Om man har 4kvm, behöver man då mer?

Den tredje dagen i Japan blev en generell vilodag. Fanns inte någon som helst energi i kroppen att bege sig ut och gå. Att man sedan hade en dator att reparera gjorde ju inte saken bättre. Blev till att radera i register, ladda hem drivrutiner och starta om datorn i några timmar innan allt hamnade under kontroll. Bra att få det gjort så snart som möjligt.
Nackdelen är att det inte finns så mycket spännande att skriva om för alla som inte är intresserade av reparation av datorer.
Jag sitter med en liten fundering på vad som faktiskt var i frukostyoghurten. Blåbär såg det ut som på förpackningen och smakade lite så också men... bären! Kändes nästan helt som om de suttit där och tänkt "men vi måste ju ha något fruktkött i också" men sedan insett att de inte hade något och dumpade i lite gelatin istället...
Vi lämnade ändå hemmets trygghet för att få i oss middag och denhär gången skulle vi verkligen hitta ett ställe som bara var ett hål i väggen. Great Success.
Någonstans i ingenstans mellan våran lägenhet och Shibuja gick vi in på ett litet litet ställe med ett äldre par som tog beställningar och lagade mat bakom disken. Förstod inte ett ord engelska heller, och en meny på mest kanji. Lyckades i alla fall glatt svara dem att vi inte var amerikaner utan svenskar och att vi ville ha mat, och med hjälp av de nästan engelsktalande andra gästerna där inne (det var fullt i rummet så det var säkert.... 2 gäster till) lade de kycklingspett och köttbullespett på grillen.
En liten reflektion på den fronten. Allt är verkligen mindre i Japan hitintills. Man äter mindre till middag (om portionerna vi fått hitintills är en indikator), man har mindre glas till maten, kläder och människor är mindre, bo-ytan är mindre, det är små biljetter på tunnelbanan, alla affärer är jättesmå (Vi gissar att Japanerna har något system för att kunna köpa hem mat att laga, men vi har nästan bara sett 7/11 och en mindre grönsaksaffär och det är ju kört att laga något på), det enda som faktiskt är större än sverige (minus höghusen) är öl och läskflaskor samt brödskivor, vilket ändå är något att glädja sig över.
Vi måste verkligen lära oss att köpa mat så vi inte tvunget måste gå ut och äta varje dag, visst, mysigt och bra och så, men kommer ju bli lite dyrt i längden. Och hur kommer det sig att vi inte ens sett ris so far?

Sedan har jag upptäckt en sak som är värd att varna för. Jag körde hårt på att trycka på en av knapparna på toaletten. En litet munstycke glider då ut ur ryggdelen nere i själva toaletten och spolar med en liten stråle så man blir ren och fin. Varningen ligger i. När man känner sig nöjd stängs den inte av med ett till tryck... no... Den spolar hårdare!!! Två tryck och... ÄNNU hårdare.
Det är stop/rec knappen som stänger av den, så.... använd den!

Nu när datorn faktiskt accepterar att hantera bilder kan jag lägga upp några som borde kommit med tidigare. Om min fotografiska oförmåga blir för uppenbar hänvisar jag till Victors blogg då han lättare kan ta bilder då han slipper den roliga trestegsmanövern med objektivet... Tyvärr var vi för fega för att ta upp kamera där på mysiga restaurangen så inga bilder finns därifrån.
Maten var lite otillräcklig där också, så kvällen avslutades med lyxmiddag. Vitt bröd med smör och chips!

En kort studie i hur man känner sig under en 12h resa:
Innan resans början

Efter sådär 6h
Efter sådär 10-11h
Men när man väl är framme, snabb återgång till lycka

Våra mysiga 8kvm och resten av området
(Awesome!!!)
Våran enorma första måltid

Och någon dag kommer man bli hård nog att våga prova dethär bredvid godishyllan


Snabb bild av Shibuya

Och varningsskyltar är givetvis coolare!
En mycket liten del av Electric Town... Men en mycket farlig del!