Efter att helt ha accepterat att jag är sämst i klassen så har pressen blivit noll. Mycket trevligt. Min förståelse när andra pratar är ganska hög, när jag läser ännu högre, men ska jag själv säga något så blir det fina blockeringar. Jag kan liksom inte komma på enkla meningar utan måste göra det sinnessjukt komplicerat för migsjälv. Sämst!
Ännu roligare är att våra liv nu är massivt mycket dyrare. Yenet är uppe på nästan 90kr/1000Y... Vilket innebär att våran hyra sakta men säkrt kryper upp mot 6000kr/person för våra massiva 8kvm. Nu börjar det bli riktigt svårt att unna sig något what so ever. Jag menar "ska vi ta en öl" innebär nu att man har 50kr mindre till mat senare... Suck!
Börjar närma sig att man slipper komplicerad matte (Y/100)x6.5 som när vi kom hit, utan bara behöver dividera på 10...
Vädret har också slagit om ganska ordentligt. Istället för 24 grader och fint så leker vi nere på 10 grader och regn... Fortfarande bättre än Sverige men, blä!!! Jag borde verkligen tagit med mig mina vinter-converse då mina sommarconverse läcker in vatten och tar över 24h att torka...
Jag avslutade fredagen med att gå ut med ett par av de som skulle hem och lite japanska vänner för karaoke, i detta fall helt och hållet ute efter de billiga drinkarna. Väl där så var det jag och en japan som säkert sjöng 80% av tiden. Helkul! Hann nästan inte dricka någonting...
Vi avslutade karaoken 23.40 så att de som hade långt hem skulle hinna med tågen (de slutar gå vid tolv och börjar inte gå igen förrens fem) så jag strövade hemmåt.
Hemma i lägenheten så satt det ett glatt gäng med folk och drack vin och shots i köket, till vilka jag snabbt delade med mig av mitt underbara sällskap...
Därifrån börjar minnet bli lite suddigt. Jag vet att vi hade en väldigt emotionellt laddad diskussion om något och att jag vaknade 14h senare påklädd i min säng med en baksmälla som skulle kunnat ta livet av 13 mindre djur...
Utgår från bra kväll.
Naturligtvis får sådana saker inte inträffa i livet utan att kroppen ska bestraffa en, and then some. På söndagen mådde jag fortfarande inte bra utan var lite seg i kroppen. Berodde antagligen på mina totalt 17h sömn på lördagen tänkte jag och släppte det.
På måndagen så var min hjärna som stoppad med bomull. Den gjorde inte ont men den fungerade heller inte alls. Noll. I skolan kunde jag inte ens begripa meningar som borde varit jättelätta, och jag kände mig bara helt förvirrad. Tursamt nog så var det massivt regnväder på vägen hem från skolan så min möjligt trasiga kropp fick dessutom bli lite blöt och kall mellan skolan och hemmet.
Idag så har det blivit ännu värre. Vaknade med ont i kroppen, dimsyn, huvud som väger 300kg, lätt feberkänsla och orolig mage, men inget mer än det. Skolan gick något bättre än dagen innan men det är fortfarande med enbart liten marginal jag fixar den känner jag. Allt säger emot att vara där. Tråkigt nog så är det alldeles för roligt att vara där för att stanna hemma och ta hand om sig också. Dessutom så är det "prata med japaner"-veckan när man ska sättas lite på prov, något som jag faktiskt sett fram emot. Känns dock helt klart mindre kul i "pressa fram det du kan genom din hjärna och hoppas att de inte tycker synd om dig"-läget som jag nu är i.
Väntar bara på antingen förkylningen eller magsjukan nu... Kroppen är på väg mot något, vet bara inte vad...
Sedan så börjar december bli ett riktigt problem. Jag tror inte riktigt jag skulle klara nivå 3 utan att göra en ordentlig insats i pluggande. Att gå om nivå 2 vore faktiskt roligt men... Priset börjar nu bli lite störande högt för något jag redan gjort en gång.
Alternativet att inte göra någonting (förutom skriva lite på sitt fördjupningsarbete) känns heller inte helt lockande... Bah! Jobbiga alternativ.
Oh well, nu är det dags att sjunka in lite i sjukdomsutmattning igen. Funsies!
tisdag 25 november 2008
tisdag 18 november 2008
Vecka två i skolan och utgång nr två
Så. Vecka två i skolan kändes klart bättre än vecka ett. Jag tror jag har tagit ikapp något så jag inte är garanteratsämst utan bara minst bra vissa delar och bäst så snabbt det blir grammatik. Duger bra för mig. I klassen började även en ny person, en grekiska som är massivt bra så topp-positionen är nog helt körd. Men det känns fint att vara fem i klassen ändå. Det blir lite granna mindre utsatt. Jag har också börjat sätta mig i mitten, och lärarna börjar nästan alltid alla utfrågningar från sidorna, så jag hinner höra någon annan staka sig igenom ett svar innan det är min tur och hinner på det viset få ihop något någorlunda vettigt. Så skönt.
Jag noterar också kvalitén på lärarna mer än på föregående kurs. Det finns två stycken som är klart bättre än de andra, som man lite andas ut när man får. Troligtvis beror det på att svårighetsgraden ökat så mycket. När allt var lätt spelade det ingen roll hur någon lärde ut det, det var ju självklart ändå. Nu däremot när man kämpar för varje del, är det mycket mycket viktigare att det är någon bra person där framme som lär ut, blir lite skillnaden mellan att förstå något och inte.
Elisabeth och Victor spenderar givetvis all tid tillsammans och jag känner inget behov av att tränga mig på mer än att kanske äta tillsammans. Så det har blivit lite mer ensamt denhär veckan.... Dvs, jag har varit själv i mer än 2h.
På onsdagen gick vi alla på boendet ut för att äta "Tokyos hottest ramen". Fransmannen som bor granne med oss hade berättat mycket om hur oätligt starkt det var och hur han fick stå och hälla mjölk över sig för att överleva, så givetvis var vi tvugna att gå ut och testa.
Om jag jämför med chillin jag åt med familjen så var dethär något värre kanske. Det starkt ja, riktigt starkt, brände på läpparna när man åt, men jag grät inte och det kändes inte som jag byggde upp ett magsår heller. Jag åt allt utom köttet på bottnen, Victor det mesta. Phonsak från thailand åt glatt upp allt utan att ens ge uttryck för att det var starkt. (Men fick röda ögon och blev lite woosy av en öl...) Så konklusionen blev tillslut att fransmannen var en vekling. Güt!
Elisabeths plan hem gick söndag morgon, men en vistelse i Tokyo skulle ju inte vara komplett utan att ha gått ut för att sjunga karaoke. Så på fredagkvällen gick vi tre + Serena (en av grannarna) + två av hennes vänner ut för att sjunga ur oss lite. En av vännerna var japanska så hon fick sköta all diskussion. Vi var nämligen riktigt riktigt fattiga och letade efter det billigaste stället möjligt.
Vi kom tillslut till ett riktigt bra ställe.
1500Y (eller så) för 1.5h karaoke och gratis drinkar under tiden. Jag misstänker att de tänker det som att folk bara dricker en eller två öl när de är ute. Pff, inte denhär gruppen inte. De fick gå i skytteltrafik med drinkar till vårat bås. Så fort de kom med glasen, gjorde vi nästa beställning.
Det fanns ett mycket mycket mindre utbud av engelska låtar, men vi fyllde ändå tiden lysande och 1.5h kändes riktigt kort. Dock allt vi hade råd med, och efter att ha shottat en massiv mängd drinkar kändes det som en bra idé att gå hem och lägga sig ändå.
Lördagen var bara baksmälla. Enbart! Men som den bra vän jag är satt jag uppe hela natten och såg till så att Victor och Elisabeth kom iväg sådär massivt tidigt på söndag morgon igen.
Det fanns ett tag diskussioner om utgång på lördagen också. Känns i efterhand som massiv tur att det inte blev av. Mycket bättre som nu, att ha det framflyttat till på torsdag!
Jag noterar också kvalitén på lärarna mer än på föregående kurs. Det finns två stycken som är klart bättre än de andra, som man lite andas ut när man får. Troligtvis beror det på att svårighetsgraden ökat så mycket. När allt var lätt spelade det ingen roll hur någon lärde ut det, det var ju självklart ändå. Nu däremot när man kämpar för varje del, är det mycket mycket viktigare att det är någon bra person där framme som lär ut, blir lite skillnaden mellan att förstå något och inte.
Elisabeth och Victor spenderar givetvis all tid tillsammans och jag känner inget behov av att tränga mig på mer än att kanske äta tillsammans. Så det har blivit lite mer ensamt denhär veckan.... Dvs, jag har varit själv i mer än 2h.
På onsdagen gick vi alla på boendet ut för att äta "Tokyos hottest ramen". Fransmannen som bor granne med oss hade berättat mycket om hur oätligt starkt det var och hur han fick stå och hälla mjölk över sig för att överleva, så givetvis var vi tvugna att gå ut och testa.
Om jag jämför med chillin jag åt med familjen så var dethär något värre kanske. Det starkt ja, riktigt starkt, brände på läpparna när man åt, men jag grät inte och det kändes inte som jag byggde upp ett magsår heller. Jag åt allt utom köttet på bottnen, Victor det mesta. Phonsak från thailand åt glatt upp allt utan att ens ge uttryck för att det var starkt. (Men fick röda ögon och blev lite woosy av en öl...) Så konklusionen blev tillslut att fransmannen var en vekling. Güt!
Elisabeths plan hem gick söndag morgon, men en vistelse i Tokyo skulle ju inte vara komplett utan att ha gått ut för att sjunga karaoke. Så på fredagkvällen gick vi tre + Serena (en av grannarna) + två av hennes vänner ut för att sjunga ur oss lite. En av vännerna var japanska så hon fick sköta all diskussion. Vi var nämligen riktigt riktigt fattiga och letade efter det billigaste stället möjligt.
Vi kom tillslut till ett riktigt bra ställe.
1500Y (eller så) för 1.5h karaoke och gratis drinkar under tiden. Jag misstänker att de tänker det som att folk bara dricker en eller två öl när de är ute. Pff, inte denhär gruppen inte. De fick gå i skytteltrafik med drinkar till vårat bås. Så fort de kom med glasen, gjorde vi nästa beställning.
Det fanns ett mycket mycket mindre utbud av engelska låtar, men vi fyllde ändå tiden lysande och 1.5h kändes riktigt kort. Dock allt vi hade råd med, och efter att ha shottat en massiv mängd drinkar kändes det som en bra idé att gå hem och lägga sig ändå.
Lördagen var bara baksmälla. Enbart! Men som den bra vän jag är satt jag uppe hela natten och såg till så att Victor och Elisabeth kom iväg sådär massivt tidigt på söndag morgon igen.
