I Pelles Hjärna

Nu är det jul igen! Jippi!

2008-12-25T04:05:00.005+09:00

Och så var det julaftonsmorgon. Victor väckte mig ömt genom att hoppa ned från sängen, dra bort gardinerna och sätta igång ACn...
Julstämningen var direkt på hög nivå, strålande sol och inte speciellt kallt, inte en julprydnad i närheten, ingen snö och allt är som vanligt överallt.

Idag var det shoppingdag nummer två med Ginza, Asakusa och Akihabara på schemat. Med över 20k spenderade dagen innan och alldeles för lite på kontot tänkte jag försöka hålla ned det så mycket som möjligt denhär dagen...
Ginza blev det inget handlat alls i. Priserna var bara lite för höga för att vi skulle våga oss på det. 1500:- för en okej slips, +5000:- för en okej kostym... Mjä, inte precis det man letar efter när man har en budget... Mest störande att det var folk där som seriöst övervägde att köpa sådana saker.
Asakusa var nummer två på listan, men väl där började vi se något som vi inte sett sedan vi kom till japan. Affärer som stänger vid 17-18 snåret. Jag fattar inte. Halva asakusa var stängt!
Vi fick iaf lite handling gjort, och åt väldigt sen jul-lunch på stället där jag ätit med familjen tidigare. Mmm, julig toast...
Jag lyckades i alla fall med bedriften att göra av med alla mina pengar förutom... 20Yen.. So...

Akihabara var en korsning mellan fail och success. Victor fick köpa sig två robotar, men vi fastnade i en sådandär akihabara-klassisk actionfigur/spel/posters whateveraffär så pass länge att vi missade stängningsdags på robotaffären som var poäng nummer två med att åka dit.
Well well.
Julmiddag kändes lite out of the question här. Sushi är väl ganska nära gravlax men...
Vi sket helt enkelt i hela grejen och gick och köpte oss pizza istället... Juligt och bra!

Vi spenderade resten av kvällen i julens tecken dock. Först med samtal till familj och vänner (alla som använder mobilsvar har jag samlat på mig lite hat mot...) och sedan mot dagens höjdpunkt.
Klä granen.
Som inleddes med. Gör en gran.
Hela våran vistelse här har vi sparat våra Mountain Dew burkar. Fjuttiga 138 stycken eller så.. (Totalt har vi druckit kanske 145, några enstaka som gått i soporna) och under gårdagen köpte vi en tub klister och lite glitter.
Jupp... Vi gjorde en gran utav Mountain Dew... Och som stjärna i toppen en gul cd-skiva, samtidigt som vi lyssnade på jul-låtar på youtube.

Tog oss en 3h eller så, men det var det lätt värt. Titta bara på bilderna! Och god jul!

Skolan, sista gången jag såg den.

Och såhär julmysigt är det på julafton. Massa ljus och snö överallt.

Lite bättre på natten... Lite...
Och de gör faktiskt julgranar av 1500-2500kronors slipsar här, men banne mig. Vi gör granar av coolare saker!Steg #1. Flytta in all Dew till köket för yta
Steg #2. Sortera efter storlek och räkna

Steg #3 (efter design är klar i huvudet) Börja räkna på de olika lagren och limma modulerna de kommer bestå av.
Steg #4. Kontrollera att du är nöjd med modellen och att limningen håller genom att stapla modulerna några gånger. Korrigera felen och klart!
Bild av de olika lager det blev
Och så här vackert är slutresultatet!
Väldigt "Granigt"
Bara att njuta!
En av de glada konstnärerna. Granen är alltså bara ~170cm i år
Och båda konstnärerna i bild samtidigt. Wooh!

Nära slutet

2008-12-23T23:34:00.003+09:00

Okej, dan före julafton nu och julstämningen är på topp...
Eller inte.

Föregående vecka lyckades jag klara av nivå tre av japanska och kände att jag lärt mig mer än jag skulle gjort än om jag gått nivå två. Stor glädje med andra ord. Lyckades också klämma in två sociala event med klassen. En middag och en fest.
Middagen var sådär generellt trevlig och vi gick ut och åt risotto tillagat i stora osthjul och var ungefär så gott som risotto kan bli. Under måltiden pratade vi en mycket underlig mix av japanska och engelska. Med två i gruppen som inte pratade engelska speciellt bra så blev det lite av.

Mening på japanska
Huh vad betyder det ordet?
Förklaring på engelska?
Huh vad betyder det?
Förklaring på japanska
Aah, så!

Väldigt underligt men mycket underhållande. Och det var roligt att upptäcka att man faktiskt klarade att prata, inte bra, men prata japanska under en hel middag och förstå vad andra sade. Coolt!

Ytterligare bekräftelse på det fick jag på festen. Det var bara jag och Ecuadorskan som var där, och då blev det naturligtvis engelska vi pratade. Resten av folket där var antingen elever, lärare, generell staff eller japaner som kommit dit för kul. Så vi höll oss till japansktalande grupperna för att hålla ihop. Mycket komplimanger över våran fina kontroll över språket. Mmm. Tackar tackar!

I övrigt har det inte hänt så mycket. Victor klarade ekonomin precis så vi inte behövde falla ned till "snabbnudlar från snabbköpet"-nivån utan kunde äta standardbilligt hela vägen runt. Kunde till och med lyxa till det med outback steakhouse och äta sådär gott, inte bara en utan två gånger!
Och det behövs!
Det finns så pass lite kvar av oss. Framförallt mängden ass-fat är oroväckande låg. Mina dubbelvikta byxor stannar nu heller inte kvar, och att sitta ner något längre tid gör ont...
Kommer nog bli nyttigt att komma hem och äta lite snart.

Idag började iaf våran sista spurt innan hemresan. Vi har pengar (inte mycket) och vi har lite tid kvar, så vi bränner på nu...
Idag var det shoppingdag #1, och den stora frågan var, kunde jag bränna över 20000Y på en eftermiddag? Svaret var tveklöst ja och nu sitter jag med min vanliga smärta i hjärtat som jag alltid får när jag handlat saker.
Imorgon shopping#2 och lite turism
Juldagen tar vi ledigt och firar jul
den 26e är det turism
den 27 är det partey
och sedan är vi hemma den 28e...
helt sjukt!

Why o why do I phail?

2008-12-14T23:34:00.002+09:00

Jupp, veckan startade ungefär så dåligt som den skulle kunna göra. Efter helgen med massivt förstörd dygnsrytm så.... Försov jag mig 2h.....
Jag förstår inte hur jag lyckades! Vaken och klar en sekund, och satt och skrev på en läxa och nästa sekund så vaknade jag i sängen och hade missat 1.5h skola redan.
Suffice to say, jag hoppade över att åka dit snarare än komma tid 40 minuter innan lektionen slutade utan satt och hatade migsjälv hela dagen och försökte läsa på vad de andra hade gjort.
Tyvärr är inte vårat material så snällt för självstudier och ger inte någon bakgrundstext till varför man gör saker eller vad det innebär (det gör lärarna) så jag kan inte säga att jag förstod speciellt mycket.
Naturligtvis så tog klassen inte speciellt mycket hänsyn till det dag två utan körde på utan stopp... skitkul. Så går det när man ligger efter i japan...

Anyways, veckan passerade relativt smärtfritt efter det. Läxorna man får lite sporadiskt är hemska orgier i svårt så man är helt klart mer van att prata än skriva. Det är heller inte alltid helt självklart vad de är ute efter. Blablabla __________ blablabla... fyll i det som saknas...
Eeeh?
Tack för det!

Under veckan så har oroväckande mycket tid spenderats i förberedelse inför våran första raid i WoW-expansionen och i kamratskap med Daniel på låg level.
Men vi har inte så mycket annat vi kan göra. Victor är nere på en ny low i pengaflöde och jag har en klass som inte är lika social som mina två tidigare. Lite fail där med andra ord.
Bra klass men inte efter skolan social.

Detta att jag inte har någon annan än fattigVictor att göra något med, och att jag själv börjar närma mig den nivån i ekonomi gör att.... Vi inte gör något... Duger dock bra för mig just nu känner jag.

Och nu är det två veckor kvar. Ganska surrealistiskt att det är så nära jul och flyget hem. Min familj är ju också helt sämst på att kommunicera önskelistor för en stackars son i Japan så... Lite jobbigt på den fronten också ja!!! HINT HINT!

Level up!

2008-12-08T17:06:00.002+09:00

Okej. Eftersom jag uppenbarligen inte var dålig nog att göra om level 2 i skolan så befinner jag mig nu på level 3.
Dag ett var en mycket positiv överraskning. Vi är fyra i klassen så allt är sådär härligt utsatt igen. En är amerikansk regissör som har pluggat japanska ett bra tag.
En är kines och har kontakter med japan genom jobbet.
Ecuadorskan som har varit i min grupp sedan nivå ett och varit generellt jättebra hela tiden.
Och jag...

Tursamt nog så var första dagen ganska enkel. Jag körde copy/paste på min presentation som jag gjorde sista veckan på level ett och helt plötsligt verkade jag kunna någorlunda vettigt mycket.
På första rasten så trodde jag att jag lugnt kunde slappna av...Men icke!
Kinesen pratar inte engelska
Ecuadorskan pratar inte engelska
Amerikanen vill inte prata engelska
Så alla pratade helt enkelt japanska på rasten också... Yeey!

Men läraren var hur bra som helst och dagen passerade utan att jag gjort bort mig på något läskigt sätt.

Dag två gick inte lika bra...
Det är kanske inte konstigt längre. De lektioner jag haft svårt med på L1 och L2 har det nästan alltid varit en av två av lärarna (bra mening pelle)
Nu var det en av dem. Vips så satt jag i ett träsk av djup frustration. Jag förstod inte vad det var jag inte förstod. Fick en uppgift och förstod inte vad jag skulle göra, och så vidare. Mycket mycket irriterande. Och hela min "är jag bra nog för level 3" var det enda jag tänkte på slutet av lektionen.
Victor mötte mig efter skolan och vi gick iväg och tröståt den lyxiga omeletten som jag åt med familjen tidigare, så saker kändes lite bättre efteråt.

Dag tre var jag på topp igen.
En bra lärare och helt plöstligt förstod jag allt, inklusive det jag inte förstått dagen innan så allt kändes bra igen.

Dag fyra var det samma lärare som dag två och lite ångest kröp upp i hjärnan. Men helt otippad så förstod jag saker ändå. Visst, mycket svårare än dagen innan, men det gick. Jag var inte helt totalt körd utan kunde svara på frågor på ett någorlunda vettigt sätt.
och slutligen
Dag fem, samma lärare som dag ett och allt var bra på jorden.

Konklusionen var att av fem dagar så gick fyra faktiskt okej. Visst, det är lite kämpigt och jag är hjälplöst sämst, men det kanske är bättre att göra såhär än att vara bra i grupp två. Kanske får fler verktyg att leka med om jag fortsätter småläsa lite i sverige. Känns inte helt fel efter denhär veckan i alla fall.

Vädret i japan har tagit ett stort steg mot mycket värre i alla fall. Från att ha varit lite småkallt och så till att ha blivit kallt, ruggigt och regnigt. Gör en inte alls sugen på att promenera till och från skolan, och får en önska att man kommit ihåg att packa ned mössan. Räddningen är vårat rum där ACn konstant står och spyr varmluft. Blä!

Victor och jag firade lördagen med att gå iväg och äta på Sizzlers. Stället med den överlyxiga buffén. För två personer som ätit för lite varje dag i över en månad var det en mycket svår uppgift att trycka i sig tillräckligt för att det ska vara värt pengarna, men vi tog oss an den med glädje. Slutade i att man satt där vid stängningsdags, illamående och svettig, och kämpade mot den onda glassen och CocaColan man hade framför sig och höll tillbaka vomiteringen efter varje tugga. Hur bra som helst. Speciellt då när nästan hela söndagen gått och man fortfarande inte blivit hungrig än. Köpte minimal middag och kände sig nöjd. Sweet!

Slut på skola, Start på skola

2008-12-02T21:55:00.002+09:00

Sedan förra inlägget hände inte speciellt mycket intressant. Min kropp sade akut nej till vidare aktivitet dagen efter och spenderade majoriteten av två dagar i sängen. Inte så att något speciellt var fel utan bara det att hela kroppen var dålig.
Som kompensering för dålig kropp gjorde jag och Victor en liten extravagans. Vi gick till Outback Steakhouse och åt lyx!
Stek med svampsås, potatismos med vitlök, jos, nybakat bröd, coleslaw, sallad... Lyckan var total.
Första tuggan genererade ett stort leende som sedan inte försvann.
Efteråt hade man en konstig känsla i kroppen. Att faktiskt vara riktigt riktigt mätt. Lite lätt korrigerad protein/mineralbrist också skulle jag tro.
I steg med våran nya nyttighetskänla gick vi och köpte frukt så vi kunde ha till varje frukost. Crazy!

Jag tog mig till skolan på fredagen i förhoppningen om att det skulle vara ett lugnt avslut...
...
Vi hade "slutuppdrag". Vi fick några olika uppgifter som vi sedan skulle ut i Shin-Okubo och ta reda på svaret på/lösa.
Fuck!

Efter det så hade jag återfått min yrsel och min huvudvärk och mådde generellt sämre än tidigare. Jag fick iaf diplom....
Däremot så gick inte min pitch att jag skulle gå om L2 speciellt bra hem hos lärarna som tyckte jag klart var bra nog för att gå L3 och att det vore slöseri att gå om L2... Så efter lite grupptryck så ansökte jag om L3...

