Från Gävle till Tokyo på enbart 15h...

Ja, jag vet jag sade att jag skulle skriva när jag kom hem men, fet chans!

I förberedande syfte innan resans början laddade jag upp fint med att inte sova någonting på nätterna för att då kunna sova på planet. Det var ju ett slöseri på fin sömntid.
Efter att ha blivit totalt sönderfotad av familjen på Arlanda påbörjades egentligen en serie av väntan, och roligt skulle det bli.

Den första väntan bestod i planet som skulle ta oss till Heathrow. Naturligtvis med ett kasst plan med små säten och generellt hög volym och naturligtvis hade vi platserna precis bredvid motorn. Ingen utsikt och maximalt störande ljud. Kunde knappt höra victor bredvid mig, och naturligtvis låg öronpropparna i den stora packningen...

Väl framme på heathrow med härligt undertryck i öronen fick vi träffa världens långsammaste man som satt i luckan för boardingpass, lyckliga 20 minuter bara för paret framför oss att bli klara... Dock så hade vi ju inte så mycket att göra på Heathrow, så varför inte köa?

Köa till stor väntan nr 2: 12h flyg till Tokyo. "Inga problem" tänkte Pelle, jag sover mig igenom mer än hälften. Planet var ganska okej, inte jättesköna säten med massiv plats, men så otroligt mycket bättre än planet innan att det inte spelade någon roll. Och film i sätet framför!!! Detta ledde givetvis till lite kung-fu panda och Bladerunner efter maten. Mitt under bladerunner släcktes ljuset i taket och flygvärdinnorna bad en dra för alla fönster, sovdags. Yeah, tänkte jag, nu skulle min vakenplåga betala av sig.
Victor bredvis mig somnade efter inte så jättelång tid, resten av planet följde kort därefter, Pelle klarvaken. Naturligtvis. Desperat försök att sova ledde till kramp någonstans på under tio minuter hur jag än försökte och frånvaron av benutrymme, eller utrymme i sätet hjälpte inte precis.
6h spenderade jag i vaket, blundande tillstånd innan frukost. Någon form av ägg med någon form av röra, tänker inte fundera på vad, fick vi. Bladerunner såg ut som ett givet val till frukostunderhållning. När jag då trycker play så spolar filmen förbi i 6x hastiget och samtidigt slutar kontrollen fungera. Alla knappar.
En flygvärdinna en timme senare säger att det är något som ska vara löst om 15 minuter och en halvimme senare får jag veta att det inte kommer att bli löst.
Gött.
Försöker sedan desperat sova lite sista två timmarna med ungefär samma lycka som tidigare.
Men sedan
Tokyo!

Flygplatsen var faktiskt helt okomplicerat. Inga förvirrande vägar och inga köer - inte jättemånga utlänningar som skulle in i Japan tydligen. Fingeravtryck och foto var gjort på sådär 5 sekunder. Japanerna ville dock bara ha avtryck från pekfingrar så om ev. brott ska begås är det det enda fingret som behövs täckas!

Flygplatsen låg en ganska bra distans från själva Tokyo och vi var ganska aströtta, så JR-express kändes ganska värt. Komma fram snabbt!
Snabbt i detta fall innebar en 1h 40min ungefär... Men vi kunde iaf se lite av landsbygden utanför och lite av Tokyos utkanter innan Tokyosträckan som var under jord.

Tåget gick direkt till Shinjuku och från att hitintills ha haft ganska mycket plats och inte så mycket folk omkring sig så var man i porr och hasard-distriktet vid sjutiden på eftermiddagen. Ganska mycket folk ja. Inte stressigt på något sätt men vi kände oss bra ivägen tills vi fick in att hålla oss på vänster sida.
Själva shinjuku var vid en första anblick lite oanseligt. Inte så mycket neon och höghus som inte var jättestora. Vi följde våran vägbeskrivning och hittade fram utan problem till stället som hade våra nycklar. Där blev vi omhändertagna av en man som uppenbarligen älskade papper. Och underskrifter. Tror jag skrev mitt namn ca 30ggr innan vi lämnade kontoret. Han var också noga med att säga att vi bara behövde fråga om vi inte förstod något. Vi hade fyra frågor och så fort vi ställt en så sprang han iväg och frågade sin överordnade. Smidigt!
Allt blev ändå klart ganska snabbt och vi gick tillbaka till shinjuku station för att ta en mindre linje till våran lägenhet som låg vid yoyogi-hachima. I vårat mindre pigga tillstånd och dåliga koll var det ett litet problem. Detta löstes av något som har hänt i princip varje gång sedan dess. Om man står med en karta i händerna och ser förvirrade ut, kommer en japan fram på under en minut och frågar om man behöver hjälp att hitta någonstans, och ger sedan en väldigt detaljerad vägbeskrivning till en. Lysande!
Så fram till stationen var inga problem, och heller inga problem att hitta till våran lägenhet.
"Var noga med att öppna garderoben då och då för att vädra era kläder för att undvika..." var våran man på kontoret väldigt noga med att poängtera. Han hade nog inte maximal koll med tanke på att det inte fanns någon form av garderob i vårat rum. Ett klädstreck med galgar och några krokar på en av betongväggarna var den enda formen av förvaring i vårat rum. Känns i alla fall större än de 8kvm det faktiskt är och lyxen att ligga i en säng var helt obeskrivlig.
Var på väg att somna inom 3 sekunder från det att jag lade mig ned, och fick ligga ungefär så länge innan Victor tvingade upp mig för att gå och leta efter middagsställe med honom.

Hittade efter lite promenerade ett mysigt ölhak som också hade lite billig mat. Perfekt! Och ens äta med pinnar skills fick välbehövd träning i skymundan.

Väl hemma igen slocknade jag efter bara några sekunder. Toabesöket innan var lite av en upplevelse. Uppvärmda säten med 16 knappar på sidan har man. På japanska och utan bilder. Var lite feg och provade bara en liten oansenlig knapp som jag inte har en aning om vad som hände när man tryckte på den. Slår vad om att det togs ett foto eller något... Bäst att inte trycka på den igen. Men 15 kvar att trycka på. Fortsättning följer.