenad och förkylningen verkar inte ge sig alls. Fasar för imorgon om det blir ännu värre.
På kommentar från Lillebror har jag nu även tillåtit anonyma kommentarer, så nu förväntar jag mig sådana av dig! Jag har även länkat till Victors blogg så man kan få hans sida av saker... Och bra filmer från resan!!!
Iaf.
Lite bilder:
Standardbild av Yoyogi-park. Inget spännande
I lovw my dog too! Finns tre-fyra ytterligare stavfel på skylten, men hela är inte med.
Toooor port!
Buddhistiskt bröllop
Lite cool arkitektur i shinjuku
Och slutligen, riktig middag!
Eftersom vårat första intryck av Shinjuku var riktigt sleezy så var det läge för att gå dit på dagen och se hur det såg ut innan nattmörkret tar över. Det stora problemet var att vi inte precis var friskare än under gårdagen och mådde definitivt inte toppen.
Eftersom det var dag och trevligt så tog vi vägen genom Yoyogiparken som ligger precis bredvid oss. Mycket underligt ställe. Folk bara "var i parken" för inget speciellt. Det satt t.ex. trumpetare och övade skalor under ett träd, och några meter bort en familj som stod och spelade stråk. Utan anledning eller någonting.
Längs utkanten fanns det matstånd med grillat och godis och så, och stämningen i parken var kanske hur trevlig som helst.
Vi passerade igenom majoriteten av den och sedan in i parken direkt norr om yoyogi. En mycket lummigare park och hemvisten av stadens största tempel, något vi givetvis måste se. Så vi gick längs en massivt bred väg i säkert nästan 20 graders värme och maximal luftfuktighet och var sjuka. Men templet var värt det! Stora sådanadär trä..gates... och enorma portar. Coolt! Och Victor testade på en rengöringsceremoni innan han gick in i templet.
Väl där så lyckades vi precis timea ett buddhistiskt bröllop med en sådär 50 människor helt i tystnad... omgärdade av tre gånger så många glada turister och japaner med kameror som faschinerades av det, sjukt konstig kontrast.
Färden tog oss sedan in i Shinjuku, och nu började vårat hitintills osvikliga sinne att komma rätt svikta. Inte så att vi gick fel direkt men vi gick kring centrumet istället för in i. Och Victor lyckades nu han också att köpa gelatinläsk...mmm...
Vi passade också på att köpa resans första lunch, vitt bröd utan kanter, kaffe och kaka.
Shinjuku i dagsljus var faktiskt mycket trevligare än i mörker. Antalet porrställen kändes dramatiskt färre och arkitekturen på många av byggnaderna är helt otrolig. Vi lyckades också hitta våra två första arkadhallar. AWESOME! Victor köpte ett kort så han kunde sitta i en 1.5m i diameter bubbla, vars insida var täckt i ca 160 grader med filmduk och fick med pedaler och styrspakar styra JÄTTEROBOTAR SOM SLOGS MED SVÄRD I MULTIPLAYER!!! (inga riktiga robotar :( )
Också kul var att se att i de arkader vi var nu så var det inte en manszon precis. Innan victor så var det en typ 12 årig flicka som spelade robotspelet och direkt efter ett medelålders par.
Jag spanade runt lite och fick det till att det var ca 2-1 kvinnor-män till och med... Lätt bäst!
Vårat stora mål med promenaden var att hitta till min skola, och där började problemen. Vi visste ungefär var den låg och ungefär hur vi skulle komma dit. Men alla kartor förvirrade oss mer och mer (trots att vi höll koll på norr). Helt plötsligt gick vi längs järnvägen (som vi gått under vid minst fyra tillfällen) i semi-slum med en vag aning om "det borde vara här någonstan". För att göra det hela roligare så hade victor börjat må riktigt illa som i "nästan kräkas" illa.
När vi till slut hittade en vettig karta såg vi att vi var massivt väster om shinjuku. Förstår verkligen inte hur vi hamnade där när min skola ligger i nordöstra... Och då höll det inte längre. Det blev tunnelbana tillbaka till lägenheten för oss och vila.
Middag passade vi på att klämma in i närområdet på restaurang nr två där de inte pratade engelska där vi åt våran första måltid som kändes som riktig middag. Grillspett, ris, misosoppa, sallad och te. Precis vad en dålig mage behöver. Och jag tror vi lyckades äta allt utan att skämma ut oss helt!
Dagen blev väldigt mycket promenad och förkylningen verkar inte ge sig alls. Fasar för imorgon om det blir ännu värre.
På kommentar från Lillebror har jag nu även tillåtit anonyma kommentarer, så nu förväntar jag mig sådana av dig! Jag har även länkat till Victors blogg så man kan få hans sida av saker... Och bra filmer från resan!!!
Iaf.
Lite bilder:
Standardbild av Yoyogi-park. Inget spännande
I lovw my dog too! Finns tre-fyra ytterligare stavfel på skylten, men hela är inte med.
Toooor port!
Buddhistiskt bröllop
Lite cool arkitektur i shinjuku
Och slutligen, riktig middag!
lördag 4 oktober 2008
Fail, inte bara för amerikaner numera!
Efter gårdagens slapphet kunde vi inte vara hemma speciellt mycket under dagen kände vi. Dessvärre hade nog flygresan börjat bråka ordentligt med oss; hosta, halsont och rinnande näsa och sådant som man känner sig så pigg och fräsch av, som börjat lite försiktigt dag två, var nu i full blom. Massivt inte piggt med andra ord.