Victor mötte mig utanför och vi gick för att betala våran sista hyra.
Den stora glädjen i min sjukdom var att Yenet gick ned en hel del mellan Onsdagen (då vi tänkt betala) och fredagen (då vi gjorde det) så att vi sparade några hundra per person på det. Kompenserade väl för våran dyra middag tidigare, med pengar kvar över till och med. Sweet!

Helgen försvann givetvis i sängen där jag försökte återhämta min stackars kropp.

Japanerna har nu börjat pressa upp massa julpynt i alla fall. Vartenda träd och lyktstolpe lyser glatt. Men det finns fortfarande trista ytor. Skäms!
Julstämningen har dock inte riktigt dykt upp här än... kommer snart?

Vecka tre, utgång tre och sjukdom

2008-11-25T21:00:00.002+09:00

Efter att helt ha accepterat att jag är sämst i klassen så har pressen blivit noll. Mycket trevligt. Min förståelse när andra pratar är ganska hög, när jag läser ännu högre, men ska jag själv säga något så blir det fina blockeringar. Jag kan liksom inte komma på enkla meningar utan måste göra det sinnessjukt komplicerat för migsjälv. Sämst!

Ännu roligare är att våra liv nu är massivt mycket dyrare. Yenet är uppe på nästan 90kr/1000Y... Vilket innebär att våran hyra sakta men säkrt kryper upp mot 6000kr/person för våra massiva 8kvm. Nu börjar det bli riktigt svårt att unna sig något what so ever. Jag menar "ska vi ta en öl" innebär nu att man har 50kr mindre till mat senare... Suck!
Börjar närma sig att man slipper komplicerad matte (Y/100)x6.5 som när vi kom hit, utan bara behöver dividera på 10...

Vädret har också slagit om ganska ordentligt. Istället för 24 grader och fint så leker vi nere på 10 grader och regn... Fortfarande bättre än Sverige men, blä!!! Jag borde verkligen tagit med mig mina vinter-converse då mina sommarconverse läcker in vatten och tar över 24h att torka...

Jag avslutade fredagen med att gå ut med ett par av de som skulle hem och lite japanska vänner för karaoke, i detta fall helt och hållet ute efter de billiga drinkarna. Väl där så var det jag och en japan som säkert sjöng 80% av tiden. Helkul! Hann nästan inte dricka någonting...
Vi avslutade karaoken 23.40 så att de som hade långt hem skulle hinna med tågen (de slutar gå vid tolv och börjar inte gå igen förrens fem) så jag strövade hemmåt.
Hemma i lägenheten så satt det ett glatt gäng med folk och drack vin och shots i köket, till vilka jag snabbt delade med mig av mitt underbara sällskap...
Därifrån börjar minnet bli lite suddigt. Jag vet att vi hade en väldigt emotionellt laddad diskussion om något och att jag vaknade 14h senare påklädd i min säng med en baksmälla som skulle kunnat ta livet av 13 mindre djur...
Utgår från bra kväll.

Naturligtvis får sådana saker inte inträffa i livet utan att kroppen ska bestraffa en, and then some. På söndagen mådde jag fortfarande inte bra utan var lite seg i kroppen. Berodde antagligen på mina totalt 17h sömn på lördagen tänkte jag och släppte det.

På måndagen så var min hjärna som stoppad med bomull. Den gjorde inte ont men den fungerade heller inte alls. Noll. I skolan kunde jag inte ens begripa meningar som borde varit jättelätta, och jag kände mig bara helt förvirrad. Tursamt nog så var det massivt regnväder på vägen hem från skolan så min möjligt trasiga kropp fick dessutom bli lite blöt och kall mellan skolan och hemmet.

Idag så har det blivit ännu värre. Vaknade med ont i kroppen, dimsyn, huvud som väger 300kg, lätt feberkänsla och orolig mage, men inget mer än det. Skolan gick något bättre än dagen innan men det är fortfarande med enbart liten marginal jag fixar den känner jag. Allt säger emot att vara där. Tråkigt nog så är det alldeles för roligt att vara där för att stanna hemma och ta hand om sig också. Dessutom så är det "prata med japaner"-veckan när man ska sättas lite på prov, något som jag faktiskt sett fram emot. Känns dock helt klart mindre kul i "pressa fram det du kan genom din hjärna och hoppas att de inte tycker synd om dig"-läget som jag nu är i.

Väntar bara på antingen förkylningen eller magsjukan nu... Kroppen är på väg mot något, vet bara inte vad...

Sedan så börjar december bli ett riktigt problem. Jag tror inte riktigt jag skulle klara nivå 3 utan att göra en ordentlig insats i pluggande. Att gå om nivå 2 vore faktiskt roligt men... Priset börjar nu bli lite störande högt för något jag redan gjort en gång.
Alternativet att inte göra någonting (förutom skriva lite på sitt fördjupningsarbete) känns heller inte helt lockande... Bah! Jobbiga alternativ.

Oh well, nu är det dags att sjunka in lite i sjukdomsutmattning igen. Funsies!

Vecka två i skolan och utgång nr två

2008-11-18T18:08:00.002+09:00

Så. Vecka två i skolan kändes klart bättre än vecka ett. Jag tror jag har tagit ikapp något så jag inte är garanteratsämst utan bara minst bra vissa delar och bäst så snabbt det blir grammatik. Duger bra för mig. I klassen började även en ny person, en grekiska som är massivt bra så topp-positionen är nog helt körd. Men det känns fint att vara fem i klassen ändå. Det blir lite granna mindre utsatt. Jag har också börjat sätta mig i mitten, och lärarna börjar nästan alltid alla utfrågningar från sidorna, så jag hinner höra någon annan staka sig igenom ett svar innan det är min tur och hinner på det viset få ihop något någorlunda vettigt. Så skönt.
Jag noterar också kvalitén på lärarna mer än på föregående kurs. Det finns två stycken som är klart bättre än de andra, som man lite andas ut när man får. Troligtvis beror det på att svårighetsgraden ökat så mycket. När allt var lätt spelade det ingen roll hur någon lärde ut det, det var ju självklart ändå. Nu däremot när man kämpar för varje del, är det mycket mycket viktigare att det är någon bra person där framme som lär ut, blir lite skillnaden mellan att förstå något och inte.

Elisabeth och Victor spenderar givetvis all tid tillsammans och jag känner inget behov av att tränga mig på mer än att kanske äta tillsammans. Så det har blivit lite mer ensamt denhär veckan.... Dvs, jag har varit själv i mer än 2h.

På onsdagen gick vi alla på boendet ut för att äta "Tokyos hottest ramen". Fransmannen som bor granne med oss hade berättat mycket om hur oätligt starkt det var och hur han fick stå och hälla mjölk över sig för att överleva, så givetvis var vi tvugna att gå ut och testa.
Om jag jämför med chillin jag åt med familjen så var dethär något värre kanske. Det starkt ja, riktigt starkt, brände på läpparna när man åt, men jag grät inte och det kändes inte som jag byggde upp ett magsår heller. Jag åt allt utom köttet på bottnen, Victor det mesta. Phonsak från thailand åt glatt upp allt utan att ens ge uttryck för att det var starkt. (Men fick röda ögon och blev lite woosy av en öl...) Så konklusionen blev tillslut att fransmannen var en vekling. Güt!

Elisabeths plan hem gick söndag morgon, men en vistelse i Tokyo skulle ju inte vara komplett utan att ha gått ut för att sjunga karaoke. Så på fredagkvällen gick vi tre + Serena (en av grannarna) + två av hennes vänner ut för att sjunga ur oss lite. En av vännerna var japanska så hon fick sköta all diskussion. Vi var nämligen riktigt riktigt fattiga och letade efter det billigaste stället möjligt.
Vi kom tillslut till ett riktigt bra ställe.
1500Y (eller så) för 1.5h karaoke och gratis drinkar under tiden. Jag misstänker att de tänker det som att folk bara dricker en eller två öl när de är ute. Pff, inte denhär gruppen inte. De fick gå i skytteltrafik med drinkar till vårat bås. Så fort de kom med glasen, gjorde vi nästa beställning.
Det fanns ett mycket mycket mindre utbud av engelska låtar, men vi fyllde ändå tiden lysande och 1.5h kändes riktigt kort. Dock allt vi hade råd med, och efter att ha shottat en massiv mängd drinkar kändes det som en bra idé att gå hem och lägga sig ändå.

Lördagen var bara baksmälla. Enbart! Men som den bra vän jag är satt jag uppe hela natten och såg till så att Victor och Elisabeth kom iväg sådär massivt tidigt på söndag morgon igen.

Det fanns ett tag diskussioner om utgång på lördagen också. Känns i efterhand som massiv tur att det inte blev av. Mycket bättre som nu, att ha det framflyttat till på torsdag!

En utgång med fail?

2008-11-18T17:46:00.003+09:00

Så Elisabeth anlände sjukt tidigt på fredag morgon. Som en god vän satt jag uppe hela natten och spelade World of Warcraft så jag hann se till att Victor kom iväg för att hämta henne. Maxat med sömn för min del.
Fredagen blev alltså inte speciellt spännande för våran del. Alla var vi sjukt trötta och sega så vi bara gick ut och åt på kvällen och krashade sedan.

Lördagen blev också kort. Jag utgick från att de ville ha lite alone-time med varandra och det passade utmärkt då min kväll redan var uppbokad. Jag skulle träffa Anne (Fransk frisör från min klass), Rose (Mongolsk modell från klassen under mig), Ms Mongoliet (som jag inte minns namnet på... inte världens lättaste att komma ihåg) samt en tyska från klassen under mig i Shibuya för att sedan gå ut och dricka lite och dansa på obestämd ort.
Så efter att ha kommit hem, sovit lite, freshat så gick jag ut för att möta dem. Vi hade hundstatyn som mötesplats och där kryllade det naturligtvis av folk en lördagkväll och det var inte jättelätt att hitta två asiater där, men efter bara 15 minuter så hade vi alla funnit varandra och var på väg.
Vårat första stopp blev en irländsk pub, då ölen var lite billigare och man faktiskt kunde prata med varandra där, något som inte var möjligt på uteställena. Massivt trevligt.
Då ingen av oss visste var vi skulle gå var det samtalet slutade på. Det visade sig dock att två amerikaner som satt vid bordet bredvid också skulle gå ut till "ett schysst ställe" och tyckte vi skulle hänga på, vilket vi gjorde.
Lita aldrig på amerikaner.
De tog oss till en engelsk pub. Ett halvstort rum kantat med tvapparater som visade rugby och fotboll med ett klientel bestående av bara män 30-50 år som följde matcherna. Totalsämst!
Amerikanerna verkade nöjda med att ha utjämnat ration på stället och stod främst i den klunga som automatiskt bildats runt ms mongoliet. Ännu bättre blev det då det visade sig att en av männen på det tråkiga stället var Roses man, och hon enligt någon "jag är hans fru"-mentalitet kände sig tvungen att umgås med honom och hans vänner istället när vi övriga bestämde oss för att dissa stället och gå någon annanstans.
Vi var nu alltså bara tre och hade ingen aning om var vi skulle gå.

Anne som var packad och övertygad om att hon var tokbra på japanska gick fram till random gäng och frågade efter ett bra ställe i närheten. Intressant nog så fick vi napp ganska snabbt i en grupp som tydligen skulle till något billigt dansställe och tyckte vi skulle följa. Denna gång, lite bättre.
Det var nog den minsta klubb jag någonsin varit i. Mindre än min lägenhet i sverige och packat med folk, cigarettrök och hög housemusik. Folket på dansgolvet verkade vara stammisar och vänner och hade massa suspekta saker för sig på dansgolvet i skön koordination. Jag var ju inte den som var den, utan hängde på den gruppen bäst jag kunde och spenderade så kvällen till kl 4 då mina lungor gav upp att försöka få in luft och jag var tvungen att baila.
De andra två hängde på mig och vi avslutade kvällen med att fylleäta lite på starbucks innan vi släpade oss hemmåt.

Söndagen, spenderades härligt bakis. Mmm, alldeles för länge sedan!

Pelle, sämst i klassen

2008-11-14T01:42:00.003+09:00

Okej, då har man börjat nivå två av japanskan. Om nivå ett var ganska lugnt och inte speciellt svårt så är nivå två ganska stressigt och ganska svårt.
Vi började som fyra i klassen och jag är den som läst minst innan...
Lärarna utgår från att man än mer...

Vi skulle börja med att presentera oss själva, var vi kom från, våra intressen med mera med mera... Jag tror inte jag förstod ett enda ord av vad de andra sade, men läraren nickade och ställde följdfrågor så jag utgår från att det var korrekt japanska.
Suck!
Första lektionen gick ungefär lika bra. Tempot gick riktigt snabbt och mängden nya ord var rent grotesk. Huvudet snurrade efter några minuter och jag började seriöst fundera om jag verkligen platsade i klassen eller om jag borde gå om klassen innan.
Att klassen var så liten gjorde det mer uppenbart då man fick prata mer eller mindre hela tiden och jag fick mest kämpa för att få fram rätt ord medan de andra väntade.

Dag två i klassen kändes det ungefär lika bra. Nästan hjälplöst efter kändes det som. Problemet är bara att en av anledningarna att jag är här är att ha en paus från studier. Att då sitta hemma och råplugga japanska för att vara bäst i klassen känns faktiskt helt fel. Men jag trivs inte alls med känslan att inte vara bäst eller bland de bästa.

