En utgång med fail?

Så Elisabeth anlände sjukt tidigt på fredag morgon. Som en god vän satt jag uppe hela natten och spelade World of Warcraft så jag hann se till att Victor kom iväg för att hämta henne. Maxat med sömn för min del.
Fredagen blev alltså inte speciellt spännande för våran del. Alla var vi sjukt trötta och sega så vi bara gick ut och åt på kvällen och krashade sedan.

Lördagen blev också kort. Jag utgick från att de ville ha lite alone-time med varandra och det passade utmärkt då min kväll redan var uppbokad. Jag skulle träffa Anne (Fransk frisör från min klass), Rose (Mongolsk modell från klassen under mig), Ms Mongoliet (som jag inte minns namnet på... inte världens lättaste att komma ihåg) samt en tyska från klassen under mig i Shibuya för att sedan gå ut och dricka lite och dansa på obestämd ort.
Så efter att ha kommit hem, sovit lite, freshat så gick jag ut för att möta dem. Vi hade hundstatyn som mötesplats och där kryllade det naturligtvis av folk en lördagkväll och det var inte jättelätt att hitta två asiater där, men efter bara 15 minuter så hade vi alla funnit varandra och var på väg.
Vårat första stopp blev en irländsk pub, då ölen var lite billigare och man faktiskt kunde prata med varandra där, något som inte var möjligt på uteställena. Massivt trevligt.
Då ingen av oss visste var vi skulle gå var det samtalet slutade på. Det visade sig dock att två amerikaner som satt vid bordet bredvid också skulle gå ut till "ett schysst ställe" och tyckte vi skulle hänga på, vilket vi gjorde.
Lita aldrig på amerikaner.
De tog oss till en engelsk pub. Ett halvstort rum kantat med tvapparater som visade rugby och fotboll med ett klientel bestående av bara män 30-50 år som följde matcherna. Totalsämst!
Amerikanerna verkade nöjda med att ha utjämnat ration på stället och stod främst i den klunga som automatiskt bildats runt ms mongoliet. Ännu bättre blev det då det visade sig att en av männen på det tråkiga stället var Roses man, och hon enligt någon "jag är hans fru"-mentalitet kände sig tvungen att umgås med honom och hans vänner istället när vi övriga bestämde oss för att dissa stället och gå någon annanstans.
Vi var nu alltså bara tre och hade ingen aning om var vi skulle gå.

Anne som var packad och övertygad om att hon var tokbra på japanska gick fram till random gäng och frågade efter ett bra ställe i närheten. Intressant nog så fick vi napp ganska snabbt i en grupp som tydligen skulle till något billigt dansställe och tyckte vi skulle följa. Denna gång, lite bättre.
Det var nog den minsta klubb jag någonsin varit i. Mindre än min lägenhet i sverige och packat med folk, cigarettrök och hög housemusik. Folket på dansgolvet verkade vara stammisar och vänner och hade massa suspekta saker för sig på dansgolvet i skön koordination. Jag var ju inte den som var den, utan hängde på den gruppen bäst jag kunde och spenderade så kvällen till kl 4 då mina lungor gav upp att försöka få in luft och jag var tvungen att baila.
De andra två hängde på mig och vi avslutade kvällen med att fylleäta lite på starbucks innan vi släpade oss hemmåt.

Söndagen, spenderades härligt bakis. Mmm, alldeles för länge sedan!