Jag vaknade vid 10 av klockan och kände mig nästansjuk på den nivån att jag blundade och försökte ignorera att jag var vaken. Victor vaknade inte alls av klockan (trots fem minuters ilsket blippande) och mådde ungefär lika jättebra när han vaknade... 5h senare...
Men vi kom iväg. Dagens plan var att se körsbärsträd i imperial garden samt titta på palatset så i den strålande solen begav vi oss iväg på tuben från Shibuya mot en liten hållplats i norra änden av parken .
När vi steg av tunnelbanan var det mörkt och sådär strax innan sex... Men vi begav oss in i parken ändå, lite kan man ju iaf se tyckte vi...
I kolmörkret som var parken kunde vi se konturer av träd och hundar med blinkande halsband som sprang några meter från "förbjudet att ha hundarna lösa"-skylten. Men det var ändå en ganska cool upplevelse. Mörkt, fuktigt och tyst förutom en miljard cikador.
Jag lyckades också med bedriften att köpa resans första äckliga läsk i en sådandär automat. Nästancitron med gelatinläsk...mmm så gott det var....
Men där vandrade vi ganska länge i blindo utan att se något som helst körsbärsträd. Helt plötsligt var vi tillbaka där vi startade, så vi gjorde en liten kartkoll och såg att vi gick i parken bredvid imperial gardens med träden. Fine tänkte vi och promenerade mot den riktiga parken...
Fail!
Uppenbarligen så var parken stängd på måndagar och fredagar... något vi kanske borde kollat upp innan... Så där stod vi i mörkret utanför en stängd park.
Fine tänkte vi, vi går väl runt parken då, in i Tokyo och letar upp något ställe att äta på där. Så vi promenerade snällt där längs stora vägen där vi mötte typ några hundra joggande människor.
Framme i Tokyo så var allt skyskrapor med kontor (och människor som fortfarande arbetade). Bokstavligt allt. Vi hittade inte ett enda ställe att äta på, eller något kul att göra överhuvudtaget faktiskt. Totalsämst! Så vi hoppade på tuben tillbaka mot Shibuya där vi kände oss mer hemma.
Där öppnade vi med att göra en snabb tripp upp i 109 huset, hann två våningar innan vi insåg att det var det kvinnliga höghuset. (109 är alltså en 9 vånings mall med bara kläder som finns i två olika hus, ett med bara kvinnokläder och ett som bara till hälften är kvinnokläder (även fast det heter 109 mens)) Så vi korrigerade snabbt och åkte upp i manshuset istället. 5 våningar utan ett enda vettigt plagg. Skoj...
Sedan promenerade vi runt lite i Shibuya på jakt efter mat, inget speciellt. Lyckades hamna i ett prorrdistrikt som liknade Shinjukus nästan helt fast mycket mycket mindre folk och inga inkastare. Tillslut tog vi oss dock till ett Ramen-ställe och satte våra chopstick-skills på prov med helbra resultat. Klarar vi det klarar vi nog allt kan jag tro! Efter det tänkte vi "ingen dag är komplett utan en öl" så vi bestämde oss för att leta en bar.
Återigen slås vi av hur omöjligt det är att hitta en vanlig bar, som inte har striptease eller liknande samtidigt... Fattar inte! Så vi fegade ur och promenerade tillbaka till Yoyogi (där vi bor) och gick till Mana Tree, som var stället där vi åt mat första dagen, och kunde där med gott samvete avsluta dagen...
Intressant är dock att min kamera helt spontant ibland under dagen faktiskt fungerade... mycket märkligt. Synd bara att det är så sporadiskt att det mest är en glad överraskning när man vill ta en bild... Men fortfarande trestegsmanöver och fix zoom som gör alla bilder suddiga...
och på tal om bilder:
Såhär snygg är man om man är lite småsjuk
Och såhär ljust var det när vi klev av tunnelbanan. Tempelgates är dock fortfarande hur coola som helst!
Och stora paddor i mörkret...
Och lyckliga oss i mörkret!!
Typexempel på att japaner inte kan låta norr vara uppåt. Denna gång iaf med tydlig pil.
Och snabb demo av chopsticks-skill... lite snett jag vet, men jag fipplade med kamera samtidigt.
Jag vaknade vid 10 av klockan och kände mig nästansjuk på den nivån att jag blundade och försökte ignorera att jag var vaken. Victor vaknade inte alls av klockan (trots fem minuters ilsket blippande) och mådde ungefär lika jättebra när han vaknade... 5h senare...
Men vi kom iväg. Dagens plan var att se körsbärsträd i imperial garden samt titta på palatset så i den strålande solen begav vi oss iväg på tuben från Shibuya mot en liten hållplats i norra änden av parken .
När vi steg av tunnelbanan var det mörkt och sådär strax innan sex... Men vi begav oss in i parken ändå, lite kan man ju iaf se tyckte vi...
I kolmörkret som var parken kunde vi se konturer av träd och hundar med blinkande halsband som sprang några meter från "förbjudet att ha hundarna lösa"-skylten. Men det var ändå en ganska cool upplevelse. Mörkt, fuktigt och tyst förutom en miljard cikador.
Jag lyckades också med bedriften att köpa resans första äckliga läsk i en sådandär automat. Nästancitron med gelatinläsk...mmm så gott det var....
Men där vandrade vi ganska länge i blindo utan att se något som helst körsbärsträd. Helt plötsligt var vi tillbaka där vi startade, så vi gjorde en liten kartkoll och såg att vi gick i parken bredvid imperial gardens med träden. Fine tänkte vi och promenerade mot den riktiga parken...