Dag tre blev dock en stor glädje. Fokus var på grammatik och helt plötsligt så var jag den enda i klassen som förstod. Total glädje.
Medans de andra kämpade med det så passade jag på att försöka hålla koll på orden som dök upp och var således förberedd när jag behövde använda dem och var helt plötsligt minst lika bra som de andra. Lycka!
Hade det inte varit för den boosten hade jag varit farligt nära att ge upp.

Sedan dess gick veckan faktiskt mer eller mindre bra. Jag är fortfarande sämst, men inte så mycket sämre att jag kommer gå under, så jag vågar göra klart den.

I klassen under mig går det också ganska få människor. En av dem är iaf en mongolska som bor åt samma håll som jag, så jag har nu mer eller mindre sällskap hemmåt varje dag vilket är en bra boost. Det är lite trist att promenera den sträckan själv annars. Skadar inte att hon samtidigt är modell och gillar att gå ut så...

Oh well, i nästa inlägg, Elisabeth kommer och Pelle går på krogen med miss mongoliet.

Shopping, why did it have to be shopping

2008-11-13T01:18:00.003+09:00

Näst sista dagen med familjen och nu kom deras shoppingbehov igång på allvar. Därför åkte vi helt enkelt till Suncity. I praktiken två jättelika varuhus som sitter ihop och har ett oändligt antal butiker.
Givetvis var jag fattig och trött så jag kunde mest se på när de köpte massivt roliga saker som är helt onödiga men man måste ha... Som massa Hello Kitty prylar och världens mjukaste filt (seriöst... om det var mjukare än så så skulle man behöva licens för att få köpa dem).
Sweet!
Vi insåg också att det var sista dagen på den nuvarande "seasonal food". Svamp... så vi köpte vansinnigt överlyxiga svamp-ramen. Vansinnigt överlyxiga! Mums mums mums!

Efter allt shoppande för dem så gick vi till ett massivt roligt showroom för att titta på bilar... Bara det. Titta på bilar.
En höjdardag för pelle helt enkelt.

Dagen slutade med en glädjepunkt. Vi gick till Standing Sushibar då mina berättelser om den övergoda avocadosushin hade gjort det till ett måste. Där lyckades mor min få ett helt totalt hjärnsläpp och kunde inte äta med pinnar för fem öre. Blev nästan pinsamt att se henne tappa maten om och om igen med ris överallt.
Lika glädjande var det när lillebror stoltserade över hur bra han blivit under tiden han var där och i samma ögonblick tappar sin sushibit ned i téet. Good times!

Den sista dagen med familjen var nog den dagen jag var tröttast. Jag hade suttit uppe hela natten och raidat i world of warcraft och inte fått sova speciellt mycket så jag var halvsovande redan från början.
Dagens mål var att gå på nationalmuséet och det är inte precis något som får adrenalinet att pumpa. Resultatet var att jag ofta satte mig och vilade, med vilket jag menade sov. Sådär var femte minut.
Tyvärr gjorde det att jag missade en hel del av museet. Missade mest de tråkiga delarna ändå så det spelade nog ingen roll.
En hel del coola statyer och svärd fanns det ändå, men inte riktigt så många som jag hade hoppats på.

Efter att ha varit på museet några timmar så åkte vi tillbaka till asakusa. Lasse och Björn hade letat runt efter kimonos sedan vi var där senast utan resultat så givetvis var vi tvunga att åka tillbaka så de kunde köpa sig en. Vi passade givetvis på att äta på det lyxiga mackstället också.
Vi åkte tillbaka till hotellet för att vila lite innan våran sista aktivitet tillsammans.
Mat uppe på Lumié east på ett ultralyx ställe.

Återigen så följer mat temat. Dyrare är inte bättre, bara dyrare.
Totalt sett så var vi mest förvirrade över våran tempura. Vi fick massa smårätter hela tiden, men aldrig tillräckligt för att man skulle känna sig helt nöjd, och aldrig så gott att det kändes speciellt.
Lasse åkte på den största nitlotten med att få grönt te + ris + tempura i en enda stor blandning som tydligen smakade blä.

Bra avslut på våran tid tillsammans i Tokyo.
Efter måltiden så gick vi mot hotellet, kramades hejdå och skildes.

Nu är det bara jag och Victor kvar... i en vecka till innan hans flickvän kommer över..

Idag har jag sett en apa, en annan apa, en till apa, en tiger, ett lejon en......

2008-11-12T02:28:00.004+09:00

Dethär med Zoo är en ganska underlig konstruktion när man tänker efter. Man flyttar massa djur från deras normala omgivning till en liten bur i ett land med helt andra förutsättningar och försöker där skapa en liten plätt som ska verka likt ursprunget, oftast med lite halvtragiskt resultat.
Sedan betalar massa människor för att få titta på djuren...
Skumt

Eftersom jag var i praktiken okontaktbar på morgonen var vi förutseende nog att bestämma att vi skulle träffas på djurparken istället, så efter en massivt stressig "morgon" anlände jag till djurparken i Uenos huvudingång några minuter för sent...
Inte ett spår av någon familjemedlem...

Det finns ett stort problem med att bara ha "djurparken" som mötesplats... Speciellt då inte alla hittar dit exakt och ingen håller tider exakt.
Jag utgick från att de väntade innanför grindarna då jag var lite sen, så jag gick in och letade precis innanför.
Ingen familj.
Efter några minuters väntande så insåg jag att de kanske inte alls väntade innanför grindaran, men när jag tittade ut såg jag ingen. Bah! Så jag föll till slutsats nr två, de hade börjat gå runt utan mig.
Jag tittade på kartan över parken och lade upp en rutt som skulle ta mig runt överallt, men passera stora korsningar och ytor så många gånger som möjligt då det där var troligast att se någon. Efter att ha gått hela rutten två gånger och sett vartenda djur de hade i minst två sekunder gav jag upp.
De var helt enkelt inte där, eller, jag kunde helt enkelt inte hitta dem...
Jag gick därför mot utgången, men gjorde en liten snabbis förbi stället där jättepandan tidigare, innan den fick ett anfall av död, fanns.
Success.
Där stod hela familjen, som hade kommit försent och till fel ingång... och sedan letat efter mig vid huvudingången... och lillebror som pratat med parkchefen för att få gå ut och kolla...
Bra jobbat av oss i letande, men så dåliga vi varit på det!

Efter det så gick vi igenom djuren ordentligt. Ungefär hälften var sådanadär "vanka fram och tillbaka"-djur som man får lite dåligt samvete när man tittar på, men det fanns mycket coola djur som är roligt att se, så samvetet fick stryka på foten.
Det är nu det är som roligast att kameran typ helt gett upp, och slukar ungefär ett par batterier per 3 kort eller så, vilket nu innebär att jag nu helt hoppar över att försöka ta bilder, utan fokus och batteribyten hela tiden gör det helt enkelt till för mycket jobb. Ska väl eventuellt lämna in den och få det korrigerat...

Planen var en snabb promenad genom den norra delen för att kunna äta lunch någorlunda tidigt, dels för att hjälpa min eneginivå och dels så vi kunde äta middag hyggligt tidigt.
Efter bara 2h vandring genom den norra delen var det dags att äta... Lite mer än en timme innan stängningsdags... Och vi åt lite sunkiga pommes på ett iskallt matställe i parken. Mjä.
Sedan var det stressa igenom resten av parken som gällde.
Jag hade tidigare sett de två pygme-flodhästarna busa runt med varandra och jag ville gärna visa resten av familjen det också. Gick väl halvbra sådär. Björn fastnade maffigt länge vid varje enskilt djur för att ta en så bra bild som möjligt så tempot gick katastroflångsamt. Slutade med att vi fick skiljas åt och jag, lasse och mamma skyndade oss genom parken för att hinna.
Dock misslyckat. Flodhästarna hade tagits in i sina bås och stod och mumsade på gräs, inte alls lika roligt som lekande flodhästar. Mamma gick ut en snabbis för att kolla efter Björn och precis då stängdes ingången till flodhästdelen och jag och Lasse fick se resten av den delen ensamma.
Vi hann heller inte se det coola terrariet (eller, jag hade naturligtvis redan sett det... två gånger) men jag antar att alla var nöjda ändå.
Parken meddelade oss vänligt men bestämt att vi borde lämna den... så vi lydde och stod snart på vägen utanför och velade över hur vi skulle göra.
Tanken var att vi skulle äta på ett ställe precis vid parken, men då det var så nyligen vi åt var ingen direkt intresserad av det.
Tillslut kom vi på idén att jag åkte till deras hotell och sov medans de gick och shoppade, och så skulle vi gemensamt gå ut och äta på ett ställe med ultrabuffé.
Och vilken ultrabuffé sedan.
För det första så fanns det ungefär hur mycket lyxiga grönsaker och röror som helst.
För det andra så fanns det nachos och smältost
För det tredje så fick man obegränsat med dryck
För det fjärde så fanns det en lika lyxig fruktsida men hur mycket gott som helst
För det femte så fanns det efterätt:
Glassmaskin, chokladbitar, chokladfontän, uppskuren frukt, chokladpudding m.m.
*dregel*
För att göra en lång historia av konstant frossande kort.
Jag blev tokmätt på ett väldigt lyckligt sätt! Fnissandet från mig och mina bröder när vi lade våra chokladtäckta bananer på en bädd av chokladglass med chokladpudding och sedan hällde chokladsås över det hela var bara det värt pengarna.
Synd bara att man inte riktigt kommer ha råd med det när de har åkt...

Och ja. Mina sista bilder:

Och haha, japanerna måste ha fula hattar även i japan!

Dansk design!

2008-11-12T02:22:00.003+09:00

Det här med att sova har jag sedan länge lärt mig att det är en lyxvara. Den tanken var lite glädjande när jag klockan 6 på morgonen föll ur sängen efter massiva 43 minuters spenderade i horisontellt läge i den.
I det lyckligt halvsovande läget jag befann mig i så gick jag en promenad i sömnen till tåget där jag möttes av fler sovande människor.
Otroligt nog så var jag tidig för att möta familjen, så jag spenderade en glad kvart i lobbyn innan de kom ut från hissen, men ofta att jag hade energi nog att prata med receptionen och så bara för att få vänta på ett rum istället.

Frukost på hotellet skilde sig en hel del från min och Victors normala med vitt bröd, smör, jos och yoghurt. Det var liksom en standard hotellfrukost med lite japanska inslag. Vem vill inte äta saker jag förknippar med japansk lunch/middag till frukost liksom?
För ovanlighetens skull kunde jag trycka i mig massiva mängder mat. Kanske beroende på att det för mig inte riktigt var frukost utan en väldigt sen middag eller nattmåltid snarast. Soft att få valuta för pengarna.

Vi promenerade till ett hotell i närheten för att där bli ledda av en guide till en buss som stod i närheten fylld med dumma turister. Den bussen var en transferbuss till den riktiga bussen som vi skulle ta oss till mt. fuji m.m. De riktigt dryga hatobjekten hade inte kommit än och jag var hyggligt pigg av frukosten så den resan blev riktigt trevlig.

Efter lite lotsning på busshållplatsen där minst tre personer var tvugna att visa oss vägen till bussen som stod sådär 20 meter bort så satt vi på det som var våran transport för dagen. Framför oss satt mitt hatobjekt för resan, någon ultradryg, uttorkad, sniken och pratsam jude som jag tror hade som mål att få någon att döda henne.
Men men. Våran guide var en massivt torr japan som konstant berättade om någonting, relevant eller inte, och lyckades sträcka ut sådär 40 minuter fakta över en hel dag men med så lysande torr humor så allt var förlåtet. Tacksamt nog så har familjen bra mycket humor över och kan garva när han för femte gången visar på en egenritad karta att vi var på väg mot Mt Fuji, som alla med nästan 100% säkerhet redan visste, eftersom det var det man betalat för.

Stopp nr ett var en station vid bergets fot. Ett sådantdär ställe där man kunde ta bra bilder med berget som bakgrund så att alla kan se att man varit där. Givetvis tog även vi några sådana...
Stopp nr två var uppe på berget. Så högt upp man kunde åka med buss. Mysigt kallt och ganska lyxig utsikt.
Vi började givetvis promenera omkring på sådana ställen där ingen annan var och spanade runt. Höjdpunkten var dock inte utsikten eller något sådant utan att mamma nästan föll nedför en trappa mot ett säkert benbrott som minst. Hon hade tur och fick tag i lillebrors jacka så hon kunde bryta fallet. Lyxen är då total när han då suckar och säger "mamma, det är fakiskt dansk design" och slätar menanade ut jackan igen. Svårt att inte älska sin lillebror då.

Anyways. Vi åkte relativt snabbt ned för berget igen för att äta en mindre lyxig middag på ett mer lyxigt hotell. Återigen inte direkt äckligt men, helt enkelt inte direkt gott och man förväntar sig bättre.

Färden tog oss sedan vidare till en färja som vi lyckades timea med ungefär 2minuters marginal, hela den resan fram dit spenderade jag i det underbara sömnlandet så jag hoppas att det inte fanns speciellt mycket intressant att se.
Färjefärden var på vattnet på mt fujis södra sida och vi hade tydligen turen att pricka in en av de tre dagarna den månaden då berget faktiskt var synligt. Vi hade även turen att jag älskar att trängas i köer så vi hade en av de fyra bänkarna på taket så att vi kunde se allt och sitta samtidigt. Folk tittade lite surt först när det bara var jag och lillebror som bredde ut oss över en hel bänk men lätt värt det!