Det fanns ett tag diskussioner om utgång på lördagen också. Känns i efterhand som massiv tur att det inte blev av. Mycket bättre som nu, att ha det framflyttat till på torsdag!
En utgång med fail?
Så Elisabeth anlände sjukt tidigt på fredag morgon. Som en god vän satt jag uppe hela natten och spelade World of Warcraft så jag hann se till att Victor kom iväg för att hämta henne. Maxat med sömn för min del.
Fredagen blev alltså inte speciellt spännande för våran del. Alla var vi sjukt trötta och sega så vi bara gick ut och åt på kvällen och krashade sedan.
Lördagen blev också kort. Jag utgick från att de ville ha lite alone-time med varandra och det passade utmärkt då min kväll redan var uppbokad. Jag skulle träffa Anne (Fransk frisör från min klass), Rose (Mongolsk modell från klassen under mig), Ms Mongoliet (som jag inte minns namnet på... inte världens lättaste att komma ihåg) samt en tyska från klassen under mig i Shibuya för att sedan gå ut och dricka lite och dansa på obestämd ort.
Så efter att ha kommit hem, sovit lite, freshat så gick jag ut för att möta dem. Vi hade hundstatyn som mötesplats och där kryllade det naturligtvis av folk en lördagkväll och det var inte jättelätt att hitta två asiater där, men efter bara 15 minuter så hade vi alla funnit varandra och var på väg.
Vårat första stopp blev en irländsk pub, då ölen var lite billigare och man faktiskt kunde prata med varandra där, något som inte var möjligt på uteställena. Massivt trevligt.
Då ingen av oss visste var vi skulle gå var det samtalet slutade på. Det visade sig dock att två amerikaner som satt vid bordet bredvid också skulle gå ut till "ett schysst ställe" och tyckte vi skulle hänga på, vilket vi gjorde.
Lita aldrig på amerikaner.
De tog oss till en engelsk pub. Ett halvstort rum kantat med tvapparater som visade rugby och fotboll med ett klientel bestående av bara män 30-50 år som följde matcherna. Totalsämst!
Amerikanerna verkade nöjda med att ha utjämnat ration på stället och stod främst i den klunga som automatiskt bildats runt ms mongoliet. Ännu bättre blev det då det visade sig att en av männen på det tråkiga stället var Roses man, och hon enligt någon "jag är hans fru"-mentalitet kände sig tvungen att umgås med honom och hans vänner istället när vi övriga bestämde oss för att dissa stället och gå någon annanstans.
Vi var nu alltså bara tre och hade ingen aning om var vi skulle gå.
Anne som var packad och övertygad om att hon var tokbra på japanska gick fram till random gäng och frågade efter ett bra ställe i närheten. Intressant nog så fick vi napp ganska snabbt i en grupp som tydligen skulle till något billigt dansställe och tyckte vi skulle följa. Denna gång, lite bättre.
Det var nog den minsta klubb jag någonsin varit i. Mindre än min lägenhet i sverige och packat med folk, cigarettrök och hög housemusik. Folket på dansgolvet verkade vara stammisar och vänner och hade massa suspekta saker för sig på dansgolvet i skön koordination. Jag var ju inte den som var den, utan hängde på den gruppen bäst jag kunde och spenderade så kvällen till kl 4 då mina lungor gav upp att försöka få in luft och jag var tvungen att baila.
De andra två hängde på mig och vi avslutade kvällen med att fylleäta lite på starbucks innan vi släpade oss hemmåt.
Söndagen, spenderades härligt bakis. Mmm, alldeles för länge sedan!
Fredagen blev alltså inte speciellt spännande för våran del. Alla var vi sjukt trötta och sega så vi bara gick ut och åt på kvällen och krashade sedan.
Lördagen blev också kort. Jag utgick från att de ville ha lite alone-time med varandra och det passade utmärkt då min kväll redan var uppbokad. Jag skulle träffa Anne (Fransk frisör från min klass), Rose (Mongolsk modell från klassen under mig), Ms Mongoliet (som jag inte minns namnet på... inte världens lättaste att komma ihåg) samt en tyska från klassen under mig i Shibuya för att sedan gå ut och dricka lite och dansa på obestämd ort.
Så efter att ha kommit hem, sovit lite, freshat så gick jag ut för att möta dem. Vi hade hundstatyn som mötesplats och där kryllade det naturligtvis av folk en lördagkväll och det var inte jättelätt att hitta två asiater där, men efter bara 15 minuter så hade vi alla funnit varandra och var på väg.
Vårat första stopp blev en irländsk pub, då ölen var lite billigare och man faktiskt kunde prata med varandra där, något som inte var möjligt på uteställena. Massivt trevligt.
Då ingen av oss visste var vi skulle gå var det samtalet slutade på. Det visade sig dock att två amerikaner som satt vid bordet bredvid också skulle gå ut till "ett schysst ställe" och tyckte vi skulle hänga på, vilket vi gjorde.
Lita aldrig på amerikaner.
De tog oss till en engelsk pub. Ett halvstort rum kantat med tvapparater som visade rugby och fotboll med ett klientel bestående av bara män 30-50 år som följde matcherna. Totalsämst!
Amerikanerna verkade nöjda med att ha utjämnat ration på stället och stod främst i den klunga som automatiskt bildats runt ms mongoliet. Ännu bättre blev det då det visade sig att en av männen på det tråkiga stället var Roses man, och hon enligt någon "jag är hans fru"-mentalitet kände sig tvungen att umgås med honom och hans vänner istället när vi övriga bestämde oss för att dissa stället och gå någon annanstans.
Vi var nu alltså bara tre och hade ingen aning om var vi skulle gå.
Anne som var packad och övertygad om att hon var tokbra på japanska gick fram till random gäng och frågade efter ett bra ställe i närheten. Intressant nog så fick vi napp ganska snabbt i en grupp som tydligen skulle till något billigt dansställe och tyckte vi skulle följa. Denna gång, lite bättre.
Det var nog den minsta klubb jag någonsin varit i. Mindre än min lägenhet i sverige och packat med folk, cigarettrök och hög housemusik. Folket på dansgolvet verkade vara stammisar och vänner och hade massa suspekta saker för sig på dansgolvet i skön koordination. Jag var ju inte den som var den, utan hängde på den gruppen bäst jag kunde och spenderade så kvällen till kl 4 då mina lungor gav upp att försöka få in luft och jag var tvungen att baila.
De andra två hängde på mig och vi avslutade kvällen med att fylleäta lite på starbucks innan vi släpade oss hemmåt.
Söndagen, spenderades härligt bakis. Mmm, alldeles för länge sedan!
fredag 14 november 2008
Pelle, sämst i klassen
Okej, då har man börjat nivå två av japanskan. Om nivå ett var ganska lugnt och inte speciellt svårt så är nivå två ganska stressigt och ganska svårt.
Vi började som fyra i klassen och jag är den som läst minst innan...
Lärarna utgår från att man än mer...
Vi skulle börja med att presentera oss själva, var vi kom från, våra intressen med mera med mera... Jag tror inte jag förstod ett enda ord av vad de andra sade, men läraren nickade och ställde följdfrågor så jag utgår från att det var korrekt japanska.
Suck!
Första lektionen gick ungefär lika bra. Tempot gick riktigt snabbt och mängden nya ord var rent grotesk. Huvudet snurrade efter några minuter och jag började seriöst fundera om jag verkligen platsade i klassen eller om jag borde gå om klassen innan.
Att klassen var så liten gjorde det mer uppenbart då man fick prata mer eller mindre hela tiden och jag fick mest kämpa för att få fram rätt ord medan de andra väntade.
Dag två i klassen kändes det ungefär lika bra. Nästan hjälplöst efter kändes det som. Problemet är bara att en av anledningarna att jag är här är att ha en paus från studier. Att då sitta hemma och råplugga japanska för att vara bäst i klassen känns faktiskt helt fel. Men jag trivs inte alls med känslan att inte vara bäst eller bland de bästa.
Dag tre blev dock en stor glädje. Fokus var på grammatik och helt plötsligt så var jag den enda i klassen som förstod. Total glädje.
Medans de andra kämpade med det så passade jag på att försöka hålla koll på orden som dök upp och var således förberedd när jag behövde använda dem och var helt plötsligt minst lika bra som de andra. Lycka!
Hade det inte varit för den boosten hade jag varit farligt nära att ge upp.
Sedan dess gick veckan faktiskt mer eller mindre bra. Jag är fortfarande sämst, men inte så mycket sämre att jag kommer gå under, så jag vågar göra klart den.
I klassen under mig går det också ganska få människor. En av dem är iaf en mongolska som bor åt samma håll som jag, så jag har nu mer eller mindre sällskap hemmåt varje dag vilket är en bra boost. Det är lite trist att promenera den sträckan själv annars. Skadar inte att hon samtidigt är modell och gillar att gå ut så...
Oh well, i nästa inlägg, Elisabeth kommer och Pelle går på krogen med miss mongoliet.
Vi började som fyra i klassen och jag är den som läst minst innan...
Lärarna utgår från att man än mer...
Vi skulle börja med att presentera oss själva, var vi kom från, våra intressen med mera med mera... Jag tror inte jag förstod ett enda ord av vad de andra sade, men läraren nickade och ställde följdfrågor så jag utgår från att det var korrekt japanska.
Suck!
Första lektionen gick ungefär lika bra. Tempot gick riktigt snabbt och mängden nya ord var rent grotesk. Huvudet snurrade efter några minuter och jag började seriöst fundera om jag verkligen platsade i klassen eller om jag borde gå om klassen innan.
Att klassen var så liten gjorde det mer uppenbart då man fick prata mer eller mindre hela tiden och jag fick mest kämpa för att få fram rätt ord medan de andra väntade.
Dag två i klassen kändes det ungefär lika bra. Nästan hjälplöst efter kändes det som. Problemet är bara att en av anledningarna att jag är här är att ha en paus från studier. Att då sitta hemma och råplugga japanska för att vara bäst i klassen känns faktiskt helt fel. Men jag trivs inte alls med känslan att inte vara bäst eller bland de bästa.
Dag tre blev dock en stor glädje. Fokus var på grammatik och helt plötsligt så var jag den enda i klassen som förstod. Total glädje.
Medans de andra kämpade med det så passade jag på att försöka hålla koll på orden som dök upp och var således förberedd när jag behövde använda dem och var helt plötsligt minst lika bra som de andra. Lycka!
Hade det inte varit för den boosten hade jag varit farligt nära att ge upp.
Sedan dess gick veckan faktiskt mer eller mindre bra. Jag är fortfarande sämst, men inte så mycket sämre att jag kommer gå under, så jag vågar göra klart den.