Fail!
Uppenbarligen så var parken stängd på måndagar och fredagar... något vi kanske borde kollat upp innan... Så där stod vi i mörkret utanför en stängd park.
Fine tänkte vi, vi går väl runt parken då, in i Tokyo och letar upp något ställe att äta på där. Så vi promenerade snällt där längs stora vägen där vi mötte typ några hundra joggande människor.
Framme i Tokyo så var allt skyskrapor med kontor (och människor som fortfarande arbetade). Bokstavligt allt. Vi hittade inte ett enda ställe att äta på, eller något kul att göra överhuvudtaget faktiskt. Totalsämst! Så vi hoppade på tuben tillbaka mot Shibuya där vi kände oss mer hemma.
Där öppnade vi med att göra en snabb tripp upp i 109 huset, hann två våningar innan vi insåg att det var det kvinnliga höghuset. (109 är alltså en 9 vånings mall med bara kläder som finns i två olika hus, ett med bara kvinnokläder och ett som bara till hälften är kvinnokläder (även fast det heter 109 mens)) Så vi korrigerade snabbt och åkte upp i manshuset istället. 5 våningar utan ett enda vettigt plagg. Skoj...
Sedan promenerade vi runt lite i Shibuya på jakt efter mat, inget speciellt. Lyckades hamna i ett prorrdistrikt som liknade Shinjukus nästan helt fast mycket mycket mindre folk och inga inkastare. Tillslut tog vi oss dock till ett Ramen-ställe och satte våra chopstick-skills på prov med helbra resultat. Klarar vi det klarar vi nog allt kan jag tro! Efter det tänkte vi "ingen dag är komplett utan en öl" så vi bestämde oss för att leta en bar.
Återigen slås vi av hur omöjligt det är att hitta en vanlig bar, som inte har striptease eller liknande samtidigt... Fattar inte! Så vi fegade ur och promenerade tillbaka till Yoyogi (där vi bor) och gick till Mana Tree, som var stället där vi åt mat första dagen, och kunde där med gott samvete avsluta dagen...
Intressant är dock att min kamera helt spontant ibland under dagen faktiskt fungerade... mycket märkligt. Synd bara att det är så sporadiskt att det mest är en glad överraskning när man vill ta en bild... Men fortfarande trestegsmanöver och fix zoom som gör alla bilder suddiga...
och på tal om bilder:
Såhär snygg är man om man är lite småsjuk
Och såhär ljust var det när vi klev av tunnelbanan. Tempelgates är dock fortfarande hur coola som helst!
Och stora paddor i mörkret...
Och lyckliga oss i mörkret!!
Typexempel på att japaner inte kan låta norr vara uppåt. Denna gång iaf med tydlig pil.
Och snabb demo av chopsticks-skill... lite snett jag vet, men jag fipplade med kamera samtidigt.
fredag 3 oktober 2008
Om man har 4kvm, behöver man då mer?
Den tredje dagen i Japan blev en generell vilodag. Fanns inte någon som helst energi i kroppen att bege sig ut och gå. Att man sedan hade en dator att reparera gjorde ju inte saken bättre. Blev till att radera i register, ladda hem drivrutiner och starta om datorn i några timmar innan allt hamnade under kontroll. Bra att få det gjort så snart som möjligt.
Nackdelen är att det inte finns så mycket spännande att skriva om för alla som inte är intresserade av reparation av datorer.
Jag sitter med en liten fundering på vad som faktiskt var i frukostyoghurten. Blåbär såg det ut som på förpackningen och smakade lite så också men... bären! Kändes nästan helt som om de suttit där och tänkt "men vi måste ju ha något fruktkött i också" men sedan insett att de inte hade något och dumpade i lite gelatin istället...
Vi lämnade ändå hemmets trygghet för att få i oss middag och denhär gången skulle vi verkligen hitta ett ställe som bara var ett hål i väggen. Great Success.
Någonstans i ingenstans mellan våran lägenhet och Shibuja gick vi in på ett litet litet ställe med ett äldre par som tog beställningar och lagade mat bakom disken. Förstod inte ett ord engelska heller, och en meny på mest kanji. Lyckades i alla fall glatt svara dem att vi inte var amerikaner utan svenskar och att vi ville ha mat, och med hjälp av de nästan engelsktalande andra gästerna där inne (det var fullt i rummet så det var säkert.... 2 gäster till) lade de kycklingspett och köttbullespett på grillen.
En liten reflektion på den fronten. Allt är verkligen mindre i Japan hitintills. Man äter mindre till middag (om portionerna vi fått hitintills är en indikator), man har mindre glas till maten, kläder och människor är mindre, bo-ytan är mindre, det är små biljetter på tunnelbanan, alla affärer är jättesmå (Vi gissar att Japanerna har något system för att kunna köpa hem mat att laga, men vi har nästan bara sett 7/11 och en mindre grönsaksaffär och det är ju kört att laga något på), det enda som faktiskt är större än sverige (minus höghusen) är öl och läskflaskor samt brödskivor, vilket ändå är något att glädja sig över.
Vi måste verkligen lära oss att köpa mat så vi inte tvunget måste gå ut och äta varje dag, visst, mysigt och bra och så, men kommer ju bli lite dyrt i längden. Och hur kommer det sig att vi inte ens sett ris so far?