Det sista stoppet var en linbana upp på något berg med lite utsikt. Lätt sämst att de tryckte in massor av folk i varje vagn. Naturligtvis hamnade vi mitten av vagnen och missade hela det roliga med vagnen. Där uppe var det ju fint och så. Lite för lång tid där uppe dock måste jag säga. Vi spenderade hälften av tiden där uppe med att titta på utsikt, och den andra halvan på att stå i kö inför nästa linbana. Like hell att vi inte skulle se något på vägen ned. Bara ett par barnfamiljer framför oss, och de var lätta att tränga sig förbi på sträckan mellan grinden och vagnen. Jag menar, de hade långsamma barn med sig!

Efter att ha haft de bästa platserna på vägen ned kändes allt bättre och vi var beredda på än mer bussåkande. Hälften av folket gick av för att ta en bra genvägen med tåget hem, naturligtvis var vi en del av gruppen som skulle åka buss... och naturligtvis så var mitt hatobjekt också del av den gruppen, för att förpesta resten av resan också.

Väl framme i Shinjuku så var vi äntligen av med den horribla människan. Vi gick in på första bästa stället på vägen till hotellet som hade mat som Björn kunde äta. Ett ställe med omeletter och alice i underlandet tema.
Det var...
Underbart!

Kanske den bästa omelett jag någonsin ätit! Fanns liksom inget som var fel på den, allt var bara perfekt. Så perfekt att det nästan var otäckt!
Efter den underbara måltiden så bestämde vi oss att försöka oss på efterrättena. Vi var helt beredda på att bli besvikna då våra förhoppningar från omeletten var sinnessjukt höga.
Det var...
Ännu bättre!!!

Nästan groteskt! Jag förstår inte hur man kan göra en så perfekt efterrätt! Och dessutom måltid + efterrätt för sådär 1500Y vilket var vad riset på currystället kostade... Dyrare är hitintills inte bättre, bara dyrare!

Efter att ha memorerat stället i minsta detalj så jag kunde hitta tillbaka med enkelhet senare så skildes vi åt, efter en massiv dag tillsammans som såg ut ungefär såhär:

Berg...
Torr bra guide. Den där bakom hans armar som tittar nedåt... Inte min favvoperson i världen percis...

Lyxig middag... eller???
På någon annan kulle med utsikt

Så bittert att man inte ser texen här men det står "Empty Can" och en pil nedåt...

Och så avslutar vi med en liten bit himmel

Kort inlägg om mat

2008-11-11T01:14:00.003+09:00

Mmm, sovmorgonen var helt lysande. Och med sovmorgon innebär denna gång att jag sov till sådär halv fyra, fyra. Men så skönt.
Eftersom morgondagen kräver en uppgång innan sju, så var det nog helt nödvändigt också om det överhuvudtaget skulle bli av.

Hann knappt upp och äta frukost innan jag skulle träffa familjen för dagens måltid. Efter gårdagens fiasko så litade vi inte längre på mammas guidebok utan gick istället efter Björns lista över bra vegetariska restauranger. Den ledde oss till ett indiskt chilliställe.
Om man säger såhär, bara riset kostade 1000Y, så det var inte på långa vägar en billig måltid.
Men den var stark!
Mina stackars smaklökar, som fått leva ett tag med wasabi som enda starka kryddning, och mestadels rå fisk, ris och friterat, fick sig en rejäl chock av maten då vi naturligtvis betsällde starkt.

Under middagen förbrukade jag 4 näsdukar, varav två var enbart till ögonen för att torka bort alla tårar som rann. Men jag fick i mig allt, och det var riktigt gott. Inte så gott att det kunde befoga ett så pass högt pris, men gott nevertheless. Så länge magsäcken inte leker frätskadad och får ett litet hål måste jag säga att jag är riktigt nöjd med den, men jag vill definitivt inte utsätta stackars plånböcker för den pressen någon mer gång.

Gaah, ännu massivt tidig morgon! Sadism är vad det är!

2008-11-10T22:37:00.005+09:00

Oki. Dags för första dagen med familjen sans Victor som hädanefter sover eller pysslar med annat medans jag har lite quality-time med familjen.

Dagens schema. Shogunens trädgård med fika på bra café, lite båt under massa broar i Tokyo, Asakusa och tempel för att avsluta på en riktig höjdare till restaurang med många goda vegetariska alternativ.

Vädret hade tröttnat på sitt halvhjärtade försök som det pysslat med dagen innan och var nu riktigt fint.
Vi träffades på deras hotell, och jag var nästan inte ens sen, och vi åkte iväg till våran station.
Trädgården vi skulle besöka hade tydligen anlagts av någon Shogun, som tyckte om trädgårdar, på den plats där han landsteg för massa år sedan och var känd för sina vackra blommor i den norra delen. Vi satte upp en rutt att promenera längs i trädgården så vi kunde se hela.
Man kan sammanfatta trädgården med ett ord: "Spindlar"
Helt enkelt, mycket gräsmatta. Den vackra blomdelen var under nykonstruktion och var nu bara jord och rör. Det vi tog med oss var istället det överflöd av vackra och stora spindlar som hade parken som sitt hem. Lasse och Björn tog många många vackra bilder av dem. Jag med min kamera som inte kan fokusera fick istället massa suddiga bilder på löv eller whatever som fanns bakom spindlarna.
Orättvist!
Caféet där man kunde få japanska sötsaker och så enligt mamma visade sig vara ett klassiskt te-hus där man följde ceremonin. Inte precis det en jättetrött Pelle på lågt blodsocker var sugen på i det läget. Bröderna höll med om att det inte var något man så gärna ville göra så vi rörde oss istället mot platsen där båden som skulle föra oss vidare anlade, och tur var väl det.
Vi kom till hamnen inom 5 minuter från det att nästa båt skulle avgå, och sedan skulle nästa gå långt långt senare. Bra jobbat lågt blodsocker.
På båten så fick man någon halvdan guidning av en inspelad röst var man befann sig just nu. Den sket vi ganska hårt i utan satt bara och fotade saker som verkade intressant på sidan av vägen. Eller. Björn fotade, jag satt och tryckte i mig chips och småsov för att få upp engergin någorlunda.

Asakusa var hållplatsen för båten och i och med det så började det hitintills fina vädret sakta byta skepnad mot något mer mulet. Och med mulet menar jag svart.
För att få upp lite blodsocker gled vi in på ett café någon gata in längs marknaden. Såg lite sådär ut och vi beställde några smörgåsar med ost i förhoppningen att det skulle vara ätbart.
Yes, yes it was!
Helt lysande. Tjocka krispiga skivor bröd med generöst med god ost och sallad, inkl. en hel persiljestock.... mer än okej.
I och med det så orkade vi gå på markanden ett tag och titta på allehanda turistiga saker man kunde köpa. Det varade inte speciellt länge dock, då det lite mulna vädret nu ville leka natt och himlen var helt kolmörk och regnet var bara millimeter bort kändes det som.
Vi hann ändå trycka in lite tempeltittande innan åskan började. Familjen köpte lite paraplyer utifall att, och inom någon minut så kom de till användning.
Det var typ som om molnen var en stor hink som man sedan tömde. Inte direkt individuella droppar utan en kontinuelig ström som från en kran, rakt på oss.
Vi tog skydd i en mall och gick där och småkikade på affärer medans dånet av regnet gjorde att det inte riktigt gick att kommunicera.
Vi ville slå ihjäl lite tid innan middagen, men eventuellt så kände vi oss tvugna att faktiskt bege oss dit för att det inte fanns något annat att göra.
Det stället... Svårt att beskriva.
Enligt guiden så var det "tre våningar som alla var trevliga och roliga och med många goda vegetariska alternativ", och de hade rätt i att det var tre våningar...
Vi gick in på våning två som var restaurangen. Det kändes ungefär som en semi-tragisk sylta. På menyn såg vi ingenting som var direkt lockande, och definitivt inget vegetariskt. Vid direkt förfrågan så hade de inget utan kött utan hänvisade till våningen ovanför.
Våningen ovanför var ungefär lika illa fast nästan folktomt, det fanns dock något som såg vegetariskt nog ut så vi bestämde oss för att faktiskt äta där.
Mistake!
Våran måltid bestod i:
Något svart med något svart på
Någon form av fisk
Mizosoppa
Något vitt med något grönt på
Ris med friterade räkor
Något vegitabiliskt

Om man säger såhär. Soppan och riset var okej.
Det svarta med något svart på smakade skämt. Som gammal dålig sallad med några halvmögliga svampar under.
Det vita med något grönt på smakade egentligen ingenting. Extra kul när man nästan ätit allt var att se att det vita egentligen var en massa små, halvt genomskinliga fiskar som torkats...
Det gröna smakade ättika
Fisken smakade bara direkt illa och räkorna smakade bara frityrolja.
Björns vegetariska alternativ var nog vegetariskt, men inte direkt godare...
Toppenrekomendation.
Vi hade iaf ganska roligt när vi satt och dissade våran horribla mat som knappt var ätbar så det var ju lite positivt, men hjälpte inte det lilla illamående man kände efteråt.
Efter den grandiosa måltiden hade regnet lugnat ned sig och vi begav oss hemåt.
Vi kom överens om att jag skulle få sova ut under morgondagen och familjen shoppa så, yeey! sovmorgon!!!

Och bilder:

En av de vackra delarna av trädgården:
Och såhär bra blir det när min autofokus får bestämma var fokus ska ligga?Och en annan av de vackra delarna av trädgården, med häger!

Och markandsgata innan regnet börjar
Och en storebror som fotograferar alla solkors han hittar!

Regn, vem var det som beställt det?

2008-11-10T22:03:00.005+09:00

En dag med tidig uppgång var nog för mig, så naturligtvis var jag på god väg att försova mig innan familjen skulle komma över. Tursamt nog så hade de lyckats irra bort sig på stationen och blev försenade de så ingen skada skedd alls. Inte lika tursamt var dock vädret som tyckte att det regnat lite för lite den senaste tiden och tog igen det lite slött. Inte helmysigt nej.
Familjen fick beundra våran enorma lägenhet för 1000kr/kvm och utforska varje skrymsle. Under den tiden hann jag och Victor nästan duka fram våran frukost...
Yoyogi-park är inte riktigt lika roligt att gå i på en semi-trist söndag som på en fin söndag men det var fortfarande lite liv och rörelse där, bara inte lika mycket, och inga stråkmusiker.
Trist.
Men familjen spenderade tillräckligt med tid på att titta på japanska hundar och folk som gjorde underliga saker som det var, så det var antagligen en fördel att det inte fanns så mycket folk ute.

Vi gjorde samma runda som jag och Victor gjort tidigare, och gick in på tempelområdet direkt efter parken. Där fick mamma en "måste fotografera barn i söta kläder" mani och gick glatt omkring och fotograferade de utspökade glada barnen.
I templet var det återigen bröllop och massor av foton, så trötta Pelle och Victor slog sig ned på en bänk och väntade på att resterande del av gruppen skulle fotografera av sig och vilja gå vidare vilket tog sig ett litet tag.
Björn gjorde också en hel del "fotografera utspökade småbarn" men från en sittande position bredvid mig och Victor. Skum känsla att fotografera andras småbarn med teleobjektiv bara...

Nästa stopp var givetvis Harajuku, Lolita-Goth folket och marknaden. Björn gjorde det horribla att köpa två av de T-shirs som jag tänkt (och kommer!) köpa sedan, så två t-shirts mindre att använda till jul.
Marknaden var sådär massivt stimmig och relativt jobbig för min trötta hjärna men på något underligt vis kom vi igenom hela markanden utan att ha stannat allt för många gånger.

Fortsättningen på våran promenad var Shibuya som ligger lite lagom ganska långt borta från Harajuku. Så på för lite energi i hela familjen började vi gå i riktning mot stadsdelen. Tydligen var det något underligt halloween-jippo på vägen och folk i underliga kostymer som man var tvunen att kika på, så ganska snart var vi lite ur kurs... Sådär pass mycket ur kurs att alla utom jag och Victor (som naturligvis hade stenkoll...) började ifrågasätta min och Victors förmåga att hitta dit vi skulle..
Naturligtvis hade jag och Victor rätt ändå (puh) och vi steg efter bara lite för jättemycket promenerande in på Starbucks ovanför den stora korsningen i Shibuya och fick för första gången på länge vila fötterna och få något i oss.

Resten av eftermiddagen spenderades på ytterligare promenerande fast i shibuya, som kanske är sådär halvkul att spendera massor av tid i om man inte tänkt handla något... Vi lyckades i alla fall döda tillräckligt med tid för att kunna kalla det tid för middag och gå till mitt förslag på middagsställe. Sushi-restaurangen högst upp på 109-varuhuset.
Restaurangen hade en ganska oansenlig ingång. Själva rummet var uppdelat i en halva "kök" och en halva "bord". Kökssidan var helt kantat av akvarier där våran middag simmade omkring.
I menyn skrev de ut tydligt "live" eller "fresh" där "live" givetvis innebar att de plockade ut en av fiskarna ur akvariet, dödade den och skar upp den på plats. De var också noga med att visa upp fiskhuvudet efter att de separerat det från kroppen så alla kunde se att det inte var något fuffens på gång.
Inte helt för de jätteblödiga att se fisken kämpa för att inte bli upplockad och dödad innan man äter, men det smakade helt klart bra.
Mamma och Björn körde på "beställa massor separat", jag och Lasse på en meny och Victor en annan som hade som bonus att man fick skelettet och huvudet av fisken separat på en annan tallrick, så man hela tiden kunde titta på den döda fisken man precis åt. Ingen annan fick den lyxen.