I klassen under mig går det också ganska få människor. En av dem är iaf en mongolska som bor åt samma håll som jag, så jag har nu mer eller mindre sällskap hemmåt varje dag vilket är en bra boost. Det är lite trist att promenera den sträckan själv annars. Skadar inte att hon samtidigt är modell och gillar att gå ut så...
Oh well, i nästa inlägg, Elisabeth kommer och Pelle går på krogen med miss mongoliet.
torsdag 13 november 2008
Shopping, why did it have to be shopping
Näst sista dagen med familjen och nu kom deras shoppingbehov igång på allvar. Därför åkte vi helt enkelt till Suncity. I praktiken två jättelika varuhus som sitter ihop och har ett oändligt antal butiker.
Givetvis var jag fattig och trött så jag kunde mest se på när de köpte massivt roliga saker som är helt onödiga men man måste ha... Som massa Hello Kitty prylar och världens mjukaste filt (seriöst... om det var mjukare än så så skulle man behöva licens för att få köpa dem).
Sweet!
Vi insåg också att det var sista dagen på den nuvarande "seasonal food". Svamp... så vi köpte vansinnigt överlyxiga svamp-ramen. Vansinnigt överlyxiga! Mums mums mums!
Efter allt shoppande för dem så gick vi till ett massivt roligt showroom för att titta på bilar... Bara det. Titta på bilar.
En höjdardag för pelle helt enkelt.
Dagen slutade med en glädjepunkt. Vi gick till Standing Sushibar då mina berättelser om den övergoda avocadosushin hade gjort det till ett måste. Där lyckades mor min få ett helt totalt hjärnsläpp och kunde inte äta med pinnar för fem öre. Blev nästan pinsamt att se henne tappa maten om och om igen med ris överallt.
Lika glädjande var det när lillebror stoltserade över hur bra han blivit under tiden han var där och i samma ögonblick tappar sin sushibit ned i téet. Good times!
Den sista dagen med familjen var nog den dagen jag var tröttast. Jag hade suttit uppe hela natten och raidat i world of warcraft och inte fått sova speciellt mycket så jag var halvsovande redan från början.
Dagens mål var att gå på nationalmuséet och det är inte precis något som får adrenalinet att pumpa. Resultatet var att jag ofta satte mig och vilade, med vilket jag menade sov. Sådär var femte minut.
Tyvärr gjorde det att jag missade en hel del av museet. Missade mest de tråkiga delarna ändå så det spelade nog ingen roll.
En hel del coola statyer och svärd fanns det ändå, men inte riktigt så många som jag hade hoppats på.
Efter att ha varit på museet några timmar så åkte vi tillbaka till asakusa. Lasse och Björn hade letat runt efter kimonos sedan vi var där senast utan resultat så givetvis var vi tvunga att åka tillbaka så de kunde köpa sig en. Vi passade givetvis på att äta på det lyxiga mackstället också.
Vi åkte tillbaka till hotellet för att vila lite innan våran sista aktivitet tillsammans.
Mat uppe på Lumié east på ett ultralyx ställe.
Återigen så följer mat temat. Dyrare är inte bättre, bara dyrare.
Totalt sett så var vi mest förvirrade över våran tempura. Vi fick massa smårätter hela tiden, men aldrig tillräckligt för att man skulle känna sig helt nöjd, och aldrig så gott att det kändes speciellt.
Lasse åkte på den största nitlotten med att få grönt te + ris + tempura i en enda stor blandning som tydligen smakade blä.
Bra avslut på våran tid tillsammans i Tokyo.
Efter måltiden så gick vi mot hotellet, kramades hejdå och skildes.
Nu är det bara jag och Victor kvar... i en vecka till innan hans flickvän kommer över..
Givetvis var jag fattig och trött så jag kunde mest se på när de köpte massivt roliga saker som är helt onödiga men man måste ha... Som massa Hello Kitty prylar och världens mjukaste filt (seriöst... om det var mjukare än så så skulle man behöva licens för att få köpa dem).
Sweet!
Vi insåg också att det var sista dagen på den nuvarande "seasonal food". Svamp... så vi köpte vansinnigt överlyxiga svamp-ramen. Vansinnigt överlyxiga! Mums mums mums!
Efter allt shoppande för dem så gick vi till ett massivt roligt showroom för att titta på bilar... Bara det. Titta på bilar.
En höjdardag för pelle helt enkelt.
Dagen slutade med en glädjepunkt. Vi gick till Standing Sushibar då mina berättelser om den övergoda avocadosushin hade gjort det till ett måste. Där lyckades mor min få ett helt totalt hjärnsläpp och kunde inte äta med pinnar för fem öre. Blev nästan pinsamt att se henne tappa maten om och om igen med ris överallt.
Lika glädjande var det när lillebror stoltserade över hur bra han blivit under tiden han var där och i samma ögonblick tappar sin sushibit ned i téet. Good times!
Den sista dagen med familjen var nog den dagen jag var tröttast. Jag hade suttit uppe hela natten och raidat i world of warcraft och inte fått sova speciellt mycket så jag var halvsovande redan från början.
Dagens mål var att gå på nationalmuséet och det är inte precis något som får adrenalinet att pumpa. Resultatet var att jag ofta satte mig och vilade, med vilket jag menade sov. Sådär var femte minut.
Tyvärr gjorde det att jag missade en hel del av museet. Missade mest de tråkiga delarna ändå så det spelade nog ingen roll.
En hel del coola statyer och svärd fanns det ändå, men inte riktigt så många som jag hade hoppats på.
Efter att ha varit på museet några timmar så åkte vi tillbaka till asakusa. Lasse och Björn hade letat runt efter kimonos sedan vi var där senast utan resultat så givetvis var vi tvunga att åka tillbaka så de kunde köpa sig en. Vi passade givetvis på att äta på det lyxiga mackstället också.
Vi åkte tillbaka till hotellet för att vila lite innan våran sista aktivitet tillsammans.
Mat uppe på Lumié east på ett ultralyx ställe.
Återigen så följer mat temat. Dyrare är inte bättre, bara dyrare.
Totalt sett så var vi mest förvirrade över våran tempura. Vi fick massa smårätter hela tiden, men aldrig tillräckligt för att man skulle känna sig helt nöjd, och aldrig så gott att det kändes speciellt.
Lasse åkte på den största nitlotten med att få grönt te + ris + tempura i en enda stor blandning som tydligen smakade blä.
Bra avslut på våran tid tillsammans i Tokyo.
Efter måltiden så gick vi mot hotellet, kramades hejdå och skildes.
Nu är det bara jag och Victor kvar... i en vecka till innan hans flickvän kommer över..
onsdag 12 november 2008
Idag har jag sett en apa, en annan apa, en till apa, en tiger, ett lejon en......
Dethär med Zoo är en ganska underlig konstruktion när man tänker efter. Man flyttar massa djur från deras normala omgivning till en liten bur i ett land med helt andra förutsättningar och försöker där skapa en liten plätt som ska verka likt ursprunget, oftast med lite halvtragiskt resultat.
Sedan betalar massa människor för att få titta på djuren...
Skumt
Eftersom jag var i praktiken okontaktbar på morgonen var vi förutseende nog att bestämma att vi skulle träffas på djurparken istället, så efter en massivt stressig "morgon" anlände jag till djurparken i Uenos huvudingång några minuter för sent...
Inte ett spår av någon familjemedlem...
Det finns ett stort problem med att bara ha "djurparken" som mötesplats... Speciellt då inte alla hittar dit exakt och ingen håller tider exakt.
Jag utgick från att de väntade innanför grindarna då jag var lite sen, så jag gick in och letade precis innanför.
Ingen familj.
Efter några minuters väntande så insåg jag att de kanske inte alls väntade innanför grindaran, men när jag tittade ut såg jag ingen. Bah! Så jag föll till slutsats nr två, de hade börjat gå runt utan mig.
Jag tittade på kartan över parken och lade upp en rutt som skulle ta mig runt överallt, men passera stora korsningar och ytor så många gånger som möjligt då det där var troligast att se någon. Efter att ha gått hela rutten två gånger och sett vartenda djur de hade i minst två sekunder gav jag upp.
De var helt enkelt inte där, eller, jag kunde helt enkelt inte hitta dem...
Jag gick därför mot utgången, men gjorde en liten snabbis förbi stället där jättepandan tidigare, innan den fick ett anfall av död, fanns.
Success.
Där stod hela familjen, som hade kommit försent och till fel ingång... och sedan letat efter mig vid huvudingången... och lillebror som pratat med parkchefen för att få gå ut och kolla...
Bra jobbat av oss i letande, men så dåliga vi varit på det!
Efter det så gick vi igenom djuren ordentligt. Ungefär hälften var sådanadär "vanka fram och tillbaka"-djur som man får lite dåligt samvete när man tittar på, men det fanns mycket coola djur som är roligt att se, så samvetet fick stryka på foten.
Det är nu det är som roligast att kameran typ helt gett upp, och slukar ungefär ett par batterier per 3 kort eller så, vilket nu innebär att jag nu helt hoppar över att försöka ta bilder, utan fokus och batteribyten hela tiden gör det helt enkelt till för mycket jobb. Ska väl eventuellt lämna in den och få det korrigerat...
Planen var en snabb promenad genom den norra delen för att kunna äta lunch någorlunda tidigt, dels för att hjälpa min eneginivå och dels så vi kunde äta middag hyggligt tidigt.
Efter bara 2h vandring genom den norra delen var det dags att äta... Lite mer än en timme innan stängningsdags... Och vi åt lite sunkiga pommes på ett iskallt matställe i parken. Mjä.
Sedan var det stressa igenom resten av parken som gällde.
Jag hade tidigare sett de två pygme-flodhästarna busa runt med varandra och jag ville gärna visa resten av familjen det också. Gick väl halvbra sådär. Björn fastnade maffigt länge vid varje enskilt djur för att ta en så bra bild som möjligt så tempot gick katastroflångsamt. Slutade med att vi fick skiljas åt och jag, lasse och mamma skyndade oss genom parken för att hinna.
Dock misslyckat. Flodhästarna hade tagits in i sina bås och stod och mumsade på gräs, inte alls lika roligt som lekande flodhästar. Mamma gick ut en snabbis för att kolla efter Björn och precis då stängdes ingången till flodhästdelen och jag och Lasse fick se resten av den delen ensamma.
Vi hann heller inte se det coola terrariet (eller, jag hade naturligtvis redan sett det... två gånger) men jag antar att alla var nöjda ändå.
Parken meddelade oss vänligt men bestämt att vi borde lämna den... så vi lydde och stod snart på vägen utanför och velade över hur vi skulle göra.