Sedan har jag upptäckt en sak som är värd att varna för. Jag körde hårt på att trycka på en av knapparna på toaletten. En litet munstycke glider då ut ur ryggdelen nere i själva toaletten och spolar med en liten stråle så man blir ren och fin. Varningen ligger i. När man känner sig nöjd stängs den inte av med ett till tryck... no... Den spolar hårdare!!! Två tryck och... ÄNNU hårdare.
Det är stop/rec knappen som stänger av den, så.... använd den!
Nu när datorn faktiskt accepterar att hantera bilder kan jag lägga upp några som borde kommit med tidigare. Om min fotografiska oförmåga blir för uppenbar hänvisar jag till Victors blogg då han lättare kan ta bilder då han slipper den roliga trestegsmanövern med objektivet... Tyvärr var vi för fega för att ta upp kamera där på mysiga restaurangen så inga bilder finns därifrån.
Maten var lite otillräcklig där också, så kvällen avslutades med lyxmiddag. Vitt bröd med smör och chips!
En kort studie i hur man känner sig under en 12h resa:
Innan resans början
Efter sådär 6h
Efter sådär 10-11h
Men när man väl är framme, snabb återgång till lycka
Våra mysiga 8kvm och resten av området
(Awesome!!!)
Våran enorma första måltid
Och någon dag kommer man bli hård nog att våga prova dethär bredvid godishyllan
Snabb bild av Shibuya
Och varningsskyltar är givetvis coolare!
En mycket liten del av Electric Town... Men en mycket farlig del!
Nackdelen är att det inte finns så mycket spännande att skriva om för alla som inte är intresserade av reparation av datorer.
Jag sitter med en liten fundering på vad som faktiskt var i frukostyoghurten. Blåbär såg det ut som på förpackningen och smakade lite så också men... bären! Kändes nästan helt som om de suttit där och tänkt "men vi måste ju ha något fruktkött i också" men sedan insett att de inte hade något och dumpade i lite gelatin istället...
Vi lämnade ändå hemmets trygghet för att få i oss middag och denhär gången skulle vi verkligen hitta ett ställe som bara var ett hål i väggen. Great Success.
Någonstans i ingenstans mellan våran lägenhet och Shibuja gick vi in på ett litet litet ställe med ett äldre par som tog beställningar och lagade mat bakom disken. Förstod inte ett ord engelska heller, och en meny på mest kanji. Lyckades i alla fall glatt svara dem att vi inte var amerikaner utan svenskar och att vi ville ha mat, och med hjälp av de nästan engelsktalande andra gästerna där inne (det var fullt i rummet så det var säkert.... 2 gäster till) lade de kycklingspett och köttbullespett på grillen.
En liten reflektion på den fronten. Allt är verkligen mindre i Japan hitintills. Man äter mindre till middag (om portionerna vi fått hitintills är en indikator), man har mindre glas till maten, kläder och människor är mindre, bo-ytan är mindre, det är små biljetter på tunnelbanan, alla affärer är jättesmå (Vi gissar att Japanerna har något system för att kunna köpa hem mat att laga, men vi har nästan bara sett 7/11 och en mindre grönsaksaffär och det är ju kört att laga något på), det enda som faktiskt är större än sverige (minus höghusen) är öl och läskflaskor samt brödskivor, vilket ändå är något att glädja sig över.
Vi måste verkligen lära oss att köpa mat så vi inte tvunget måste gå ut och äta varje dag, visst, mysigt och bra och så, men kommer ju bli lite dyrt i längden. Och hur kommer det sig att vi inte ens sett ris so far?
Sedan har jag upptäckt en sak som är värd att varna för. Jag körde hårt på att trycka på en av knapparna på toaletten. En litet munstycke glider då ut ur ryggdelen nere i själva toaletten och spolar med en liten stråle så man blir ren och fin. Varningen ligger i. När man känner sig nöjd stängs den inte av med ett till tryck... no... Den spolar hårdare!!! Två tryck och... ÄNNU hårdare.
Det är stop/rec knappen som stänger av den, så.... använd den!
Nu när datorn faktiskt accepterar att hantera bilder kan jag lägga upp några som borde kommit med tidigare. Om min fotografiska oförmåga blir för uppenbar hänvisar jag till Victors blogg då han lättare kan ta bilder då han slipper den roliga trestegsmanövern med objektivet... Tyvärr var vi för fega för att ta upp kamera där på mysiga restaurangen så inga bilder finns därifrån.
Maten var lite otillräcklig där också, så kvällen avslutades med lyxmiddag. Vitt bröd med smör och chips!
En kort studie i hur man känner sig under en 12h resa:
Innan resans början
Efter sådär 6h
Efter sådär 10-11h
Men när man väl är framme, snabb återgång till lycka
Våra mysiga 8kvm och resten av området
(Awesome!!!)
Våran enorma första måltid
Och någon dag kommer man bli hård nog att våga prova dethär bredvid godishyllan
Snabb bild av Shibuya
Och varningsskyltar är givetvis coolare!
En mycket liten del av Electric Town... Men en mycket farlig del!
torsdag 2 oktober 2008
Porr, ett vardagsnöje
För första gången på jag vet inte hur länge vaknade jag vid klockan ~8 och var helt pigg. Detsamma kunde man inte riktigt säga om Victor som sov i sängen ovanför. Vid 10-tiden tittade han ned för att kolla om jag var vaken, det var det enda livstecknet från honom förrens vid fyra på eftermiddagen då han gick up, dvs normal dygnsrytm för Sverige. Vad jag har ska man nog inte ens tänka på.