Middagen avslutade jag och Björn med något som verkade alldeles för intressant för att motstå. Wasabi-glass. Jupp, precis lika suspekt som det låter. Gräddglass med smak av wasabi.
Jag kan inte säga att det var helt äckligt, men det var en så suspekt känsla att äta det att det är helt obeskrivligt. Helt klart inte gott iaf. Men detdär att vara kallt men ändå ge en känsla av att det brinner, och smaken av wasabi och mjölk samtidigt. Nej tack, men ingen ånger över att ha testat.

Naturligtvis var jag ultradålig på att fotografera och min kamera strejkade lite mer än vanligt så inget av dethär har jag på bild eller film... tyvärr.
Det enda jag har (det enda min kamera orkade) var:

Delar av Pelles familj i japan

Och min enda bild på japanska småbarn i vackra kläderSamt Apples byggnad i Shibuya...

Come on, impress me!

2008-11-10T21:06:00.002+09:00

Familjen har någon hemsk vilja att utnyttja förmiddagar, varför förstår jag inte! Jag menar, förmiddagar är ju bara en förlängning av morgonen och skall därför utnyttjas till sömn, men inte nu längre, nope!
Vi träffades som sagt tidigt, riktigt tidigt, sådär "tidigt att man inte kan komma i tid"-tidigt. Tror de älskar att sitta och vänta på mig och Victor i receptionen, de visar det bara inte... Så vid dendär okristligt tidiga tidpunkten så satte (ställde) vi oss på Yamanote linjen till Akihabara.
Akihabara ser väldigt annorlunda ut på dagtid. Utan allt neon och ljus så ser distriktet nästan lite tråkigt ut, inte samma överväldigande känsla som när man kom dit sent på natten och badade i ljus.
Familjen hade sett ut två ställen man absolut måste gå till; ett ställe med robotar och en mangautställning. Jag och victor insisterade på att man skulle ha sett Super Potato (med alla lyxiga begagnade spel) och pysslat runt lite bland Akihabaras diversebutiker.

Vi öppnade således med att ta fram kartan och bege oss mot det stället som robotarna skulle finnas på. Snirkelisnokigt in bland olika affärer så kom vi tillslut fram till en ganska oanselig affär som tydligen skulle ha robotar på översta våningen.
Jag misstänker att mina förhoppningar på robotar a´la jetsons eller star wars pajade upplevelsen helt. Jag menar, en totaldöd dinosaurierobot i ett akvarium samt några robotar som skulle kunna komma från sådantdär tekniklego...
Hade väntat mig mer, speciellt eftersom det tydligen var rekomenderat och ett av stoppen för någon guidad tur.
Anyhow, vi gick ganska snabbt därifrån och gick istället in på Super Potato och lyxade lite i nostalgi och gamla spel igen. Lika roligt varje gång. Sorgen över att någon köpt min jättestora Yoshi var dock ganska överväldigande. Och jag menar, vem köper en 10kg Yoshidocka???

Vi stannade för en snabb Mountain Dew, 500ml, och fortsatte sedan mot mangaexpon.
Där var det någon form av event med robotar och någon serie med en flicka och en stor blå gubbe med droppformat, tecknat huvud, som sprang omkring och var "rolig" med folket som stod i kö för att få fotografera...
Strange.
Där inne var det ganska ospektakulärt. En giftshop med lite prylar, typ robotfigurer och mumintroll, samt ett rum med massa olika serier på väggarna.
Inte så mycket att se...

Att umgås med familjen innebär att en ny sak inträffade i ens liv. Man åt faktiskt lunch!
Denna spenderades på ett tema-amerika ställe där vi tryckte i oss fish n´ chips. Ganska värt men inte riktigt. Fanns iaf typ vegetariskt till Björn där.

Resten av dagen spenderades på två skilda sätt för två fraktioner av familjen "alla utom mamma" och "mamma". "Alla utom mamma" gick in i alla affärer med figurer från serier och spel (samt en gång olika typer av hentai och liknande serier av misstag, förvirrande lika de affärerna) och tittade eller arkader och lekte medans "mamma" satt utanför och väntade i upp till nästan två timmar på att "alla utom mamma" skulle bli klara för att sedan upprepa allt en gång till.
Skojsigt!
Björn gjorde också ultrafyndet av en storm trooper mugg för nästan inga pengar alls så helt klart värt.

Efter en eftermiddag av väntade eller letande så åkte vi alla tillbaka till Shinjuku och gick in på en av sidoingångarna till stationen och åkte till någon underlig restaurang där man inte fick ha skor på sig, satt i bordshöjd i ett bås (som var noll ljudisolerat) och hade fötterna ned i en nedsänkning mellan bordet och sittplatsen.
Där åt vi lite Tofu och allmänt suspekta saker som vi beställt in. Känslan var väl "gott men fick vi bara dethär".
Oh well, maten skulle snart ta ett jättekliv frammåt.
Vi skildes sedan åt efter att jag gett familjen tydlig information hur man skulle ta sig till våran station dagen efter. Söndagen var naturligtvis Yoyogi park.

Min stackars plånbok, varför blöder du så?

2008-11-06T20:26:00.002+09:00

Så, då ska bloggande om familjedagarna inledas.
De kom fram tidigt på fredagen, sådär "inte en chans att jag är där då"-tidigt. Istället så avslutade jag min tid i skolan för den här perioden. Fick ett fint diplom med mitt namn på, rättstavat!!! Japanerna har inte en enda gång tagit fel på mitt namn, massiv lycka! Och alla i klassen applåderade. Oh well, kunde varit värre.

Efteråt så mötte Victor mig utanför skolan, och det första vi gjorde var att gå in igen för att starta den roliga tömningen av plånboken. Det är så roligt att betala saker för ganska mycket Yen när Yenet ligger på all time high. (och ännu roligare när det i skrivande stund ligger mycket lägre så jag hade sparat massor på att betala nu...). Efter det var vi redan på väg att bli sena till mötet med familjen, men nöjena var inte slut än. På vägen till släktens lite jättelyxiga hotell kan man nämligen gå in på ett kontor och betala sin hyra... Som nu ligger på över 1000kr/m2... Suck! Sådär 12000 i spendering på mindre än 20 minuter... Det motsvarar nästan 350 mål ramen!!!

Oh well, direkt efter det skyndade vi oss till det ultralyxiga hotell som familjen bodde på där nämnda familj satt i lobbyn och tittade på oss med "vi har bara väntat i en halvtimme" blickar.
Mysigt!
Eftersom familjen var trött, jag spendertrött och de hade ätit sushi till lunch så begav vi oss lite random genom Shinjuku i jakt på ett ställe med billig ramen. Inga större problem att hitta något som dessutom var ganska gott och få se familjen jobba med pinnar. Gick förvånandsvärt bra dessutom. Vi fortsatte turen med en promenad genom vuxenkvarteren, via bokhandeln och hem till hotellet.
Alla var ganska trötta så vi kom överens om att träffas tidigt nästa dag för att åka till Akihabara och mysa i elektronik. Och med det avslutades dag ett!

En himla massa inlägg... Slut på skolan

2008-10-29T23:34:00.002+09:00

Den tredje och sista veckan på första kursen försvann i farligt tempo. Vet inte riktigt var den veckan tog vägen! Tittar jag tillbaka på hela kursen så har jag nog blivit mycket mycket bättre än när jag startade, men det är svårt att på ett vettigt sätt kunna värdera det jag kan. Jag känner mig inte redo att faktiskt kommunicera med någon förutom enkelt som "denhär vill jag köpa" och "vad är dethär för mat" osv. Hoppas det byggs på så jag har en chans på det i del två.
Veckan kännetecknades också av en massiv inaktivitet från min och Victors sida. Vi har hamnat i det läget att det inte finns så mycket direkt turistande vi är sugna på att göra, vi har gjort det mesta i våran närhet och det som finns kvar som man skulle vilja göra kostar pengar vi inte har, samtidigt så är vi inte så bofasta att vi har massa stuff vi kan pyssla med på sidan av. Vi har liksom varandra och spelande att göra utöver studier och mat.
Men, så länge det fungerar fint så ska jag inte klaga på något sätt.
Jag hade avslutning med klassen på torsdagen i all enkelhet, vi gick till ett fik ovanför Shinjuku-station där vi köpte tårta och kaffe.
En liten varning till alla som överväger att köpa tema-cappucino i tokyo. De verkar ha en lite skev bild av vad som krävs för att det ska vara en kaffedryck...
Patricia beställde in en "halloween-cappuciono". Det hon fick låg nog inte under samma kategori ens.
Det var tre lager. Botten var någon form av pumpagele, mellanlagret någon söt saftaktig pumpadryck och överst grädde med kanel... Thats it. Inte speciellt gott och definitivt inte kaffe, och dessutom dyrare...
I vilket fall som helst så satt vi och pratade skit i ett par timmar och sedan skildes åt.
De andra hade stuff planerat för fredagen och lördagen, men eftersom familjen kom på besök på fredag morgon så var det inte aktuellt för mig alls.
Men känns lite sorgligt att alla är borta när jag kommer tillbaka till skolan. Jag känner att det är svårt att ha sådan tur med folk två gånger i rad, så jag är rädd att jag kommer få en trist klass nästa varv.
Men nu, 8 dagar med familjen nästa!

En himla många inlägg: Dyrmiddag och Dart

2008-10-29T22:05:00.002+09:00

Fredagen handlade i första hand om att en i klassen skulle lämna oss under helgen så vi skulle helt enkelt träffas alla och äta lite middag och så. Så efter skolan gjorde jag och Victor en snabbkoll efter datorer igen utan någon större lycka. Hoppet stod nu till att familjen inhandlat en som de kunde ta med sig när det kom.
Vi träffades vid den stora korsningen i Shibuya och skulle därifrån gemensamt ta oss till någon form av matställe. Träffas gick helt utan problem och började planlöst vandra omkring.
Det finns ett stort problem i Japan. Att vara stora grupper. De flesta matställen man stöter på är ganska små och är man fler än 10 blir det ganska snabbt problem. Detta resulterade i ganska långt planlöst promenerande som slutade på... koreansk gourmet restaurant. Där satt vi glatt i grupp och beställde in stora mängder maträtter att dela på.
Det är i dethär läget det är halvkul att vara fattig i sällskap av människor som utan problem kan lägga ut en hel del på mat... Men vi satt där bra länge, maten var lysande (sådanadär varma stengrytor rakt på bordet) och sällskapet bra. Priset däremot... 2500Y per person... Snyft!
Men men, det var ju för en bra sak.
Marcus flickvän och hennes vänner kom och hämtade upp oss för att gå vidare till en Dartklubb en bit bort. Dart för 100Y spelet/person och ganska billig öl blev avslutet på dagen.
Första rundan förlorade jag så kraftigt att jag nästan skämdes direkt efter, som tur var så vann jag andra rundan så jag känner att lite av min heder kom tillbaka.
Det blev lagom sent och trevligt hela kvällen. Synd att hon försvinner nu bara, skulle varit kul om hon varit här ett tag längre!

Och lite bilder från kvällen

En himla massa inlägg... Porr, vilse och slem...

2008-10-29T21:08:00.005+09:00

Karaoke och fiskhuvuden var det senaste, farligt länge sedan nu. Dagarna efter hade jag fullt upp med datoråterhämtning och skola. Det var en tragisk process att följa. Installerade om allt och hade en dator som fungerade att boota efter två dagar, och det var det absolut sista liv som man kunde få ur den, en kväll. Hårddisken spann upp och tjöt ett par gånger innan den slutligen tystnade helt och BSoD kom och tog med sig den till hårddiskhimlen.
Kort sagt min dator gick helt sönder och i ett av mina mindre starka ögonblick spenderade jag en hel kväll på att öppna min dator med en kniv för att se den onda disken som nyligen gett upp... Efter det så var det garanti på att den inte skulle fungera igen.

Dagen efter så tog jag och Victor en promenad till Akihabara för att kolla priser på nya datorer, hårddiskar samt om det semi-lagliga R4-chippet till DS fanns att köpas någonstans. Vi hade läst på internett att det skulle vara relativt lätt att hitta men inget affärer skyltade med att de hade, så man var tvungen att gå in på mer "tvivelaktiga" ställen och leta.
Vi gick in på de mest tvivelaktiga ställen man kan hitta.
Det är en liten underlig känsla när man går in på en affär som skyltar med PSP och DS utanför för att väl inne bara vada igenom massiva mängder porr och hentai utan att hitta ett spår av spelen, mycket förvirrande.
Resultatet av eftermiddagen blev att vi varit inne på fler "över 18" ställen än vi trott fanns, inget av sakerna inköpt... förutom ett st street fighter II till SNES för 100Yen, och... 500ml Mountain Dew! Lycka!

Dagen efter gjorde jag och Victor något vi aldrig vågat göra tidigare. Vi hade bott på samma ställe i 3 veckor och hitintills inte gått mer än 5m åt väster från vårat hus utan alltid öppnat med att gå österut. Well, no more! Med mod i hjärtat promenerade vi in i det okända väster.
Det tog ungefär 10 minuters promead innan vi var ganska vilse och helt oeniga om vilket håll man skulle gå åt för att komma till något vettigt. Tyvärr slutade det med att vi litade på Victor och promenerade vidare. Planen var egentligen bara att hitta något ställe att äta på. Tidigare har det inte varit något problem överhuvudtaget utan snarare så finns det matställen lite överallt... överallt utom västerut tydligen.
Vi gick längs en mycket tråkig gata som kantades av i praktiken ingenting, utan den blekaste om var vi var. Till slut såg vi en tunnelbanestation och kunde konsultera en karta.
Det var två stationer sydväst om Yoyogi-Hatchiman där vi bodde och vi började närma oss Shibuya fast lite fel.
Fine tänkte vi, vi går väl till Shibuya då. Där hittar vi alltid något ställe att äta på...
Vi följde de fina skyltar vi hittade som pekade mot Shibuya tills vi helt plötsligt stod i en korsning där skyltarna helt upphört. Mycket förvirrande.
Utgåendes från att vi faktiskt var i utkanterna, började vi gå lite planlöst omkring och hoppades på att se något som ens nästan var igenkännbart... Slutligen hittade vi något vi kände igen... Skylten mot Shinjuku.