Tanken var att vi skulle äta på ett ställe precis vid parken, men då det var så nyligen vi åt var ingen direkt intresserad av det.
Tillslut kom vi på idén att jag åkte till deras hotell och sov medans de gick och shoppade, och så skulle vi gemensamt gå ut och äta på ett ställe med ultrabuffé.
Och vilken ultrabuffé sedan.
För det första så fanns det ungefär hur mycket lyxiga grönsaker och röror som helst.
För det andra så fanns det nachos och smältost
För det tredje så fick man obegränsat med dryck
För det fjärde så fanns det en lika lyxig fruktsida men hur mycket gott som helst
För det femte så fanns det efterätt:
Glassmaskin, chokladbitar, chokladfontän, uppskuren frukt, chokladpudding m.m.
*dregel*
För att göra en lång historia av konstant frossande kort.
Jag blev tokmätt på ett väldigt lyckligt sätt! Fnissandet från mig och mina bröder när vi lade våra chokladtäckta bananer på en bädd av chokladglass med chokladpudding och sedan hällde chokladsås över det hela var bara det värt pengarna.
Synd bara att man inte riktigt kommer ha råd med det när de har åkt...
Och ja. Mina sista bilder:
Och haha, japanerna måste ha fula hattar även i japan!
Sedan betalar massa människor för att få titta på djuren...
Skumt
Eftersom jag var i praktiken okontaktbar på morgonen var vi förutseende nog att bestämma att vi skulle träffas på djurparken istället, så efter en massivt stressig "morgon" anlände jag till djurparken i Uenos huvudingång några minuter för sent...
Inte ett spår av någon familjemedlem...
Det finns ett stort problem med att bara ha "djurparken" som mötesplats... Speciellt då inte alla hittar dit exakt och ingen håller tider exakt.
Jag utgick från att de väntade innanför grindarna då jag var lite sen, så jag gick in och letade precis innanför.
Ingen familj.
Efter några minuters väntande så insåg jag att de kanske inte alls väntade innanför grindaran, men när jag tittade ut såg jag ingen. Bah! Så jag föll till slutsats nr två, de hade börjat gå runt utan mig.
Jag tittade på kartan över parken och lade upp en rutt som skulle ta mig runt överallt, men passera stora korsningar och ytor så många gånger som möjligt då det där var troligast att se någon. Efter att ha gått hela rutten två gånger och sett vartenda djur de hade i minst två sekunder gav jag upp.
De var helt enkelt inte där, eller, jag kunde helt enkelt inte hitta dem...
Jag gick därför mot utgången, men gjorde en liten snabbis förbi stället där jättepandan tidigare, innan den fick ett anfall av död, fanns.
Success.
Där stod hela familjen, som hade kommit försent och till fel ingång... och sedan letat efter mig vid huvudingången... och lillebror som pratat med parkchefen för att få gå ut och kolla...
Bra jobbat av oss i letande, men så dåliga vi varit på det!
Efter det så gick vi igenom djuren ordentligt. Ungefär hälften var sådanadär "vanka fram och tillbaka"-djur som man får lite dåligt samvete när man tittar på, men det fanns mycket coola djur som är roligt att se, så samvetet fick stryka på foten.
Det är nu det är som roligast att kameran typ helt gett upp, och slukar ungefär ett par batterier per 3 kort eller så, vilket nu innebär att jag nu helt hoppar över att försöka ta bilder, utan fokus och batteribyten hela tiden gör det helt enkelt till för mycket jobb. Ska väl eventuellt lämna in den och få det korrigerat...
Planen var en snabb promenad genom den norra delen för att kunna äta lunch någorlunda tidigt, dels för att hjälpa min eneginivå och dels så vi kunde äta middag hyggligt tidigt.
Efter bara 2h vandring genom den norra delen var det dags att äta... Lite mer än en timme innan stängningsdags... Och vi åt lite sunkiga pommes på ett iskallt matställe i parken. Mjä.
Sedan var det stressa igenom resten av parken som gällde.
Jag hade tidigare sett de två pygme-flodhästarna busa runt med varandra och jag ville gärna visa resten av familjen det också. Gick väl halvbra sådär. Björn fastnade maffigt länge vid varje enskilt djur för att ta en så bra bild som möjligt så tempot gick katastroflångsamt. Slutade med att vi fick skiljas åt och jag, lasse och mamma skyndade oss genom parken för att hinna.
Dock misslyckat. Flodhästarna hade tagits in i sina bås och stod och mumsade på gräs, inte alls lika roligt som lekande flodhästar. Mamma gick ut en snabbis för att kolla efter Björn och precis då stängdes ingången till flodhästdelen och jag och Lasse fick se resten av den delen ensamma.
Vi hann heller inte se det coola terrariet (eller, jag hade naturligtvis redan sett det... två gånger) men jag antar att alla var nöjda ändå.
Parken meddelade oss vänligt men bestämt att vi borde lämna den... så vi lydde och stod snart på vägen utanför och velade över hur vi skulle göra.
Tanken var att vi skulle äta på ett ställe precis vid parken, men då det var så nyligen vi åt var ingen direkt intresserad av det.
Tillslut kom vi på idén att jag åkte till deras hotell och sov medans de gick och shoppade, och så skulle vi gemensamt gå ut och äta på ett ställe med ultrabuffé.
Och vilken ultrabuffé sedan.
För det första så fanns det ungefär hur mycket lyxiga grönsaker och röror som helst.
För det andra så fanns det nachos och smältost
För det tredje så fick man obegränsat med dryck
För det fjärde så fanns det en lika lyxig fruktsida men hur mycket gott som helst
För det femte så fanns det efterätt:
Glassmaskin, chokladbitar, chokladfontän, uppskuren frukt, chokladpudding m.m.
*dregel*
För att göra en lång historia av konstant frossande kort.
Jag blev tokmätt på ett väldigt lyckligt sätt! Fnissandet från mig och mina bröder när vi lade våra chokladtäckta bananer på en bädd av chokladglass med chokladpudding och sedan hällde chokladsås över det hela var bara det värt pengarna.
Synd bara att man inte riktigt kommer ha råd med det när de har åkt...
Och ja. Mina sista bilder:
Och haha, japanerna måste ha fula hattar även i japan!
Dansk design!
Det här med att sova har jag sedan länge lärt mig att det är en lyxvara. Den tanken var lite glädjande när jag klockan 6 på morgonen föll ur sängen efter massiva 43 minuters spenderade i horisontellt läge i den.
I det lyckligt halvsovande läget jag befann mig i så gick jag en promenad i sömnen till tåget där jag möttes av fler sovande människor.
Otroligt nog så var jag tidig för att möta familjen, så jag spenderade en glad kvart i lobbyn innan de kom ut från hissen, men ofta att jag hade energi nog att prata med receptionen och så bara för att få vänta på ett rum istället.
Frukost på hotellet skilde sig en hel del från min och Victors normala med vitt bröd, smör, jos och yoghurt. Det var liksom en standard hotellfrukost med lite japanska inslag. Vem vill inte äta saker jag förknippar med japansk lunch/middag till frukost liksom?
För ovanlighetens skull kunde jag trycka i mig massiva mängder mat. Kanske beroende på att det för mig inte riktigt var frukost utan en väldigt sen middag eller nattmåltid snarast. Soft att få valuta för pengarna.
Vi promenerade till ett hotell i närheten för att där bli ledda av en guide till en buss som stod i närheten fylld med dumma turister. Den bussen var en transferbuss till den riktiga bussen som vi skulle ta oss till mt. fuji m.m. De riktigt dryga hatobjekten hade inte kommit än och jag var hyggligt pigg av frukosten så den resan blev riktigt trevlig.
Efter lite lotsning på busshållplatsen där minst tre personer var tvugna att visa oss vägen till bussen som stod sådär 20 meter bort så satt vi på det som var våran transport för dagen. Framför oss satt mitt hatobjekt för resan, någon ultradryg, uttorkad, sniken och pratsam jude som jag tror hade som mål att få någon att döda henne.
Men men. Våran guide var en massivt torr japan som konstant berättade om någonting, relevant eller inte, och lyckades sträcka ut sådär 40 minuter fakta över en hel dag men med så lysande torr humor så allt var förlåtet. Tacksamt nog så har familjen bra mycket humor över och kan garva när han för femte gången visar på en egenritad karta att vi var på väg mot Mt Fuji, som alla med nästan 100% säkerhet redan visste, eftersom det var det man betalat för.
Stopp nr ett var en station vid bergets fot. Ett sådantdär ställe där man kunde ta bra bilder med berget som bakgrund så att alla kan se att man varit där. Givetvis tog även vi några sådana...
Stopp nr två var uppe på berget. Så högt upp man kunde åka med buss. Mysigt kallt och ganska lyxig utsikt.
Vi började givetvis promenera omkring på sådana ställen där ingen annan var och spanade runt. Höjdpunkten var dock inte utsikten eller något sådant utan att mamma nästan föll nedför en trappa mot ett säkert benbrott som minst. Hon hade tur och fick tag i lillebrors jacka så hon kunde bryta fallet. Lyxen är då total när han då suckar och säger "mamma, det är fakiskt dansk design" och slätar menanade ut jackan igen. Svårt att inte älska sin lillebror då.
Anyways. Vi åkte relativt snabbt ned för berget igen för att äta en mindre lyxig middag på ett mer lyxigt hotell. Återigen inte direkt äckligt men, helt enkelt inte direkt gott och man förväntar sig bättre.
Färden tog oss sedan vidare till en färja som vi lyckades timea med ungefär 2minuters marginal, hela den resan fram dit spenderade jag i det underbara sömnlandet så jag hoppas att det inte fanns speciellt mycket intressant att se.
Färjefärden var på vattnet på mt fujis södra sida och vi hade tydligen turen att pricka in en av de tre dagarna den månaden då berget faktiskt var synligt. Vi hade även turen att jag älskar att trängas i köer så vi hade en av de fyra bänkarna på taket så att vi kunde se allt och sitta samtidigt. Folk tittade lite surt först när det bara var jag och lillebror som bredde ut oss över en hel bänk men lätt värt det!
Det sista stoppet var en linbana upp på något berg med lite utsikt. Lätt sämst att de tryckte in massor av folk i varje vagn. Naturligtvis hamnade vi mitten av vagnen och missade hela det roliga med vagnen. Där uppe var det ju fint och så. Lite för lång tid där uppe dock måste jag säga. Vi spenderade hälften av tiden där uppe med att titta på utsikt, och den andra halvan på att stå i kö inför nästa linbana. Like hell att vi inte skulle se något på vägen ned. Bara ett par barnfamiljer framför oss, och de var lätta att tränga sig förbi på sträckan mellan grinden och vagnen. Jag menar, de hade långsamma barn med sig!