Vi kände att vi inte såg så mycket av Tokyo under gårdagen så dagen planerades som en stor promenad-dag genom så mycket vi orkade med. Vi inledde starkt med att sätta oss på något caféhak för att äta frukost. Vettigt att notera att här betyder isté vanligt té fast kallt och inte detdär söta som man är van vid. Vi beställde också smörgåsar som vi efter maten och en bra stunds fundering fortfarande inte riktigt visste vad det var på. Jag gissar på att det var någon form av skagenröra, men oklart.
Anyways, vårat första mål för dagen var shibuya till fots. Vi hade en ungefärlig gissning på vilket håll som var rätt så vi började vandra i den riktningen längs stora vägen. Efter en stunds vandring fick vi en liten hint av en japan om riktningen (vi gick i princip helt rätt men längs med shibuya och inte in i).
Shibuya var vid en första anblick väldigt business, med klädaffärer, caféer och kontor, inklusive glassbaren Sweden som inte hade ett jota med sverige att göra vad vi kunde se.
På sidogatorna var det i högre utsträckning neon, med hasardspel och mer spännande affärer.
Vi vandrade runt och tittade, gick inte in på så många ställen. Klädaffärerna hade oroväckande små storlekar och de roliga affärerna vågade vi inte gå in i av ekonomiska skäl.
Och här så började min första elektronik för dagen att bråka. Min gode vän kameran hade tydligen fått för sig att när man sätts igång ska man inte kunna fälla ut objektivet utan det ska fastna och kameran börja tjuta. Jättebra!
Så varje gång jag ska fota hädanefter så måste jag göra en snabb två eller trestegsmanöver med att trycka på objektiven innan kameran tjuter för att kunna ta en bild. Gissa om bildtagningsfrekvensen sjönk dramatiskt i och med detta!
Det vi hade som inköpsmål för dagen var en konvertingsplugg från de japanska uttagen till de som används i sverige, men något sådant kunde vi inte hitta alls, så bestämde oss för att ta tunnelbanan till electric town - Akihabara, cirka 30 minuter bort.
Akihabara kan bara beskrivas i farligt. Det finns så mycket som slår på ens "vill ha" strängar att det gör ont att passera vissa affärer, t.ex. en affär som säljer tv-spels stuff a'la människostora Yoshis och kylskåpsmagneter i stil med space invaders... Jobbigt.
Överallt fanns det affärer med samlarbilder, actionfigurer (vilket i samtliga fall inkluderade halv- till helnakna dockor av kvinnor i mer eller mindre realistiska poser, fritt blandat mellan megaman och DBZ)
Vi gjorde en snabb hit'n run på en tråkig el-affär för våra konverteringspluggar och gick sedan bara och tittade och gjorde vårat bästa för att inte börja lägga ut pengar redan dag två.
Där kunde vi med andra ord inte vara kvar.
Vi fortsatte med tunnelbanan rakt över stan till shinjuku igen för att se hur det var där, och med lite tur äta.
Om shibuya var business och akihabara skojström så var shinjuku sleezyness.
Vi tog samma väg som till kontoret vi var på dagen innan men svängde in i själva Shinjuku istället.
Uppskattningsvis skulle jag säga att var tredje dörr ledde till någon form av vuxenunderhållning eller sexig massage, var tredje till hasardspel och resterande tredjedel till matställen.
Svårt att säga om det var en korrekt bild eller inte, men ungefär så det upplevdes när vi gick där.
Vi var inte så sugna på sexig massage (utom möjligtvis ett lite osexigt fotbad) och maten verkade lite dyrare än vi kände för så vi började trava i den riktningen vi tyckte oss bo i.
När vi kom till stationen igen blev det en lättare förvirring. Kartan stämde inte alls mot hur vi kände att det var. Givetvis utgick vi från att kartan var konstig och gick på våran känsla istället.
Givetvis hade vi rätt.
Tydligen så behöver inte uppåt alltid innebära norr här, och man behöver inte alltid ange det med en tydlig pil tydligen. Nästa karta stämde inte mot föregående karta och inte mot känslan men där fanns iaf pilen som gjorde allt klart för oss.
Efter en tids promenerande hittade vi ett helt okej matställe (vi vågade oss inte på ramen dag två) och slog oss ned för lite fisk, bröd och öl, innan vi slutförde våran promenad hem, helt som vi trott.
Kom hem mellan 11 och 12 på kvällen och var ganska duktigt slut i kroppen men inte ett spår trötta.
Och nu började elektronik två att bråka. Min älskade halvdöda laptops började visa döda drivrutiner för grafikkortet lite spontant sådär när någon större kraft krävdes av den och datorn gick ned på 16 färger och minimal upplösning och krävde omstart. Ungefär samtidigt krashade virusskydd+brandvägg och datorn säckade ihop. Skojskoj. Något jag inte iddes ta itu med direkt.
Så generella elektronikproblem är det som just nu gör att det inte finns några bilder. Ledsen för det, men de kommer upp så småning om, ska bara ta itu med dethär himla bråket först!
Vi kände att vi inte såg så mycket av Tokyo under gårdagen så dagen planerades som en stor promenad-dag genom så mycket vi orkade med. Vi inledde starkt med att sätta oss på något caféhak för att äta frukost. Vettigt att notera att här betyder isté vanligt té fast kallt och inte detdär söta som man är van vid. Vi beställde också smörgåsar som vi efter maten och en bra stunds fundering fortfarande inte riktigt visste vad det var på. Jag gissar på att det var någon form av skagenröra, men oklart.