För er som inte har helt koll på geografin.
Vi bor sydväst om Yoyogi park som ligger mitt mellan Shibuya (till söder) och Shinjuku (till norr). Vi gick väster ut, hamnade i utkanten av Shibuya och gick planlöst, och nu såg vi skyltar som pekade till det stället som låg norr om våran startpunkt...

Fine tänkte vi. Vi går väl till shinjuku då, där hittar vi garanterat något ställe att äta på. Så med halvt nedstängd hjärnfunktion började vi promenera.
Ca 2-2.5h efter att vi lämnat lägenheten kom vi till något vi tyckte oss känna igen som Shinjuku. Massivt trötta och hungriga. Vi iddes egentligen inte leta alls så efter lite lätt irrande initialt så gick vi in på första bästa ramenställe, som hade en maträtt som vi tyckte såg ganska aptitlig ut.
För att beskriva den på bästa sätt.
Det var nudlar med grönsaker och citron, samt någon form av plommon. Jag vet inte om det var kombinationen frukt och surt eller om det bara var ondska, men det som brukar vara en trevlig buljong var nu... typ lös gelé... slem...
Hela måltiden smakade mer eller mindre slem...
Tokhungriga och fattiga som vi var så tryckte vi ändå i oss merparten innan illamåendet hade tagit över efter hungrigheten och vi kunde lämna restaurangen.
Efter 1 minuts promenad såg vi ett lysande sushi-ställe med rullband, för riktigt humana priser och god lukt.
Livet hatar oss...
Det firade vi med en halvtimmes promenad hemmåt!

Och lite bilder:
Såhär börjar det... (Notera "dir d:\")

Såhär slutar det...

Joy!
Och efter efterfrågan. Film från fiskhuvudsätningen... Min kamera vägrar fortfarande att fokusera men ni förstår grejen.

Karaoke och fisk

2008-10-18T14:50:00.003+09:00

Datorn är totalförstörd så bloggen ligger en bra bit efter, men jag ska försöka ta igen lite.

Veckan började finfint. Måndagen var nämligen bestämd att vara försök två på att gå ut och sjunga karaoke. Victor mötte upp efter skolan slutade och det bestämdes att vi skulle träffas utanför "den stora svarta lådan" i Shinjuku vid klockan sju. Jag och Victor slog återigen ihjäl tid i arkadhallar, denna gång Kaidan i Shibuya framför street fighter. Mycket underhållande. Arkadandet avslutades med att jag mötte en japan i det spelet och överlevde...tja... 30 sekunder innan matchen var över med 3-0 till honom,... skoj!

Det var inga större problem att hitta till den stora svarta lådan efteråt och vi var faktiskt nästan i tid. Där blev vi mötta av de andra och vi åkte upp i en ganska oansenlig byggnad bredvid "lådan".
väl uppe på våran våning så kom vi ut i en liten lounge där en av väggarna öppnades och visade en helfigursspegel, som i sin tur gled åt sidan och visade en korridor med massa sidorum.
Detta var var vi skulle karaokea. I rummet möttes vi av klasskompisens flickväns bror och kusin (som inte pratade engelska) en massiv ljudvolym från högtalarna på väggen och informationen att vi fick dricka hur mycket vi ville.
På bordet låg det två telefonkataloger med låtval... Inte två som i "två likadana" utan som i "del 1 och del 2", och det skickades runt en miniräknare-liknande maskin där man skrev in sitt låtval och det lades i kö för att bli sjunget.
Så efter Victor startat med att sjunga var det bara att hugga in och programmera in de låtar man ville ge sig på, lite svårt bara att se till att man inte högg på tok för många så att de andra inte fick sjunga.. Och alla låtar, fint visualiserade på tvn i form av någon till synes random japansk musikvideo! Sweet!
Efter sådär 3h, några öl och massiv underhållning kom den mindre glada nyheten "ja, det blir 5000 yen per person för dethär"....gyaah!!!
Okej, det var värt det men.... GYAAAH!!!

Efteråt så kände vi att vi inte riktigt var färdiga så jag, Victor, Tomi och Ariena (sistnämda är klasskompisar) begav oss till ett ställe i närheten för att dricka lite saké och äta tofu. Tofun var kanske helt omöjlig att äta med pinnar nästan och jag och Victor hade snart en snygg gröt framför oss, men det fanns inte med på listan över suspekta saker vi hade där. Man fick nämligen tilltugg till drickan igen, och eftersom jordnötter och sådant inte verkar vara inne här hade vi det man tydligen åt till... Torkade fiskhuvuden i sötsås... Mums!
Knastrade sådär härligt när man åt dem. Så länge man inte föreställde sig hur man krossade fiskens ögon och käkar med sina tänder gick det riktigt bra att äta det också...

Efter detta var vi tillräckligt slut för att ta oss hem och faktiskt somna direkt. Innan klockan blivit morgon för en gångs skull också! Güt güt!

(och bilder finns.... kommer sedan)

Tokyo Game Show, en orgie i köande och besvikelse

2008-10-16T02:22:00.004+09:00

Okej, datorn befinner sig i ett stadie av permanent nästan-krasch. Frekventa dödshostningar som fryser allt som bara kureras med ett bestämt slag på en specifik punkt som sätter igång den... Känns stabilt och tryggt på alla sätt. Svåra funktioner som.. kopiera filer och öppna firefox ska vi inte ens prata om stabiliteten under.
Men iaf, komma ikapp bloggen.

Helgen. Tokyo Game Show. Massiv lyx.

Helgdag 1:
Vi pressade upp oss riktigt riktigt tidigt, klockan sattes på 9.30, men då var vi så trötta att vi nästan spydde så det fick bli strax innan elva istället.
TGS anordnades i Chiba, strax väster om själva Tokyo, men lättillgängligt med den vanliga tunnelbanan. Så direkt efter frukost promenerade vi till Shibuya och tog därifrån tuben till Tokyo.
Väl där fick man gå en vansinnig sträcka under jorden delvis på sådanadär rullande band i golvet för att ta sig frammåt lite snabbare. Vi lyckades dock inte hitta en enda automat för biljettköp så plötsligt stod vi framför tåget utan att ha köpt någon. Men inte en chans att det skulle hindra våran färd så vi satte oss glatt på tåget och fick sitta i säkert 3 minuter innan vi blev tvugna att ställa oss upp för en barnfamilj på väg till Disneyland... Oh well.
Den tågresan tog ca 35 minuter, ganska jättetrist ja. Väl framme gjorde vi en "stupid tourist..." och passerade grindarna i familjer så vi kom igenom utan biljett. Success! Och sedan bara en kort 5-10 minuters promenad innan man såg skylten framför komplexet. TOKYO GAME SHOW!
Ett snabbt inträde på 1200Y senare och vi var inne... efter att ha blivit omdirigerade till en sidoingång.
TGS var ganska överväldigande. Ett ton folk, massiv volym, tonvis med mer eller mindre påklädda värdinnor i båsen, människor utklädda till spelkaraktärer och mängder av ljus och färger och inte en enda anvisning någonstans på engelska. (lite svårt att fotografera där bara, typ fotoförbud på hälften av området och katastrofala ljusförhållande på resten...)

Målet var givetvis Fallout 3 så vi begav oss snabbt mot Xbox360 hörnet.
Centrum för X360 var Resident evil 5 som var fint spelbart i ett cirkulärt rum i mitten av deras utställning. Omkring hade man lite mer eller mindre kända speltitlar som precis ska släppas. Men inte ett tecken på Fallout!!!
Efter lite omkringtittade såg vi en liten skylt mellan Fable2 och Saints Row 2. Ovanför en dörr med ett stort stopptecken på och inget folk innanför. Besvikelsen var total! Inget fallout för oss...
Detta resulterade i att vi istället drev omkring och spanade in samtliga montrar... bara sådär en miljon stycken och försökte välja vilket spel vi skulle ge oss på. Vi bestämde oss slutligen för att den korta 70 minuters kön för 10 minuter RE5 spelande var solklart värt det. Så vi ställde oss där och väntade...
70 Minuter senare stod vi tillsammans i mitten av rummet med RE5 i Co-op framför oss.
Överlevde säkert 5 minuter innan vi fått storstryk av demot och var tvugna att börja om. Men farligt roligt var det! Allt var som i fyran fast klart intensivare och smidigare. såå värt, speciellt då vi fick en varsinn gratisbandana efteråt!
När vi väl spelat klart började allt stänga för dagen (som i att om man ställde sig i kö till något nu skulle man inte hinna spela innan dagen var över) så vi gjorde ett snabbt varv runt xboxdelen för att titta efter något spel som inte var populärt. FASA!
På en liten diskret sidoingång såg vi den. Kön för att spela Fallout 3!!! SOM HADE STÄNGT!!!
Gyaaah!
Det krävdes inte mycket diskussion. Vi var helt enkelt tvugna att åka tillbaka dagen efter oavsett nu, så vi beslöt oss för att kalla det en dag och åka hem. Samma beslut som uppenbarligen sådär 10000 japaner också tog samtidigt. Tågstationen var ungefär bara en massa av människor som försökte röra sig mellan biljettautomater och grindar... Tåget ska vi inte ens prata om... Låt oss säga att vårat rum är stort och behagligt i jämförelse... Dagen avslutade vi så snällt med lite middag i Shibuya innan vi släpade våra transportförstörda kroppar till hemmet.

Helgdag 2:

Vi totalfuckade detdär med att komma upp i tid även denna dag och kom inte iväg förrens ungefär som dagen innan. Nu utrustade med varsin nintendo ds för att fördriva tiden med på tåg och köer kändes ändå allting lite lättare.
Vi kände oss helt TGSrutinerade när vi stressat pressade oss fram mot x360 båset och våran enda anledning att komma tillbaka. Väl framme vid kön så såg vi något obehagligt. Det fanns två köer. En för Saints Row 2 och en för Fable 2... ingen för Fallout??? När vi frågade så hade de tagit bort den kön... Och folk var tvugna att lämna någon form av kort när de ställde sig i kön... kort som det stod Fallout 3 på...
Jag är inte säker på vad som krävdes, men det var i alla fall klart att vi inte hade skuggan av en chans att faktiskt få spela det. Med lite ledsen min frågade vi vakten om det inte var möjligt för oss att se folk spela det i alla fall. Han pratade lite snabbt med någon och vi blev hänvisade till ingången till det hemliga rummet. Där skapade vi en ny kö (med oss längst fram) med intresserade av att se spelen spelas och strax var vi inne och fick titta på de lyckliga spelarna...
Det verkade AWESOME!!! Lite för skarpt i grafiken men resten... God... Det var så fantastiskt tungt att inte få leka med det utan bara titta på, men vi tog det som män och grät inte......

Efteråt var vi tvugna att trösta oss lite så vi köade för att testa lite Mirrors Edge och sedan lite Tom Clancys HAWK.. Båda två spel som fakiskt, i alla fall demomässigt, verkade kunna vara riktigt riktigt bra... Men besvikelsen efter fallout släppte inte. (Men lite speciellt att stå och spela med en Booth-girl hängade bredvid sig som kommenterade allt man gjorde i spelet och ens skills)
Efter HAWK-spelandet gjorde vi ett snabbt försök att komma in i Monsterhunter 3 kön innan vi insåg att det vi trodde var kön, egentligen bara var kön för att se en promo-video av spelet. Kön för att testa det var tydligen stängd sedan länge... Och den var inte ens i närheten av vad Square-Enix hade lyckats med... men den kön var bara vansinnig så...

Innan vi var beredda att åka hem var vi tvugna att titta på lite fallout ändå, så vi ställde oss vid dörren och kikade in genom draperiet som hängde för och bara tittade och längtade i 20 minuter. Då hade TGS stängt och alla drog sig mot utgången (följandes en parad av några hundra lättklädda booth-girls). Jag och Victor stod dock drömmande kvar vid båset. Då kom en av värdinnorna där, som stått bredvid oss den senaste halvtimmen och var den som släppte in oss för att titta, och gav oss varsinn Fallout 3 bobble-head karaktär... Glädje! Inget spelande blev det kanske, men iaf en gratispryl!
Tåget hem var också det mycket lugnare eftersom vi var senare ute den här gången och rushen var lite över. Jag passade på att skaffa mig ett Suica ändå (ett kort som man laddar med pengar så man slipper köpa biljett... och som fungerar så att man bara måste lägga den nära en liten terminal på gaten så släpps man ingenom... behöver inte ens ta ut det ur plånboken)

Väl hemma igen (efter mat i shibuya återigen... och lite arkadspelande) så var det lite spelande... och nu var min dator verkligen på väg att helt ge upp... Kvällen avslutades nämligen med den glada BSOD och ett icke bootbart windows direkt efteråt... skoj skoj...