Efter att ha haft de bästa platserna på vägen ned kändes allt bättre och vi var beredda på än mer bussåkande. Hälften av folket gick av för att ta en bra genvägen med tåget hem, naturligtvis var vi en del av gruppen som skulle åka buss... och naturligtvis så var mitt hatobjekt också del av den gruppen, för att förpesta resten av resan också.
Väl framme i Shinjuku så var vi äntligen av med den horribla människan. Vi gick in på första bästa stället på vägen till hotellet som hade mat som Björn kunde äta. Ett ställe med omeletter och alice i underlandet tema.
Det var...
Underbart!
Kanske den bästa omelett jag någonsin ätit! Fanns liksom inget som var fel på den, allt var bara perfekt. Så perfekt att det nästan var otäckt!
Efter den underbara måltiden så bestämde vi oss att försöka oss på efterrättena. Vi var helt beredda på att bli besvikna då våra förhoppningar från omeletten var sinnessjukt höga.
Det var...
Ännu bättre!!!
Nästan groteskt! Jag förstår inte hur man kan göra en så perfekt efterrätt! Och dessutom måltid + efterrätt för sådär 1500Y vilket var vad riset på currystället kostade... Dyrare är hitintills inte bättre, bara dyrare!
Efter att ha memorerat stället i minsta detalj så jag kunde hitta tillbaka med enkelhet senare så skildes vi åt, efter en massiv dag tillsammans som såg ut ungefär såhär:
Berg...
Torr bra guide. Den där bakom hans armar som tittar nedåt... Inte min favvoperson i världen percis...
Lyxig middag... eller???
På någon annan kulle med utsikt
Så bittert att man inte ser texen här men det står "Empty Can" och en pil nedåt...
Och så avslutar vi med en liten bit himmel
I det lyckligt halvsovande läget jag befann mig i så gick jag en promenad i sömnen till tåget där jag möttes av fler sovande människor.
Otroligt nog så var jag tidig för att möta familjen, så jag spenderade en glad kvart i lobbyn innan de kom ut från hissen, men ofta att jag hade energi nog att prata med receptionen och så bara för att få vänta på ett rum istället.
Frukost på hotellet skilde sig en hel del från min och Victors normala med vitt bröd, smör, jos och yoghurt. Det var liksom en standard hotellfrukost med lite japanska inslag. Vem vill inte äta saker jag förknippar med japansk lunch/middag till frukost liksom?
För ovanlighetens skull kunde jag trycka i mig massiva mängder mat. Kanske beroende på att det för mig inte riktigt var frukost utan en väldigt sen middag eller nattmåltid snarast. Soft att få valuta för pengarna.
Vi promenerade till ett hotell i närheten för att där bli ledda av en guide till en buss som stod i närheten fylld med dumma turister. Den bussen var en transferbuss till den riktiga bussen som vi skulle ta oss till mt. fuji m.m. De riktigt dryga hatobjekten hade inte kommit än och jag var hyggligt pigg av frukosten så den resan blev riktigt trevlig.
Efter lite lotsning på busshållplatsen där minst tre personer var tvugna att visa oss vägen till bussen som stod sådär 20 meter bort så satt vi på det som var våran transport för dagen. Framför oss satt mitt hatobjekt för resan, någon ultradryg, uttorkad, sniken och pratsam jude som jag tror hade som mål att få någon att döda henne.
Men men. Våran guide var en massivt torr japan som konstant berättade om någonting, relevant eller inte, och lyckades sträcka ut sådär 40 minuter fakta över en hel dag men med så lysande torr humor så allt var förlåtet. Tacksamt nog så har familjen bra mycket humor över och kan garva när han för femte gången visar på en egenritad karta att vi var på väg mot Mt Fuji, som alla med nästan 100% säkerhet redan visste, eftersom det var det man betalat för.
Stopp nr ett var en station vid bergets fot. Ett sådantdär ställe där man kunde ta bra bilder med berget som bakgrund så att alla kan se att man varit där. Givetvis tog även vi några sådana...
Stopp nr två var uppe på berget. Så högt upp man kunde åka med buss. Mysigt kallt och ganska lyxig utsikt.
Vi började givetvis promenera omkring på sådana ställen där ingen annan var och spanade runt. Höjdpunkten var dock inte utsikten eller något sådant utan att mamma nästan föll nedför en trappa mot ett säkert benbrott som minst. Hon hade tur och fick tag i lillebrors jacka så hon kunde bryta fallet. Lyxen är då total när han då suckar och säger "mamma, det är fakiskt dansk design" och slätar menanade ut jackan igen. Svårt att inte älska sin lillebror då.
Anyways. Vi åkte relativt snabbt ned för berget igen för att äta en mindre lyxig middag på ett mer lyxigt hotell. Återigen inte direkt äckligt men, helt enkelt inte direkt gott och man förväntar sig bättre.
Färden tog oss sedan vidare till en färja som vi lyckades timea med ungefär 2minuters marginal, hela den resan fram dit spenderade jag i det underbara sömnlandet så jag hoppas att det inte fanns speciellt mycket intressant att se.
Färjefärden var på vattnet på mt fujis södra sida och vi hade tydligen turen att pricka in en av de tre dagarna den månaden då berget faktiskt var synligt. Vi hade även turen att jag älskar att trängas i köer så vi hade en av de fyra bänkarna på taket så att vi kunde se allt och sitta samtidigt. Folk tittade lite surt först när det bara var jag och lillebror som bredde ut oss över en hel bänk men lätt värt det!
Det sista stoppet var en linbana upp på något berg med lite utsikt. Lätt sämst att de tryckte in massor av folk i varje vagn. Naturligtvis hamnade vi mitten av vagnen och missade hela det roliga med vagnen. Där uppe var det ju fint och så. Lite för lång tid där uppe dock måste jag säga. Vi spenderade hälften av tiden där uppe med att titta på utsikt, och den andra halvan på att stå i kö inför nästa linbana. Like hell att vi inte skulle se något på vägen ned. Bara ett par barnfamiljer framför oss, och de var lätta att tränga sig förbi på sträckan mellan grinden och vagnen. Jag menar, de hade långsamma barn med sig!
Efter att ha haft de bästa platserna på vägen ned kändes allt bättre och vi var beredda på än mer bussåkande. Hälften av folket gick av för att ta en bra genvägen med tåget hem, naturligtvis var vi en del av gruppen som skulle åka buss... och naturligtvis så var mitt hatobjekt också del av den gruppen, för att förpesta resten av resan också.
Väl framme i Shinjuku så var vi äntligen av med den horribla människan. Vi gick in på första bästa stället på vägen till hotellet som hade mat som Björn kunde äta. Ett ställe med omeletter och alice i underlandet tema.
Det var...
Underbart!
Kanske den bästa omelett jag någonsin ätit! Fanns liksom inget som var fel på den, allt var bara perfekt. Så perfekt att det nästan var otäckt!
Efter den underbara måltiden så bestämde vi oss att försöka oss på efterrättena. Vi var helt beredda på att bli besvikna då våra förhoppningar från omeletten var sinnessjukt höga.
Det var...
Ännu bättre!!!
Nästan groteskt! Jag förstår inte hur man kan göra en så perfekt efterrätt! Och dessutom måltid + efterrätt för sådär 1500Y vilket var vad riset på currystället kostade... Dyrare är hitintills inte bättre, bara dyrare!
Efter att ha memorerat stället i minsta detalj så jag kunde hitta tillbaka med enkelhet senare så skildes vi åt, efter en massiv dag tillsammans som såg ut ungefär såhär:
Berg...
Torr bra guide. Den där bakom hans armar som tittar nedåt... Inte min favvoperson i världen percis...
Lyxig middag... eller???
På någon annan kulle med utsikt
Så bittert att man inte ser texen här men det står "Empty Can" och en pil nedåt...
Och så avslutar vi med en liten bit himmel
tisdag 11 november 2008
Kort inlägg om mat
Mmm, sovmorgonen var helt lysande. Och med sovmorgon innebär denna gång att jag sov till sådär halv fyra, fyra. Men så skönt.
Eftersom morgondagen kräver en uppgång innan sju, så var det nog helt nödvändigt också om det överhuvudtaget skulle bli av.
Hann knappt upp och äta frukost innan jag skulle träffa familjen för dagens måltid. Efter gårdagens fiasko så litade vi inte längre på mammas guidebok utan gick istället efter Björns lista över bra vegetariska restauranger. Den ledde oss till ett indiskt chilliställe.
Om man säger såhär, bara riset kostade 1000Y, så det var inte på långa vägar en billig måltid.
Men den var stark!
Mina stackars smaklökar, som fått leva ett tag med wasabi som enda starka kryddning, och mestadels rå fisk, ris och friterat, fick sig en rejäl chock av maten då vi naturligtvis betsällde starkt.
Under middagen förbrukade jag 4 näsdukar, varav två var enbart till ögonen för att torka bort alla tårar som rann. Men jag fick i mig allt, och det var riktigt gott. Inte så gott att det kunde befoga ett så pass högt pris, men gott nevertheless. Så länge magsäcken inte leker frätskadad och får ett litet hål måste jag säga att jag är riktigt nöjd med den, men jag vill definitivt inte utsätta stackars plånböcker för den pressen någon mer gång.
Eftersom morgondagen kräver en uppgång innan sju, så var det nog helt nödvändigt också om det överhuvudtaget skulle bli av.
Hann knappt upp och äta frukost innan jag skulle träffa familjen för dagens måltid. Efter gårdagens fiasko så litade vi inte längre på mammas guidebok utan gick istället efter Björns lista över bra vegetariska restauranger. Den ledde oss till ett indiskt chilliställe.
Om man säger såhär, bara riset kostade 1000Y, så det var inte på långa vägar en billig måltid.
Men den var stark!
Mina stackars smaklökar, som fått leva ett tag med wasabi som enda starka kryddning, och mestadels rå fisk, ris och friterat, fick sig en rejäl chock av maten då vi naturligtvis betsällde starkt.
Under middagen förbrukade jag 4 näsdukar, varav två var enbart till ögonen för att torka bort alla tårar som rann. Men jag fick i mig allt, och det var riktigt gott. Inte så gott att det kunde befoga ett så pass högt pris, men gott nevertheless. Så länge magsäcken inte leker frätskadad och får ett litet hål måste jag säga att jag är riktigt nöjd med den, men jag vill definitivt inte utsätta stackars plånböcker för den pressen någon mer gång.
måndag 10 november 2008
Gaah, ännu massivt tidig morgon! Sadism är vad det är!
Oki. Dags för första dagen med familjen sans Victor som hädanefter sover eller pysslar med annat medans jag har lite quality-time med familjen.