Anyways, vårat första mål för dagen var shibuya till fots. Vi hade en ungefärlig gissning på vilket håll som var rätt så vi började vandra i den riktningen längs stora vägen. Efter en stunds vandring fick vi en liten hint av en japan om riktningen (vi gick i princip helt rätt men längs med shibuya och inte in i).
Shibuya var vid en första anblick väldigt business, med klädaffärer, caféer och kontor, inklusive glassbaren Sweden som inte hade ett jota med sverige att göra vad vi kunde se.
På sidogatorna var det i högre utsträckning neon, med hasardspel och mer spännande affärer.
Vi vandrade runt och tittade, gick inte in på så många ställen. Klädaffärerna hade oroväckande små storlekar och de roliga affärerna vågade vi inte gå in i av ekonomiska skäl.
Och här så började min första elektronik för dagen att bråka. Min gode vän kameran hade tydligen fått för sig att när man sätts igång ska man inte kunna fälla ut objektivet utan det ska fastna och kameran börja tjuta. Jättebra!
Så varje gång jag ska fota hädanefter så måste jag göra en snabb två eller trestegsmanöver med att trycka på objektiven innan kameran tjuter för att kunna ta en bild. Gissa om bildtagningsfrekvensen sjönk dramatiskt i och med detta!
Det vi hade som inköpsmål för dagen var en konvertingsplugg från de japanska uttagen till de som används i sverige, men något sådant kunde vi inte hitta alls, så bestämde oss för att ta tunnelbanan till electric town - Akihabara, cirka 30 minuter bort.
Akihabara kan bara beskrivas i farligt. Det finns så mycket som slår på ens "vill ha" strängar att det gör ont att passera vissa affärer, t.ex. en affär som säljer tv-spels stuff a'la människostora Yoshis och kylskåpsmagneter i stil med space invaders... Jobbigt.
Överallt fanns det affärer med samlarbilder, actionfigurer (vilket i samtliga fall inkluderade halv- till helnakna dockor av kvinnor i mer eller mindre realistiska poser, fritt blandat mellan megaman och DBZ)
Vi gjorde en snabb hit'n run på en tråkig el-affär för våra konverteringspluggar och gick sedan bara och tittade och gjorde vårat bästa för att inte börja lägga ut pengar redan dag två.
Där kunde vi med andra ord inte vara kvar.
Vi fortsatte med tunnelbanan rakt över stan till shinjuku igen för att se hur det var där, och med lite tur äta.
Om shibuya var business och akihabara skojström så var shinjuku sleezyness.
Vi tog samma väg som till kontoret vi var på dagen innan men svängde in i själva Shinjuku istället.
Uppskattningsvis skulle jag säga att var tredje dörr ledde till någon form av vuxenunderhållning eller sexig massage, var tredje till hasardspel och resterande tredjedel till matställen.
Svårt att säga om det var en korrekt bild eller inte, men ungefär så det upplevdes när vi gick där.
Vi var inte så sugna på sexig massage (utom möjligtvis ett lite osexigt fotbad) och maten verkade lite dyrare än vi kände för så vi började trava i den riktningen vi tyckte oss bo i.
När vi kom till stationen igen blev det en lättare förvirring. Kartan stämde inte alls mot hur vi kände att det var. Givetvis utgick vi från att kartan var konstig och gick på våran känsla istället.
Givetvis hade vi rätt.
Tydligen så behöver inte uppåt alltid innebära norr här, och man behöver inte alltid ange det med en tydlig pil tydligen. Nästa karta stämde inte mot föregående karta och inte mot känslan men där fanns iaf pilen som gjorde allt klart för oss.
Efter en tids promenerande hittade vi ett helt okej matställe (vi vågade oss inte på ramen dag två) och slog oss ned för lite fisk, bröd och öl, innan vi slutförde våran promenad hem, helt som vi trott.
Kom hem mellan 11 och 12 på kvällen och var ganska duktigt slut i kroppen men inte ett spår trötta.
Och nu började elektronik två att bråka. Min älskade halvdöda laptops började visa döda drivrutiner för grafikkortet lite spontant sådär när någon större kraft krävdes av den och datorn gick ned på 16 färger och minimal upplösning och krävde omstart. Ungefär samtidigt krashade virusskydd+brandvägg och datorn säckade ihop. Skojskoj. Något jag inte iddes ta itu med direkt.
Så generella elektronikproblem är det som just nu gör att det inte finns några bilder. Ledsen för det, men de kommer upp så småning om, ska bara ta itu med dethär himla bråket först!
Från Gävle till Tokyo på enbart 15h...
Ja, jag vet jag sade att jag skulle skriva när jag kom hem men, fet chans!
I förberedande syfte innan resans början laddade jag upp fint med att inte sova någonting på nätterna för att då kunna sova på planet. Det var ju ett slöseri på fin sömntid.
Efter att ha blivit totalt sönderfotad av familjen på Arlanda påbörjades egentligen en serie av väntan, och roligt skulle det bli.
Den första väntan bestod i planet som skulle ta oss till Heathrow. Naturligtvis med ett kasst plan med små säten och generellt hög volym och naturligtvis hade vi platserna precis bredvid motorn. Ingen utsikt och maximalt störande ljud. Kunde knappt höra victor bredvid mig, och naturligtvis låg öronpropparna i den stora packningen...
Väl framme på heathrow med härligt undertryck i öronen fick vi träffa världens långsammaste man som satt i luckan för boardingpass, lyckliga 20 minuter bara för paret framför oss att bli klara... Dock så hade vi ju inte så mycket att göra på Heathrow, så varför inte köa?