En liten del av Sverige i Toyko

Stupid Tourist looken som man kan använda lite då och då
TGS!!
YEAH!!
Bara liten bild från insidan

Och barnavdelningen med pingu DSJag ska inte ens kommentera hur sanslös kön till denhär delen, Chrono Trigger samt Star Ocean var...

Och såhär mycket plats hade vi i strax över 30 minuter
Och vårat tröstpris efter att inte fått spela Fallout 3...

Datorer är ondska

2008-10-14T18:05:00.002+09:00

Anledningen till att det inte dyker upp någonting på bloggen just nu är att min dator bestämde sig för att inte boota under helgen. Och inte bootar i felsäkert läge... Och jag har inga skivor med mig, och inget på usb... Jag kan göra lite på Victors Mac men självklart hatar alla recoveryprogram mac (behöver väl aldrig använda dem om man har mac kan jag tänka) så min dator är just nu bara en ganska dyr dörrstopp tills jag lyckas hitta en tom cd-skiva här. Skoj...

Rå mat och gratis sake

2008-10-12T20:34:00.003+09:00

Okej, det finns en stor brist i att använda sin DS som väckarklocka har jag nu insett. Den är lite osmidig och så men det stora problemet är att den är ganska tyst. Det löste jag kanska enkelt genom att ha den bredvid mig i sängen så jag omöjligt kan ignorera ljudet och sova vidare. Fungerat i en vecka nu, men där sprack det.
Ljudkontrollen gäller även väckarklockan, och den sitter lite lämpligt lätt-tillgängligt på framsidan. På något vis lyckades jag komma åt den under natten och stängde helt av ljudet...
Idag började jag klockan 11... Vakande strax innan ett och var allmänt förvirrad när jag tittade på elektroniken bredvid mig som så snällt visade "time 12:56, alarm 10:15"... Speciellt kul när jag drog upp ljudet och jag hörde ett alarm som fortfarande gick... Sämst!
Blev till att hoppa frukost och skynda sig till den riktiga delen av skolan (den tidigare tiden var bara roligt som origami och så...) och till den hann jag i tid.

Efteråt stod Victor utanför och väntade. Planen att gå på Karaoke sprack ganska rejält då två av japanvännerna hade fått förhinder och vi inte riktigt kände för att springa runt själva och leta efter något ställe, så vi bokade helt enkelt om det till måndag istället. Vi ville fortfarande göra något så vi gick i samlad trupp till stationen och valde att träffas där vid sex för att gå ut och dricka lite öl och äta lite mat.
Jag och Victor slog ihjäl tiden på den närliggande arcaden. Farligt roligt när man väl börjar spela allt... Går åt alldeles för mycket pengar. Lyckades iaf vinna en liten svart kanin på ett sådandär gripklo-spel så jag känner att jag inte helt kastade bort pengar.

Vid sex så hade de flesta kommit, det visade sig att vi kommunikationsmissat lite och glömt att en skulle ringa då han kom senare, så vi stod i ett gathörn i en halvtimme i onödan. När vi väl kom iväg så valde de rika Schweizarna att äta på en liiite dyr restaurang. För mig och Victor var inte ens det ett alternativ så vi gick in på ett billighetsramen-ställe och åt. Jag valde en billig rätt med stekt ägg... Intressant nog så var det stekta ägget på bilden inte ens nästan stekt när jag väl fick maten utan jag hade ett rått litet ägg (inte höna?), blandat med någonform av bröd på mitt ris. Smakade ungefär som slem alltihopa och jag mådde lite illa efter jag ätit... Men billigt var det!
Efter den plågan gick vi till de andra och drack en öl och sällskapade lite. En i gruppens japanska flickvän och hennes vännina kom förbi och vi drog allihop vidare till ett litet ställe som var "typsikt japanskt". Under tak men inte inomhus, på bord som var träplattor fastsatta på tunnor eller backar och menyer på wellpapp.
Där drack vi sake och hade trevligt. Intressant nog så fick man inte snacks till det utan istället lite upphackad sallad och pinnar att äta med. Japanerna beställde in lite mat också, rå lever med lök bland annat, vilket jag naturligtvis blev tvungen att pröva med min redan instabila mage..
nam nam.

Men en riktigt trevlig kväll blev det helt klart. Något jag och Victor aldrig skulle gjort själva så klart värt det. Och nu i helgen blir det TGS så jag tror på dethär!!!

Händelselösa dagar... Vad ska man göra åt dem? Faila?

2008-10-11T00:34:00.005+09:00

Okej, dethär är ytterligare en av de mer händelselösa dagarna, inte som i att det inte händer något och jag har tråkigt, men att det inte händer speciellt mycket värt att skriva om. Det stora är nog mest att min dator mår allt sämre och sämre här. Tror inte det finns allt för mycket liv kvar i den, nu börjar den ge felmeddelanden som den inte gjort tidigare, BSOD som vi alla lärt oss att hata samt fryser fast lite spontant då och då.
Har gått igenom hårddisken lite snabbt men jag har inte riktigt tillgång till skivor och internet på det sätt jag skulle vilja för att göra en riktig koll... Har heller inte lust att jobba så mycket som jag gjorde förra gången för att få liv i datorn... Mycket irriterande!
I skolan idag hade vi en variant sämre lärare än tidigare (de roterar), saker gick lite för snabbt, med lite för lite förklaringar. Ganska jobbigt. Man känner sig så otroligt dum när man sitter och lyssnar på någon utan att förstå ett ord, för att sedan inse att personen har ställt en fråga till dig som du förväntas kunna svara på...
Men men, inte så att jag bestraffas mer än så av att inte kunna, och med tanke på vad de andra kände efter lektionen så var jag inte ensam om att inte förstå så mycket...
Sedan lyckades jag med en av de största fails jag gjort hitintills.
För att få ut pengar i japan så krävs det att man tar sig till ett post office eller till citybank. Eftersom mina pengar var slut och jag inte kände till någon post i närheten av där vi bor, beslöt jag mig för att ta mig till citybank i Shinjuku.
Lättare sagt än gjort!
Jag hade inte helt koll på var det låg, vilket var ganska dumt, men jag visste att det låg på den östra sidan om stationen, ungefär rakt österut.
Att försöka hitta skyltar längs vägen är lite av en utmaning här bara... Det finns ett ton skyltar, massor av gator, och allt lyser och blinkar så det är svårt att hitta. Vet inte riktigt hur länge jag gick runt där innan jag faktiskt såg den lilla oansenliga skylten som låg undangömd bakom en större och maffigare.
Väl där så var det något problem med några av terminalerna, så det var kö till den som faktiskt fungerade. Snällt ställde jag mig då i kön och väntade på min tur. När det var jag så tog jag fram min plånbok och... insåg att jag lämnat kortet hemma i lägenheten. Så jag tittade dumt några sekunder, steg ur kön och åkte hem... nästan pank...
Eftersom jag var fattig och trött så gick vi bara till stationen. Jag laddade upp med en lite billig, färdigpackad låda sushi och victor köpte ris med friterad kräfta, som vi gick hem och tryckte i oss.
Så första gången jag faktiskt gett mig på två typer av bläckfisk, rått på ris... Men det är ju inne med rå mat här och matlådorna verkar vara poppis så jag får väl helt enkelt se det som att ta in kulturen. Det var ju faktiskt inte heller direkt äckligt...

Men men
Två dagar kvar till Tokyo Game Show...!!!!

Dag med ingenting nytt, eller?

2008-10-09T21:07:00.002+09:00

Så, en härligt händelselös dag. Kom till skolan i tid och allting. Nivån skjuter i höjden ganska snabbt känner jag, eller också så är det bara jag som verkligen är kass på språk. Huvudet värker och allt snurrar direkt efter lektionen och jag hoppas att det är ett bra tecken.
Hiraganan har börjat flyta på fint nu i alla fall, katakanan bråkar lite fortfarande men den ger nog med sig förr eller senare.
e.
Efter dagens pluggande gick jag med några från klassen och klassen över till ett fik i närheten och bondade. Jag lyckades hamna bredvid en ungefär jämngammal norrman som var amatörmagiker och älskade att visa trick (som i att utföra dem, inte avslöja dem) vilket ledde till att efter ett tag satt vi på hörnet och blev utsatta för magi och genom hela fikat var det bra och fin stämning. Tror det blev så att vi ska ut på fredag och köra karaoke också... Bäst att vara några stycken som gör bort sig istället för bara jag och Victor.
Jag kom hem ganska sent till en hungrig Victor i ett mörkt rum, så vi tog en fin promenad ut till Shibuya för att leta billiga ramen.
Efter att ha vandrat ett bra tag hade vi fortfarande inte sett ett enda ställe att äta på, men fasiken vad vi inte gav oss och tillslut hittade vi ett ramenställe på en bakgata. Där köpte vi våra nudlar och lite saker till, och kände oss tvugna att ta en öl efter allt vandrande... vilket ledde till att det faktiskt blev den dyraste måltiden hitintills... och mina pengar tog nästan slut...
Så ca 10 dagar klarade jag mig på 30'000Yen... ser lovande ut.
Sorgligt så verkade våra chop-stick skills ha försvunnit efter freshness burgaren och vi var nog lite då och då en sorglig syn. Vi skyller i vilket fall som helst på defekta ätpinnar så...

Men det känns bra att ha lite uppordnat inför helgen.
Fredag karaoke
Lördag, heldag med Tokyo Game Show... Kickass!
Söndag, hämta sig efter gameshowen...

Lycka!

Skola, tappa fokus och du åker ut

2008-10-08T23:46:00.003+09:00

Så, två dagar i skolan nu så en lite mer stabil bild än efter den första dagen antar jag att jag fått nu.
De skojade verkligen inte när de skrev intensivkurs... inte ens lite.
Det är 3h per dag med sådär totalt 10-15min rast. Lärarna pratar i princip inte ett ord engelska under lektionerna utan allt är på japanska. Majoriteten är muntligt och snabbt och lite pressigt.
Sådanadär underbara övningar som att gå fram och "beställa mat" av lärarna inför resterande klass när de pratar i realistiskt tempo...

Men det går faktiskt oväntat bra ändå känner jag. Jag är den enda i klassen som använder en bok på hiragana istället för "våra" bokstäver vilket saktar ned mig markant mot alla andra när det gäller läsningen, men jag har hört att det bara är på nivå ett man faktiskt får ha en bok på icke hiragana, och då jag tänkt ge mig på nivå tre så är det väl lika bra att träna nu från början.
Jag skriver allt, om inte sjukt stressad, på hiragana/katakana också för att få maximal träning. Sorgligt nog är min handstil minst lika dålig med de tecknena... inte helsnyggt kanske, men förhoppningsvis någorlunda förståeligt.

Klassen består av tio personer; en kines, en tysk, en schweizare, en amerikan, en ecuadorian (?), jag och fyra stockholmare... Jag ska undvika att kommentera dem.
Men det fungerar fint, jag har connectat fint med kinesen och tysken och arbetar med schweizaren vilket går finfint så jag klagar definitivt inte.

Det har också visat sig att jag är sämst på att hålla tider, försenad dag ett. Nu försenad dag två också. Tappade först bort mig på stationen i Shinjuku, tog sedan ett annat tåg än dagen innan. Tråkigt nog så gick man av åt norr på den förra stationen, och söder denhär gången... Vilket jag inte tänkte på och gick glatt åt vänster som innan, dvs åt fel håll. Märkte det först efter några minuter också... Suck!
Det är också helt omöjligt att springa på de smala trottoarena som finns. Mycket folk som går, ofta i makligt tempo och gärna i mitten av vägen, så jag kom mindre glatt fram sådär 8 minuter försent dag två och har nu antagligen stämpeln som slarver...

Oh well...

Väl hemma så slappade vi lite. Orkade inte gå så mycket och mitt huvud var fortfarande helt totalt fyllt av all information för dagen så vi beslöt oss för att äta någonstans nära. Det blev ett avsteg från våran diet hitintills med "Freshness Burger". Ironiskt nog vårat dyraste mål mat so far och troligtvis det minst goda också. Hamburgaren var väl okej, som i "inte den äckligaste jag ätit", men jag skulle inte säga att jag upplevde så mycket freshness.
Och slutligen så strular datorn allt mer och mer, tror inte det finns sås mycket liv kvar i den egentligen.

Och nu måste jag även kommentera att Halloween-temat är i full gång här. Som i att det finns pumpor och fladdermöss och så i var och varannan affär, titta bara på "freshnessburgaren"

Och såhär glad är man när man får äta skräp igen

Tycker folk om att blogga???

2008-10-07T21:38:00.005+09:00

Så, en vecka sedan avfärden och fortfarande bra. Det enda jag inte fastnat för är att skriva blogg, men det har ju många dagar på sig att bita sig fast. Idag slutade det lilla nästanturistande vi gjort tidigare. Nu börjar min skola och Victor börjar med sitt arbete. Finns en liten risk att det inte händer så mycket på dagarna nu, eller?

Dagen började med totalfail i vilket fall som helst. Här i japan utan mobiltelefon är det DSen som får leka väckarklocka. Inte speciellt bra och definitivt inte speciellt smidigt men bättre än att ligga och hoppas att ens naturliga väckarklocka fungerar.
Hitintills har vi kört på Victors DS, men eftersom jag skulle upp tog jag min för fösta gången. Satte den så jag med god marginal skulle hinna till skolan (som jag fortfarande inte visste exakt var den låg).
Den goda marginalen försvann ganska snabbt dock då jag inte kollat att min DS hade korrekta tidsinställningar, som det var nu så hade jag en klocka som gick en timme efter. Dvs, istället för en och en halv timme att ta mig till skolan så hade jag nu en halvtimme.
Första dagen...
Panik!