Dagens schema. Shogunens trädgård med fika på bra café, lite båt under massa broar i Tokyo, Asakusa och tempel för att avsluta på en riktig höjdare till restaurang med många goda vegetariska alternativ.
Vädret hade tröttnat på sitt halvhjärtade försök som det pysslat med dagen innan och var nu riktigt fint.
Vi träffades på deras hotell, och jag var nästan inte ens sen, och vi åkte iväg till våran station.
Trädgården vi skulle besöka hade tydligen anlagts av någon Shogun, som tyckte om trädgårdar, på den plats där han landsteg för massa år sedan och var känd för sina vackra blommor i den norra delen. Vi satte upp en rutt att promenera längs i trädgården så vi kunde se hela.
Man kan sammanfatta trädgården med ett ord: "Spindlar"
Helt enkelt, mycket gräsmatta. Den vackra blomdelen var under nykonstruktion och var nu bara jord och rör. Det vi tog med oss var istället det överflöd av vackra och stora spindlar som hade parken som sitt hem. Lasse och Björn tog många många vackra bilder av dem. Jag med min kamera som inte kan fokusera fick istället massa suddiga bilder på löv eller whatever som fanns bakom spindlarna.
Orättvist!
Caféet där man kunde få japanska sötsaker och så enligt mamma visade sig vara ett klassiskt te-hus där man följde ceremonin. Inte precis det en jättetrött Pelle på lågt blodsocker var sugen på i det läget. Bröderna höll med om att det inte var något man så gärna ville göra så vi rörde oss istället mot platsen där båden som skulle föra oss vidare anlade, och tur var väl det.
Vi kom till hamnen inom 5 minuter från det att nästa båt skulle avgå, och sedan skulle nästa gå långt långt senare. Bra jobbat lågt blodsocker.
På båten så fick man någon halvdan guidning av en inspelad röst var man befann sig just nu. Den sket vi ganska hårt i utan satt bara och fotade saker som verkade intressant på sidan av vägen. Eller. Björn fotade, jag satt och tryckte i mig chips och småsov för att få upp engergin någorlunda.
Asakusa var hållplatsen för båten och i och med det så började det hitintills fina vädret sakta byta skepnad mot något mer mulet. Och med mulet menar jag svart.
För att få upp lite blodsocker gled vi in på ett café någon gata in längs marknaden. Såg lite sådär ut och vi beställde några smörgåsar med ost i förhoppningen att det skulle vara ätbart.
Yes, yes it was!
Helt lysande. Tjocka krispiga skivor bröd med generöst med god ost och sallad, inkl. en hel persiljestock.... mer än okej.
I och med det så orkade vi gå på markanden ett tag och titta på allehanda turistiga saker man kunde köpa. Det varade inte speciellt länge dock, då det lite mulna vädret nu ville leka natt och himlen var helt kolmörk och regnet var bara millimeter bort kändes det som.
Vi hann ändå trycka in lite tempeltittande innan åskan började. Familjen köpte lite paraplyer utifall att, och inom någon minut så kom de till användning.
Det var typ som om molnen var en stor hink som man sedan tömde. Inte direkt individuella droppar utan en kontinuelig ström som från en kran, rakt på oss.
Vi tog skydd i en mall och gick där och småkikade på affärer medans dånet av regnet gjorde att det inte riktigt gick att kommunicera.
Vi ville slå ihjäl lite tid innan middagen, men eventuellt så kände vi oss tvugna att faktiskt bege oss dit för att det inte fanns något annat att göra.
Det stället... Svårt att beskriva.
Enligt guiden så var det "tre våningar som alla var trevliga och roliga och med många goda vegetariska alternativ", och de hade rätt i att det var tre våningar...
Vi gick in på våning två som var restaurangen. Det kändes ungefär som en semi-tragisk sylta. På menyn såg vi ingenting som var direkt lockande, och definitivt inget vegetariskt. Vid direkt förfrågan så hade de inget utan kött utan hänvisade till våningen ovanför.
Våningen ovanför var ungefär lika illa fast nästan folktomt, det fanns dock något som såg vegetariskt nog ut så vi bestämde oss för att faktiskt äta där.
Mistake!
Våran måltid bestod i:
Något svart med något svart på
Någon form av fisk
Mizosoppa
Något vitt med något grönt på
Ris med friterade räkor
Något vegitabiliskt
Om man säger såhär. Soppan och riset var okej.
Det svarta med något svart på smakade skämt. Som gammal dålig sallad med några halvmögliga svampar under.
Det vita med något grönt på smakade egentligen ingenting. Extra kul när man nästan ätit allt var att se att det vita egentligen var en massa små, halvt genomskinliga fiskar som torkats...
Det gröna smakade ättika
Fisken smakade bara direkt illa och räkorna smakade bara frityrolja.
Björns vegetariska alternativ var nog vegetariskt, men inte direkt godare...
Toppenrekomendation.
Vi hade iaf ganska roligt när vi satt och dissade våran horribla mat som knappt var ätbar så det var ju lite positivt, men hjälpte inte det lilla illamående man kände efteråt.
Efter den grandiosa måltiden hade regnet lugnat ned sig och vi begav oss hemåt.
Vi kom överens om att jag skulle få sova ut under morgondagen och familjen shoppa så, yeey! sovmorgon!!!
Och bilder:
En av de vackra delarna av trädgården:
Och såhär bra blir det när min autofokus får bestämma var fokus ska ligga?
Och en annan av de vackra delarna av trädgården, med häger!
Och markandsgata innan regnet börjar
Och en storebror som fotograferar alla solkors han hittar!
Dagens schema. Shogunens trädgård med fika på bra café, lite båt under massa broar i Tokyo, Asakusa och tempel för att avsluta på en riktig höjdare till restaurang med många goda vegetariska alternativ.
Vädret hade tröttnat på sitt halvhjärtade försök som det pysslat med dagen innan och var nu riktigt fint.
Vi träffades på deras hotell, och jag var nästan inte ens sen, och vi åkte iväg till våran station.
Trädgården vi skulle besöka hade tydligen anlagts av någon Shogun, som tyckte om trädgårdar, på den plats där han landsteg för massa år sedan och var känd för sina vackra blommor i den norra delen. Vi satte upp en rutt att promenera längs i trädgården så vi kunde se hela.
Man kan sammanfatta trädgården med ett ord: "Spindlar"
Helt enkelt, mycket gräsmatta. Den vackra blomdelen var under nykonstruktion och var nu bara jord och rör. Det vi tog med oss var istället det överflöd av vackra och stora spindlar som hade parken som sitt hem. Lasse och Björn tog många många vackra bilder av dem. Jag med min kamera som inte kan fokusera fick istället massa suddiga bilder på löv eller whatever som fanns bakom spindlarna.
Orättvist!
Caféet där man kunde få japanska sötsaker och så enligt mamma visade sig vara ett klassiskt te-hus där man följde ceremonin. Inte precis det en jättetrött Pelle på lågt blodsocker var sugen på i det läget. Bröderna höll med om att det inte var något man så gärna ville göra så vi rörde oss istället mot platsen där båden som skulle föra oss vidare anlade, och tur var väl det.
Vi kom till hamnen inom 5 minuter från det att nästa båt skulle avgå, och sedan skulle nästa gå långt långt senare. Bra jobbat lågt blodsocker.
På båten så fick man någon halvdan guidning av en inspelad röst var man befann sig just nu. Den sket vi ganska hårt i utan satt bara och fotade saker som verkade intressant på sidan av vägen. Eller. Björn fotade, jag satt och tryckte i mig chips och småsov för att få upp engergin någorlunda.
Asakusa var hållplatsen för båten och i och med det så började det hitintills fina vädret sakta byta skepnad mot något mer mulet. Och med mulet menar jag svart.
För att få upp lite blodsocker gled vi in på ett café någon gata in längs marknaden. Såg lite sådär ut och vi beställde några smörgåsar med ost i förhoppningen att det skulle vara ätbart.
Yes, yes it was!
Helt lysande. Tjocka krispiga skivor bröd med generöst med god ost och sallad, inkl. en hel persiljestock.... mer än okej.
I och med det så orkade vi gå på markanden ett tag och titta på allehanda turistiga saker man kunde köpa. Det varade inte speciellt länge dock, då det lite mulna vädret nu ville leka natt och himlen var helt kolmörk och regnet var bara millimeter bort kändes det som.
Vi hann ändå trycka in lite tempeltittande innan åskan började. Familjen köpte lite paraplyer utifall att, och inom någon minut så kom de till användning.
Det var typ som om molnen var en stor hink som man sedan tömde. Inte direkt individuella droppar utan en kontinuelig ström som från en kran, rakt på oss.
Vi tog skydd i en mall och gick där och småkikade på affärer medans dånet av regnet gjorde att det inte riktigt gick att kommunicera.
Vi ville slå ihjäl lite tid innan middagen, men eventuellt så kände vi oss tvugna att faktiskt bege oss dit för att det inte fanns något annat att göra.
Det stället... Svårt att beskriva.
Enligt guiden så var det "tre våningar som alla var trevliga och roliga och med många goda vegetariska alternativ", och de hade rätt i att det var tre våningar...
Vi gick in på våning två som var restaurangen. Det kändes ungefär som en semi-tragisk sylta. På menyn såg vi ingenting som var direkt lockande, och definitivt inget vegetariskt. Vid direkt förfrågan så hade de inget utan kött utan hänvisade till våningen ovanför.
Våningen ovanför var ungefär lika illa fast nästan folktomt, det fanns dock något som såg vegetariskt nog ut så vi bestämde oss för att faktiskt äta där.
Mistake!
Våran måltid bestod i:
Något svart med något svart på
Någon form av fisk
Mizosoppa
Något vitt med något grönt på
Ris med friterade räkor
Något vegitabiliskt
Om man säger såhär. Soppan och riset var okej.
Det svarta med något svart på smakade skämt. Som gammal dålig sallad med några halvmögliga svampar under.
Det vita med något grönt på smakade egentligen ingenting. Extra kul när man nästan ätit allt var att se att det vita egentligen var en massa små, halvt genomskinliga fiskar som torkats...
Det gröna smakade ättika
Fisken smakade bara direkt illa och räkorna smakade bara frityrolja.
Björns vegetariska alternativ var nog vegetariskt, men inte direkt godare...
Toppenrekomendation.
Vi hade iaf ganska roligt när vi satt och dissade våran horribla mat som knappt var ätbar så det var ju lite positivt, men hjälpte inte det lilla illamående man kände efteråt.
Efter den grandiosa måltiden hade regnet lugnat ned sig och vi begav oss hemåt.
Vi kom överens om att jag skulle få sova ut under morgondagen och familjen shoppa så, yeey! sovmorgon!!!