Köa till stor väntan nr 2: 12h flyg till Tokyo. "Inga problem" tänkte Pelle, jag sover mig igenom mer än hälften. Planet var ganska okej, inte jättesköna säten med massiv plats, men så otroligt mycket bättre än planet innan att det inte spelade någon roll. Och film i sätet framför!!! Detta ledde givetvis till lite kung-fu panda och Bladerunner efter maten. Mitt under bladerunner släcktes ljuset i taket och flygvärdinnorna bad en dra för alla fönster, sovdags. Yeah, tänkte jag, nu skulle min vakenplåga betala av sig.
Victor bredvis mig somnade efter inte så jättelång tid, resten av planet följde kort därefter, Pelle klarvaken. Naturligtvis. Desperat försök att sova ledde till kramp någonstans på under tio minuter hur jag än försökte och frånvaron av benutrymme, eller utrymme i sätet hjälpte inte precis.
6h spenderade jag i vaket, blundande tillstånd innan frukost. Någon form av ägg med någon form av röra, tänker inte fundera på vad, fick vi. Bladerunner såg ut som ett givet val till frukostunderhållning. När jag då trycker play så spolar filmen förbi i 6x hastiget och samtidigt slutar kontrollen fungera. Alla knappar.
En flygvärdinna en timme senare säger att det är något som ska vara löst om 15 minuter och en halvimme senare får jag veta att det inte kommer att bli löst.
Gött.
Försöker sedan desperat sova lite sista två timmarna med ungefär samma lycka som tidigare.
Men sedan
Tokyo!
Flygplatsen var faktiskt helt okomplicerat. Inga förvirrande vägar och inga köer - inte jättemånga utlänningar som skulle in i Japan tydligen. Fingeravtryck och foto var gjort på sådär 5 sekunder. Japanerna ville dock bara ha avtryck från pekfingrar så om ev. brott ska begås är det det enda fingret som behövs täckas!
Flygplatsen låg en ganska bra distans från själva Tokyo och vi var ganska aströtta, så JR-express kändes ganska värt. Komma fram snabbt!
Snabbt i detta fall innebar en 1h 40min ungefär... Men vi kunde iaf se lite av landsbygden utanför och lite av Tokyos utkanter innan Tokyosträckan som var under jord.
Tåget gick direkt till Shinjuku och från att hitintills ha haft ganska mycket plats och inte så mycket folk omkring sig så var man i porr och hasard-distriktet vid sjutiden på eftermiddagen. Ganska mycket folk ja. Inte stressigt på något sätt men vi kände oss bra ivägen tills vi fick in att hålla oss på vänster sida.
Själva shinjuku var vid en första anblick lite oanseligt. Inte så mycket neon och höghus som inte var jättestora. Vi följde våran vägbeskrivning och hittade fram utan problem till stället som hade våra nycklar. Där blev vi omhändertagna av en man som uppenbarligen älskade papper. Och underskrifter. Tror jag skrev mitt namn ca 30ggr innan vi lämnade kontoret. Han var också noga med att säga att vi bara behövde fråga om vi inte förstod något. Vi hade fyra frågor och så fort vi ställt en så sprang han iväg och frågade sin överordnade. Smidigt!
Allt blev ändå klart ganska snabbt och vi gick tillbaka till shinjuku station för att ta en mindre linje till våran lägenhet som låg vid yoyogi-hachima. I vårat mindre pigga tillstånd och dåliga koll var det ett litet problem. Detta löstes av något som har hänt i princip varje gång sedan dess. Om man står med en karta i händerna och ser förvirrade ut, kommer en japan fram på under en minut och frågar om man behöver hjälp att hitta någonstans, och ger sedan en väldigt detaljerad vägbeskrivning till en. Lysande!
Så fram till stationen var inga problem, och heller inga problem att hitta till våran lägenhet.
"Var noga med att öppna garderoben då och då för att vädra era kläder för att undvika..." var våran man på kontoret väldigt noga med att poängtera. Han hade nog inte maximal koll med tanke på att det inte fanns någon form av garderob i vårat rum. Ett klädstreck med galgar och några krokar på en av betongväggarna var den enda formen av förvaring i vårat rum. Känns i alla fall större än de 8kvm det faktiskt är och lyxen att ligga i en säng var helt obeskrivlig.
Var på väg att somna inom 3 sekunder från det att jag lade mig ned, och fick ligga ungefär så länge innan Victor tvingade upp mig för att gå och leta efter middagsställe med honom.
Hittade efter lite promenerade ett mysigt ölhak som också hade lite billig mat. Perfekt! Och ens äta med pinnar skills fick välbehövd träning i skymundan.
Väl hemma igen slocknade jag efter bara några sekunder. Toabesöket innan var lite av en upplevelse. Uppvärmda säten med 16 knappar på sidan har man. På japanska och utan bilder. Var lite feg och provade bara en liten oansenlig knapp som jag inte har en aning om vad som hände när man tryckte på den. Slår vad om att det togs ett foto eller något... Bäst att inte trycka på den igen. Men 15 kvar att trycka på. Fortsättning följer.
I förberedande syfte innan resans början laddade jag upp fint med att inte sova någonting på nätterna för att då kunna sova på planet. Det var ju ett slöseri på fin sömntid.
Efter att ha blivit totalt sönderfotad av familjen på Arlanda påbörjades egentligen en serie av väntan, och roligt skulle det bli.
Den första väntan bestod i planet som skulle ta oss till Heathrow. Naturligtvis med ett kasst plan med små säten och generellt hög volym och naturligtvis hade vi platserna precis bredvid motorn. Ingen utsikt och maximalt störande ljud. Kunde knappt höra victor bredvid mig, och naturligtvis låg öronpropparna i den stora packningen...