Och bilder:
En av de vackra delarna av trädgården:
Och såhär bra blir det när min autofokus får bestämma var fokus ska ligga?
Och en annan av de vackra delarna av trädgården, med häger!
Och markandsgata innan regnet börjar
Och en storebror som fotograferar alla solkors han hittar!
Regn, vem var det som beställt det?
En dag med tidig uppgång var nog för mig, så naturligtvis var jag på god väg att försova mig innan familjen skulle komma över. Tursamt nog så hade de lyckats irra bort sig på stationen och blev försenade de så ingen skada skedd alls. Inte lika tursamt var dock vädret som tyckte att det regnat lite för lite den senaste tiden och tog igen det lite slött. Inte helmysigt nej.
Familjen fick beundra våran enorma lägenhet för 1000kr/kvm och utforska varje skrymsle. Under den tiden hann jag och Victor nästan duka fram våran frukost...
Yoyogi-park är inte riktigt lika roligt att gå i på en semi-trist söndag som på en fin söndag men det var fortfarande lite liv och rörelse där, bara inte lika mycket, och inga stråkmusiker.
Trist.
Men familjen spenderade tillräckligt med tid på att titta på japanska hundar och folk som gjorde underliga saker som det var, så det var antagligen en fördel att det inte fanns så mycket folk ute.
Vi gjorde samma runda som jag och Victor gjort tidigare, och gick in på tempelområdet direkt efter parken. Där fick mamma en "måste fotografera barn i söta kläder" mani och gick glatt omkring och fotograferade de utspökade glada barnen.
I templet var det återigen bröllop och massor av foton, så trötta Pelle och Victor slog sig ned på en bänk och väntade på att resterande del av gruppen skulle fotografera av sig och vilja gå vidare vilket tog sig ett litet tag.
Björn gjorde också en hel del "fotografera utspökade småbarn" men från en sittande position bredvid mig och Victor. Skum känsla att fotografera andras småbarn med teleobjektiv bara...
Nästa stopp var givetvis Harajuku, Lolita-Goth folket och marknaden. Björn gjorde det horribla att köpa två av de T-shirs som jag tänkt (och kommer!) köpa sedan, så två t-shirts mindre att använda till jul.
Marknaden var sådär massivt stimmig och relativt jobbig för min trötta hjärna men på något underligt vis kom vi igenom hela markanden utan att ha stannat allt för många gånger.
Fortsättningen på våran promenad var Shibuya som ligger lite lagom ganska långt borta från Harajuku. Så på för lite energi i hela familjen började vi gå i riktning mot stadsdelen. Tydligen var det något underligt halloween-jippo på vägen och folk i underliga kostymer som man var tvunen att kika på, så ganska snart var vi lite ur kurs... Sådär pass mycket ur kurs att alla utom jag och Victor (som naturligvis hade stenkoll...) började ifrågasätta min och Victors förmåga att hitta dit vi skulle..
Naturligtvis hade jag och Victor rätt ändå (puh) och vi steg efter bara lite för jättemycket promenerande in på Starbucks ovanför den stora korsningen i Shibuya och fick för första gången på länge vila fötterna och få något i oss.
Resten av eftermiddagen spenderades på ytterligare promenerande fast i shibuya, som kanske är sådär halvkul att spendera massor av tid i om man inte tänkt handla något... Vi lyckades i alla fall döda tillräckligt med tid för att kunna kalla det tid för middag och gå till mitt förslag på middagsställe. Sushi-restaurangen högst upp på 109-varuhuset.
Restaurangen hade en ganska oansenlig ingång. Själva rummet var uppdelat i en halva "kök" och en halva "bord". Kökssidan var helt kantat av akvarier där våran middag simmade omkring.
I menyn skrev de ut tydligt "live" eller "fresh" där "live" givetvis innebar att de plockade ut en av fiskarna ur akvariet, dödade den och skar upp den på plats. De var också noga med att visa upp fiskhuvudet efter att de separerat det från kroppen så alla kunde se att det inte var något fuffens på gång.
Inte helt för de jätteblödiga att se fisken kämpa för att inte bli upplockad och dödad innan man äter, men det smakade helt klart bra.
Mamma och Björn körde på "beställa massor separat", jag och Lasse på en meny och Victor en annan som hade som bonus att man fick skelettet och huvudet av fisken separat på en annan tallrick, så man hela tiden kunde titta på den döda fisken man precis åt. Ingen annan fick den lyxen.
Middagen avslutade jag och Björn med något som verkade alldeles för intressant för att motstå. Wasabi-glass. Jupp, precis lika suspekt som det låter. Gräddglass med smak av wasabi.
Jag kan inte säga att det var helt äckligt, men det var en så suspekt känsla att äta det att det är helt obeskrivligt. Helt klart inte gott iaf. Men detdär att vara kallt men ändå ge en känsla av att det brinner, och smaken av wasabi och mjölk samtidigt. Nej tack, men ingen ånger över att ha testat.
Naturligtvis var jag ultradålig på att fotografera och min kamera strejkade lite mer än vanligt så inget av dethär har jag på bild eller film... tyvärr.
Det enda jag har (det enda min kamera orkade) var:
Delar av Pelles familj i japan
Och min enda bild på japanska småbarn i vackra kläder
Samt Apples byggnad i Shibuya...
Familjen fick beundra våran enorma lägenhet för 1000kr/kvm och utforska varje skrymsle. Under den tiden hann jag och Victor nästan duka fram våran frukost...
Yoyogi-park är inte riktigt lika roligt att gå i på en semi-trist söndag som på en fin söndag men det var fortfarande lite liv och rörelse där, bara inte lika mycket, och inga stråkmusiker.
Trist.
Men familjen spenderade tillräckligt med tid på att titta på japanska hundar och folk som gjorde underliga saker som det var, så det var antagligen en fördel att det inte fanns så mycket folk ute.
Vi gjorde samma runda som jag och Victor gjort tidigare, och gick in på tempelområdet direkt efter parken. Där fick mamma en "måste fotografera barn i söta kläder" mani och gick glatt omkring och fotograferade de utspökade glada barnen.
I templet var det återigen bröllop och massor av foton, så trötta Pelle och Victor slog sig ned på en bänk och väntade på att resterande del av gruppen skulle fotografera av sig och vilja gå vidare vilket tog sig ett litet tag.
Björn gjorde också en hel del "fotografera utspökade småbarn" men från en sittande position bredvid mig och Victor. Skum känsla att fotografera andras småbarn med teleobjektiv bara...
Nästa stopp var givetvis Harajuku, Lolita-Goth folket och marknaden. Björn gjorde det horribla att köpa två av de T-shirs som jag tänkt (och kommer!) köpa sedan, så två t-shirts mindre att använda till jul.
Marknaden var sådär massivt stimmig och relativt jobbig för min trötta hjärna men på något underligt vis kom vi igenom hela markanden utan att ha stannat allt för många gånger.
Fortsättningen på våran promenad var Shibuya som ligger lite lagom ganska långt borta från Harajuku. Så på för lite energi i hela familjen började vi gå i riktning mot stadsdelen. Tydligen var det något underligt halloween-jippo på vägen och folk i underliga kostymer som man var tvunen att kika på, så ganska snart var vi lite ur kurs... Sådär pass mycket ur kurs att alla utom jag och Victor (som naturligvis hade stenkoll...) började ifrågasätta min och Victors förmåga att hitta dit vi skulle..
Naturligtvis hade jag och Victor rätt ändå (puh) och vi steg efter bara lite för jättemycket promenerande in på Starbucks ovanför den stora korsningen i Shibuya och fick för första gången på länge vila fötterna och få något i oss.
Resten av eftermiddagen spenderades på ytterligare promenerande fast i shibuya, som kanske är sådär halvkul att spendera massor av tid i om man inte tänkt handla något... Vi lyckades i alla fall döda tillräckligt med tid för att kunna kalla det tid för middag och gå till mitt förslag på middagsställe. Sushi-restaurangen högst upp på 109-varuhuset.
Restaurangen hade en ganska oansenlig ingång. Själva rummet var uppdelat i en halva "kök" och en halva "bord". Kökssidan var helt kantat av akvarier där våran middag simmade omkring.
I menyn skrev de ut tydligt "live" eller "fresh" där "live" givetvis innebar att de plockade ut en av fiskarna ur akvariet, dödade den och skar upp den på plats. De var också noga med att visa upp fiskhuvudet efter att de separerat det från kroppen så alla kunde se att det inte var något fuffens på gång.
Inte helt för de jätteblödiga att se fisken kämpa för att inte bli upplockad och dödad innan man äter, men det smakade helt klart bra.
Mamma och Björn körde på "beställa massor separat", jag och Lasse på en meny och Victor en annan som hade som bonus att man fick skelettet och huvudet av fisken separat på en annan tallrick, så man hela tiden kunde titta på den döda fisken man precis åt. Ingen annan fick den lyxen.
Middagen avslutade jag och Björn med något som verkade alldeles för intressant för att motstå. Wasabi-glass. Jupp, precis lika suspekt som det låter. Gräddglass med smak av wasabi.
Jag kan inte säga att det var helt äckligt, men det var en så suspekt känsla att äta det att det är helt obeskrivligt. Helt klart inte gott iaf. Men detdär att vara kallt men ändå ge en känsla av att det brinner, och smaken av wasabi och mjölk samtidigt. Nej tack, men ingen ånger över att ha testat.
Naturligtvis var jag ultradålig på att fotografera och min kamera strejkade lite mer än vanligt så inget av dethär har jag på bild eller film... tyvärr.
Det enda jag har (det enda min kamera orkade) var:
Delar av Pelles familj i japan
Och min enda bild på japanska småbarn i vackra kläder
Samt Apples byggnad i Shibuya...
Come on, impress me!
Familjen har någon hemsk vilja att utnyttja förmiddagar, varför förstår jag inte! Jag menar, förmiddagar är ju bara en förlängning av morgonen och skall därför utnyttjas till sömn, men inte nu längre, nope!
Vi träffades som sagt tidigt, riktigt tidigt, sådär "tidigt att man inte kan komma i tid"-tidigt. Tror de älskar att sitta och vänta på mig och Victor i receptionen, de visar det bara inte... Så vid dendär okristligt tidiga tidpunkten så satte (ställde) vi oss på Yamanote linjen till Akihabara.
Akihabara ser väldigt annorlunda ut på dagtid. Utan allt neon och ljus så ser distriktet nästan lite tråkigt ut, inte samma överväldigande känsla som när man kom dit sent på natten och badade i ljus.
Familjen hade sett ut två ställen man absolut måste gå till; ett ställe med robotar och en mangautställning. Jag och victor insisterade på att man skulle ha sett Super Potato (med alla lyxiga begagnade spel) och pysslat runt lite bland Akihabaras diversebutiker.
Vi öppnade således med att ta fram kartan och bege oss mot det stället som robotarna skulle finnas på. Snirkelisnokigt in bland olika affärer så kom vi tillslut fram till en ganska oanselig affär som tydligen skulle ha robotar på översta våningen.
Jag misstänker att mina förhoppningar på robotar a´la jetsons eller star wars pajade upplevelsen helt. Jag menar, en totaldöd dinosaurierobot i ett akvarium samt några robotar som skulle kunna komma från sådantdär tekniklego...
Hade väntat mig mer, speciellt eftersom det tydligen var rekomenderat och ett av stoppen för någon guidad tur.
Anyhow, vi gick ganska snabbt därifrån och gick istället in på Super Potato och lyxade lite i nostalgi och gamla spel igen. Lika roligt varje gång. Sorgen över att någon köpt min jättestora Yoshi var dock ganska överväldigande. Och jag menar, vem köper en 10kg Yoshidocka???
Vi stannade för en snabb Mountain Dew, 500ml, och fortsatte sedan mot mangaexpon.
Där var det någon form av event med robotar och någon serie med en flicka och en stor blå gubbe med droppformat, tecknat huvud, som sprang omkring och var "rolig" med folket som stod i kö för att få fotografera...
Strange.
Där inne var det ganska ospektakulärt. En giftshop med lite prylar, typ robotfigurer och mumintroll, samt ett rum med massa olika serier på väggarna.
Inte så mycket att se...
Att umgås med familjen innebär att en ny sak inträffade i ens liv. Man åt faktiskt lunch!
Denna spenderades på ett tema-amerika ställe där vi tryckte i oss fish n´ chips. Ganska värt men inte riktigt. Fanns iaf typ vegetariskt till Björn där.
Resten av dagen spenderades på två skilda sätt för två fraktioner av familjen "alla utom mamma" och "mamma". "Alla utom mamma" gick in i alla affärer med figurer från serier och spel (samt en gång olika typer av hentai och liknande serier av misstag, förvirrande lika de affärerna) och tittade eller arkader och lekte medans "mamma" satt utanför och väntade i upp till nästan två timmar på att "alla utom mamma" skulle bli klara för att sedan upprepa allt en gång till.
Skojsigt!
Björn gjorde också ultrafyndet av en storm trooper mugg för nästan inga pengar alls så helt klart värt.
Efter en eftermiddag av väntade eller letande så åkte vi alla tillbaka till Shinjuku och gick in på en av sidoingångarna till stationen och åkte till någon underlig restaurang där man inte fick ha skor på sig, satt i bordshöjd i ett bås (som var noll ljudisolerat) och hade fötterna ned i en nedsänkning mellan bordet och sittplatsen.
Där åt vi lite Tofu och allmänt suspekta saker som vi beställt in. Känslan var väl "gott men fick vi bara dethär".
Oh well, maten skulle snart ta ett jättekliv frammåt.
Vi skildes sedan åt efter att jag gett familjen tydlig information hur man skulle ta sig till våran station dagen efter. Söndagen var naturligtvis Yoyogi park.
Vi träffades som sagt tidigt, riktigt tidigt, sådär "tidigt att man inte kan komma i tid"-tidigt. Tror de älskar att sitta och vänta på mig och Victor i receptionen, de visar det bara inte... Så vid dendär okristligt tidiga tidpunkten så satte (ställde) vi oss på Yamanote linjen till Akihabara.
Akihabara ser väldigt annorlunda ut på dagtid. Utan allt neon och ljus så ser distriktet nästan lite tråkigt ut, inte samma överväldigande känsla som när man kom dit sent på natten och badade i ljus.
Familjen hade sett ut två ställen man absolut måste gå till; ett ställe med robotar och en mangautställning. Jag och victor insisterade på att man skulle ha sett Super Potato (med alla lyxiga begagnade spel) och pysslat runt lite bland Akihabaras diversebutiker.
Vi öppnade således med att ta fram kartan och bege oss mot det stället som robotarna skulle finnas på. Snirkelisnokigt in bland olika affärer så kom vi tillslut fram till en ganska oanselig affär som tydligen skulle ha robotar på översta våningen.
Jag misstänker att mina förhoppningar på robotar a´la jetsons eller star wars pajade upplevelsen helt. Jag menar, en totaldöd dinosaurierobot i ett akvarium samt några robotar som skulle kunna komma från sådantdär tekniklego...
Hade väntat mig mer, speciellt eftersom det tydligen var rekomenderat och ett av stoppen för någon guidad tur.
Anyhow, vi gick ganska snabbt därifrån och gick istället in på Super Potato och lyxade lite i nostalgi och gamla spel igen. Lika roligt varje gång. Sorgen över att någon köpt min jättestora Yoshi var dock ganska överväldigande. Och jag menar, vem köper en 10kg Yoshidocka???
Vi stannade för en snabb Mountain Dew, 500ml, och fortsatte sedan mot mangaexpon.
Där var det någon form av event med robotar och någon serie med en flicka och en stor blå gubbe med droppformat, tecknat huvud, som sprang omkring och var "rolig" med folket som stod i kö för att få fotografera...
Strange.
Där inne var det ganska ospektakulärt. En giftshop med lite prylar, typ robotfigurer och mumintroll, samt ett rum med massa olika serier på väggarna.
Inte så mycket att se...
Att umgås med familjen innebär att en ny sak inträffade i ens liv. Man åt faktiskt lunch!
Denna spenderades på ett tema-amerika ställe där vi tryckte i oss fish n´ chips. Ganska värt men inte riktigt. Fanns iaf typ vegetariskt till Björn där.
Resten av dagen spenderades på två skilda sätt för två fraktioner av familjen "alla utom mamma" och "mamma". "Alla utom mamma" gick in i alla affärer med figurer från serier och spel (samt en gång olika typer av hentai och liknande serier av misstag, förvirrande lika de affärerna) och tittade eller arkader och lekte medans "mamma" satt utanför och väntade i upp till nästan två timmar på att "alla utom mamma" skulle bli klara för att sedan upprepa allt en gång till.
Skojsigt!
Björn gjorde också ultrafyndet av en storm trooper mugg för nästan inga pengar alls så helt klart värt.
Efter en eftermiddag av väntade eller letande så åkte vi alla tillbaka till Shinjuku och gick in på en av sidoingångarna till stationen och åkte till någon underlig restaurang där man inte fick ha skor på sig, satt i bordshöjd i ett bås (som var noll ljudisolerat) och hade fötterna ned i en nedsänkning mellan bordet och sittplatsen.
Där åt vi lite Tofu och allmänt suspekta saker som vi beställt in. Känslan var väl "gott men fick vi bara dethär".
Oh well, maten skulle snart ta ett jättekliv frammåt.
Vi skildes sedan åt efter att jag gett familjen tydlig information hur man skulle ta sig till våran station dagen efter. Söndagen var naturligtvis Yoyogi park.
torsdag 6 november 2008
Min stackars plånbok, varför blöder du så?
Så, då ska bloggande om familjedagarna inledas.
De kom fram tidigt på fredagen, sådär "inte en chans att jag är där då"-tidigt. Istället så avslutade jag min tid i skolan för den här perioden. Fick ett fint diplom med mitt namn på, rättstavat!!! Japanerna har inte en enda gång tagit fel på mitt namn, massiv lycka! Och alla i klassen applåderade. Oh well, kunde varit värre.
Efteråt så mötte Victor mig utanför skolan, och det första vi gjorde var att gå in igen för att starta den roliga tömningen av plånboken. Det är så roligt att betala saker för ganska mycket Yen när Yenet ligger på all time high. (och ännu roligare när det i skrivande stund ligger mycket lägre så jag hade sparat massor på att betala nu...). Efter det var vi redan på väg att bli sena till mötet med familjen, men nöjena var inte slut än. På vägen till släktens lite jättelyxiga hotell kan man nämligen gå in på ett kontor och betala sin hyra... Som nu ligger på över 1000kr/m2... Suck! Sådär 12000 i spendering på mindre än 20 minuter... Det motsvarar nästan 350 mål ramen!!!
Oh well, direkt efter det skyndade vi oss till det ultralyxiga hotell som familjen bodde på där nämnda familj satt i lobbyn och tittade på oss med "vi har bara väntat i en halvtimme" blickar.
Mysigt!
Eftersom familjen var trött, jag spendertrött och de hade ätit sushi till lunch så begav vi oss lite random genom Shinjuku i jakt på ett ställe med billig ramen. Inga större problem att hitta något som dessutom var ganska gott och få se familjen jobba med pinnar. Gick förvånandsvärt bra dessutom. Vi fortsatte turen med en promenad genom vuxenkvarteren, via bokhandeln och hem till hotellet.
Alla var ganska trötta så vi kom överens om att träffas tidigt nästa dag för att åka till Akihabara och mysa i elektronik. Och med det avslutades dag ett!
De kom fram tidigt på fredagen, sådär "inte en chans att jag är där då"-tidigt. Istället så avslutade jag min tid i skolan för den här perioden. Fick ett fint diplom med mitt namn på, rättstavat!!! Japanerna har inte en enda gång tagit fel på mitt namn, massiv lycka! Och alla i klassen applåderade. Oh well, kunde varit värre.
Efteråt så mötte Victor mig utanför skolan, och det första vi gjorde var att gå in igen för att starta den roliga tömningen av plånboken. Det är så roligt att betala saker för ganska mycket Yen när Yenet ligger på all time high. (och ännu roligare när det i skrivande stund ligger mycket lägre så jag hade sparat massor på att betala nu...). Efter det var vi redan på väg att bli sena till mötet med familjen, men nöjena var inte slut än. På vägen till släktens lite jättelyxiga hotell kan man nämligen gå in på ett kontor och betala sin hyra... Som nu ligger på över 1000kr/m2... Suck! Sådär 12000 i spendering på mindre än 20 minuter... Det motsvarar nästan 350 mål ramen!!!
Oh well, direkt efter det skyndade vi oss till det ultralyxiga hotell som familjen bodde på där nämnda familj satt i lobbyn och tittade på oss med "vi har bara väntat i en halvtimme" blickar.
Mysigt!
Eftersom familjen var trött, jag spendertrött och de hade ätit sushi till lunch så begav vi oss lite random genom Shinjuku i jakt på ett ställe med billig ramen. Inga större problem att hitta något som dessutom var ganska gott och få se familjen jobba med pinnar. Gick förvånandsvärt bra dessutom. Vi fortsatte turen med en promenad genom vuxenkvarteren, via bokhandeln och hem till hotellet.
Alla var ganska trötta så vi kom överens om att träffas tidigt nästa dag för att åka till Akihabara och mysa i elektronik. Och med det avslutades dag ett!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)