Väl framme på heathrow med härligt undertryck i öronen fick vi träffa världens långsammaste man som satt i luckan för boardingpass, lyckliga 20 minuter bara för paret framför oss att bli klara... Dock så hade vi ju inte så mycket att göra på Heathrow, så varför inte köa?
Köa till stor väntan nr 2: 12h flyg till Tokyo. "Inga problem" tänkte Pelle, jag sover mig igenom mer än hälften. Planet var ganska okej, inte jättesköna säten med massiv plats, men så otroligt mycket bättre än planet innan att det inte spelade någon roll. Och film i sätet framför!!! Detta ledde givetvis till lite kung-fu panda och Bladerunner efter maten. Mitt under bladerunner släcktes ljuset i taket och flygvärdinnorna bad en dra för alla fönster, sovdags. Yeah, tänkte jag, nu skulle min vakenplåga betala av sig.
Victor bredvis mig somnade efter inte så jättelång tid, resten av planet följde kort därefter, Pelle klarvaken. Naturligtvis. Desperat försök att sova ledde till kramp någonstans på under tio minuter hur jag än försökte och frånvaron av benutrymme, eller utrymme i sätet hjälpte inte precis.
6h spenderade jag i vaket, blundande tillstånd innan frukost. Någon form av ägg med någon form av röra, tänker inte fundera på vad, fick vi. Bladerunner såg ut som ett givet val till frukostunderhållning. När jag då trycker play så spolar filmen förbi i 6x hastiget och samtidigt slutar kontrollen fungera. Alla knappar.
En flygvärdinna en timme senare säger att det är något som ska vara löst om 15 minuter och en halvimme senare får jag veta att det inte kommer att bli löst.
Gött.
Försöker sedan desperat sova lite sista två timmarna med ungefär samma lycka som tidigare.
Men sedan
Tokyo!
Flygplatsen var faktiskt helt okomplicerat. Inga förvirrande vägar och inga köer - inte jättemånga utlänningar som skulle in i Japan tydligen. Fingeravtryck och foto var gjort på sådär 5 sekunder. Japanerna ville dock bara ha avtryck från pekfingrar så om ev. brott ska begås är det det enda fingret som behövs täckas!
Flygplatsen låg en ganska bra distans från själva Tokyo och vi var ganska aströtta, så JR-express kändes ganska värt. Komma fram snabbt!
Snabbt i detta fall innebar en 1h 40min ungefär... Men vi kunde iaf se lite av landsbygden utanför och lite av Tokyos utkanter innan Tokyosträckan som var under jord.
Tåget gick direkt till Shinjuku och från att hitintills ha haft ganska mycket plats och inte så mycket folk omkring sig så var man i porr och hasard-distriktet vid sjutiden på eftermiddagen. Ganska mycket folk ja. Inte stressigt på något sätt men vi kände oss bra ivägen tills vi fick in att hålla oss på vänster sida.
Själva shinjuku var vid en första anblick lite oanseligt. Inte så mycket neon och höghus som inte var jättestora. Vi följde våran vägbeskrivning och hittade fram utan problem till stället som hade våra nycklar. Där blev vi omhändertagna av en man som uppenbarligen älskade papper. Och underskrifter. Tror jag skrev mitt namn ca 30ggr innan vi lämnade kontoret. Han var också noga med att säga att vi bara behövde fråga om vi inte förstod något. Vi hade fyra frågor och så fort vi ställt en så sprang han iväg och frågade sin överordnade. Smidigt!
Allt blev ändå klart ganska snabbt och vi gick tillbaka till shinjuku station för att ta en mindre linje till våran lägenhet som låg vid yoyogi-hachima. I vårat mindre pigga tillstånd och dåliga koll var det ett litet problem. Detta löstes av något som har hänt i princip varje gång sedan dess. Om man står med en karta i händerna och ser förvirrade ut, kommer en japan fram på under en minut och frågar om man behöver hjälp att hitta någonstans, och ger sedan en väldigt detaljerad vägbeskrivning till en. Lysande!
Så fram till stationen var inga problem, och heller inga problem att hitta till våran lägenhet.
"Var noga med att öppna garderoben då och då för att vädra era kläder för att undvika..." var våran man på kontoret väldigt noga med att poängtera. Han hade nog inte maximal koll med tanke på att det inte fanns någon form av garderob i vårat rum. Ett klädstreck med galgar och några krokar på en av betongväggarna var den enda formen av förvaring i vårat rum. Känns i alla fall större än de 8kvm det faktiskt är och lyxen att ligga i en säng var helt obeskrivlig.
Var på väg att somna inom 3 sekunder från det att jag lade mig ned, och fick ligga ungefär så länge innan Victor tvingade upp mig för att gå och leta efter middagsställe med honom.
Hittade efter lite promenerade ett mysigt ölhak som också hade lite billig mat. Perfekt! Och ens äta med pinnar skills fick välbehövd träning i skymundan.
Väl hemma igen slocknade jag efter bara några sekunder. Toabesöket innan var lite av en upplevelse. Uppvärmda säten med 16 knappar på sidan har man. På japanska och utan bilder. Var lite feg och provade bara en liten oansenlig knapp som jag inte har en aning om vad som hände när man tryckte på den. Slår vad om att det togs ett foto eller något... Bäst att inte trycka på den igen. Men 15 kvar att trycka på. Fortsättning följer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)