Stående frukost och springa till stationen var det som gällde. Som tur var timeade jag ett tåg perfekt och kom till shinjuku utan problem. Väl där så blev jag lite osäker på vilket spår som gick dit jag skulle (inget vi tagit tidigare) så jag slösade massa värdefulla minuter där när jag spanade. Väl framme vid spåret jag skulle på vid så insåg jag att tåget precis hade gått och jag nu hade några minuters väntetid, och jag var redan försenad...
Väl framme vid stationen blev det lite springande för mig längs den gata jag trodde var den gatan skolan låg på, och glädjen blev total när jag insåg att jag faktiskt hade rätt.

Om skolan skriver jag mer imorgon, finns en del att skriva om där ja...

För att bekanta mig med vägen hem så promenerade jag hela vägen och kom hem, sjukt hungrig till en väntande victor. Dagens mål var det vi misslyckades med igår, Sushi.
Vi visste att det fanns ett ställe i Shibuya och då vi inte ville misslyckas två dagar i rad så promenerade vi ned dit, fast på en ny väg som vi trodde var bättre.
Vi visste inte då hur pass mycket bättre den var!!!
För det första var den kortare, för den andra var den mycket trevligare att gå, för det tredje kom man till en bättre del av Shibuya - men, bättre än något annat:
Mountain Dew för bara 100 Yen i en automat!!!
lyckan är total!!!
Vi såg fram emot att handla där hela promenaden, middagen och vägen tillbaka och lyckan var total när vi väl kunde göra det!

Sushin ja. Vi gick in på en restaurang där man stod längs en disk bakom vilken tre kockar (?) konstant tog beställningar och fixade maten som de sedan lade upp på ett blad framför en.
Kanske den godaste sushin ever. Avocado-varianten var som en beläggning av lycka i munnen flera minuter efteråt och alla de andra typerna kom inte långt därefter.
Det enda problemet där var att disken var anpassad för japaner så den hamnade någonstans mitt på låren på oss, liite obekvämt blev det nog allt. Men värt det!

Och på vägen hem... MOUNTAIN DEW!!!
(PS, en dator som är bättre än den jag har nu är totalt önskvärd...)

Varför lyckas när man kan faila?

2008-10-06T21:39:00.003+09:00

Dagen inleddes med att vakna relativt tidigt med ett huvud fullt av snor. Sådär underbart äckligt att när man byter sida att ligga på så känner man hur något slemmigt rinner genom hela huvudet. Undertryck i båda öronen med knaster och tjut och en generell känsla att icke-existens vore sjukt mycket bättre än den trasiga spillra av mitt så kallade liv.

Efter ett par timmars självhat lyckades jag föra upp mig till sittande med dator i knäet. Fortfarande sämst dock och fortfarande bra länge kvar innan vi skulle upp, och med tanke på Victors andningsgurgel så var det nog bäst att låta honom sova vidare också.

Eventuellt började jag må lite bätte (så länge jag inte rörde mig) och victor var vaken. Vi höll oss kvar i sängarna så länge vi hade samvete till, för idag var det Flea-market ganska nära oss som vi definitivt ville se. Så direkt efter frukost plågade vi oss ut, sjuka och eländiga, mot där fleamarketen skulle vara. Precis angränsande så var det fullt med folk och små butiker, och vi trängde oss omkring och försökte hitta sidogatan mot marknaden... Efter att ha trängt oss igenom hela gång-gatan hade vi fortfarande inte hittat någon flea-market. Snabb konsultation av karta ledde till att vi försökte komma åt den från ett annat håll vilket ledde till att vi hittade templet som skulle vara platsen, men någon himla flea-market fanns det inte ett enda tecken på att det skulle finnas eller att det hade varit...
Så sjuka och eländiga satte vi oss ned och funderade på vad sjutton vi skulle göra. Slutligen ryckte vi upp oss och trösthandlade varsitt plagg på marknaden (bild nedan) och begav oss upp mot Shibuya för att hitta en fin arkad jag läst om dagen innan samt försöka få i oss lite sushi (som vi hitintills knappt sett av)

Lite snett gick vi och lite kartkoll blev det men slutligen så stod vi på det centrala torget i Shibuya igen, och med lite minne från gårdagens instruktioner hittade vi i princip direkt till arkaden. JOY! 5 våningar med mer eller mindre klassiska spel för 50Y per credit... Hur farligt som helst kanske. Vi var dock lite för trötta för att slita på arkaden så vi begav oss mot hemmet och tänkte ta ett sushiställe på vägen. Vi hittade ett nästan direkt men tänkte dumt nog "vi hittar ett som ligger närmare hemmet", suffice to say, det hittade vi inte, utan stod snart hemma utan något att äta.
Victor hade dock något minne av en sådan restaurang i närheten av stationen, så efter ett par minuters vila så yrseln skulle släppa så promenerade vi ned till stationen.
Det fanns ett sushi-ställe där. Färdigpackade lådor för lite smådyra priser. Lätt ovärt, speciellt då Victor har en skeptisk läggning till den råa fisken på ris.
Då vi verkligen inte alls orkade leta efter något ställe längre gick vi helt enkelt in på affären nästan bredvid och köpte varsin matlåda med friterade kräftstjärtar på ris som vi tog hem och tryckte i oss till semidålig dokumentär på tv.
Hemma innan åtta på kvällen och ingen energi kvar att tala om alls, så vi avslutade kvällen med lite tv-spel och chips i kurativt syfte. Det är så totalt sämst att vara sjuk!!!

Yeah, tröstshopping FTW

Lite otydligt, men demonstrationståg... mot/för något/några eller något...
Och en lite standardbild av shibuya

Middag i plastlåda

Mmm, Mountain Dew

Du skall icke passera järnvägen! Det innebär FAIL!

2008-10-05T19:46:00.006+09:00

Okej. För första gången, Tokyo by day! Riktigt häftigt. Vi var ute ur lägenheten innan lunch!
Eftersom vårat första intryck av Shinjuku var riktigt sleezy så var det läge för att gå dit på dagen och se hur det såg ut innan nattmörkret tar över. Det stora problemet var att vi inte precis var friskare än under gårdagen och mådde definitivt inte toppen.
Eftersom det var dag och trevligt så tog vi vägen genom Yoyogiparken som ligger precis bredvid oss. Mycket underligt ställe. Folk bara "var i parken" för inget speciellt. Det satt t.ex. trumpetare och övade skalor under ett träd, och några meter bort en familj som stod och spelade stråk. Utan anledning eller någonting.
Längs utkanten fanns det matstånd med grillat och godis och så, och stämningen i parken var kanske hur trevlig som helst.
Vi passerade igenom majoriteten av den och sedan in i parken direkt norr om yoyogi. En mycket lummigare park och hemvisten av stadens största tempel, något vi givetvis måste se. Så vi gick längs en massivt bred väg i säkert nästan 20 graders värme och maximal luftfuktighet och var sjuka. Men templet var värt det! Stora sådanadär trä..gates... och enorma portar. Coolt! Och Victor testade på en rengöringsceremoni innan han gick in i templet.

Väl där så lyckades vi precis timea ett buddhistiskt bröllop med en sådär 50 människor helt i tystnad... omgärdade av tre gånger så många glada turister och japaner med kameror som faschinerades av det, sjukt konstig kontrast.
Färden tog oss sedan in i Shinjuku, och nu började vårat hitintills osvikliga sinne att komma rätt svikta. Inte så att vi gick fel direkt men vi gick kring centrumet istället för in i. Och Victor lyckades nu han också att köpa gelatinläsk...mmm...
Vi passade också på att köpa resans första lunch, vitt bröd utan kanter, kaffe och kaka.

Shinjuku i dagsljus var faktiskt mycket trevligare än i mörker. Antalet porrställen kändes dramatiskt färre och arkitekturen på många av byggnaderna är helt otrolig. Vi lyckades också hitta våra två första arkadhallar. AWESOME! Victor köpte ett kort så han kunde sitta i en 1.5m i diameter bubbla, vars insida var täckt i ca 160 grader med filmduk och fick med pedaler och styrspakar styra JÄTTEROBOTAR SOM SLOGS MED SVÄRD I MULTIPLAYER!!! (inga riktiga robotar :( )
Också kul var att se att i de arkader vi var nu så var det inte en manszon precis. Innan victor så var det en typ 12 årig flicka som spelade robotspelet och direkt efter ett medelålders par.
Jag spanade runt lite och fick det till att det var ca 2-1 kvinnor-män till och med... Lätt bäst!

Vårat stora mål med promenaden var att hitta till min skola, och där började problemen. Vi visste ungefär var den låg och ungefär hur vi skulle komma dit. Men alla kartor förvirrade oss mer och mer (trots att vi höll koll på norr). Helt plötsligt gick vi längs järnvägen (som vi gått under vid minst fyra tillfällen) i semi-slum med en vag aning om "det borde vara här någonstan". För att göra det hela roligare så hade victor börjat må riktigt illa som i "nästan kräkas" illa.
När vi till slut hittade en vettig karta såg vi att vi var massivt väster om shinjuku. Förstår verkligen inte hur vi hamnade där när min skola ligger i nordöstra... Och då höll det inte längre. Det blev tunnelbana tillbaka till lägenheten för oss och vila.
Middag passade vi på att klämma in i närområdet på restaurang nr två där de inte pratade engelska där vi åt våran första måltid som kändes som riktig middag. Grillspett, ris, misosoppa, sallad och te. Precis vad en dålig mage behöver. Och jag tror vi lyckades äta allt utan att skämma ut oss helt!

Dagen blev väldigt mycket promenad och förkylningen verkar inte ge sig alls. Fasar för imorgon om det blir ännu värre.
På kommentar från Lillebror har jag nu även tillåtit anonyma kommentarer, så nu förväntar jag mig sådana av dig! Jag har även länkat till Victors blogg så man kan få hans sida av saker... Och bra filmer från resan!!!

Iaf.
Lite bilder:

Standardbild av Yoyogi-park. Inget spännande
I lovw my dog too! Finns tre-fyra ytterligare stavfel på skylten, men hela är inte med.
Toooor port!
Buddhistiskt bröllop
Lite cool arkitektur i shinjuku

Och slutligen, riktig middag!

Fail, inte bara för amerikaner numera!

2008-10-04T22:45:00.005+09:00

Efter gårdagens slapphet kunde vi inte vara hemma speciellt mycket under dagen kände vi. Dessvärre hade nog flygresan börjat bråka ordentligt med oss; hosta, halsont och rinnande näsa och sådant som man känner sig så pigg och fräsch av, som börjat lite försiktigt dag två, var nu i full blom. Massivt inte piggt med andra ord.
Jag vaknade vid 10 av klockan och kände mig nästansjuk på den nivån att jag blundade och försökte ignorera att jag var vaken. Victor vaknade inte alls av klockan (trots fem minuters ilsket blippande) och mådde ungefär lika jättebra när han vaknade... 5h senare...

Men vi kom iväg. Dagens plan var att se körsbärsträd i imperial garden samt titta på palatset så i den strålande solen begav vi oss iväg på tuben från Shibuya mot en liten hållplats i norra änden av parken .
När vi steg av tunnelbanan var det mörkt och sådär strax innan sex... Men vi begav oss in i parken ändå, lite kan man ju iaf se tyckte vi...
I kolmörkret som var parken kunde vi se konturer av träd och hundar med blinkande halsband som sprang några meter från "förbjudet att ha hundarna lösa"-skylten. Men det var ändå en ganska cool upplevelse. Mörkt, fuktigt och tyst förutom en miljard cikador.
Jag lyckades också med bedriften att köpa resans första äckliga läsk i en sådandär automat. Nästancitron med gelatinläsk...mmm så gott det var....
Men där vandrade vi ganska länge i blindo utan att se något som helst körsbärsträd. Helt plötsligt var vi tillbaka där vi startade, så vi gjorde en liten kartkoll och såg att vi gick i parken bredvid imperial gardens med träden. Fine tänkte vi och promenerade mot den riktiga parken...
Fail!
Uppenbarligen så var parken stängd på måndagar och fredagar... något vi kanske borde kollat upp innan... Så där stod vi i mörkret utanför en stängd park.
Fine tänkte vi, vi går väl runt parken då, in i Tokyo och letar upp något ställe att äta på där. Så vi promenerade snällt där längs stora vägen där vi mötte typ några hundra joggande människor.

Framme i Tokyo så var allt skyskrapor med kontor (och människor som fortfarande arbetade). Bokstavligt allt. Vi hittade inte ett enda ställe att äta på, eller något kul att göra överhuvudtaget faktiskt. Totalsämst! Så vi hoppade på tuben tillbaka mot Shibuya där vi kände oss mer hemma.

Där öppnade vi med att göra en snabb tripp upp i 109 huset, hann två våningar innan vi insåg att det var det kvinnliga höghuset. (109 är alltså en 9 vånings mall med bara kläder som finns i två olika hus, ett med bara kvinnokläder och ett som bara till hälften är kvinnokläder (även fast det heter 109 mens)) Så vi korrigerade snabbt och åkte upp i manshuset istället. 5 våningar utan ett enda vettigt plagg. Skoj...
Sedan promenerade vi runt lite i Shibuya på jakt efter mat, inget speciellt. Lyckades hamna i ett prorrdistrikt som liknade Shinjukus nästan helt fast mycket mycket mindre folk och inga inkastare. Tillslut tog vi oss dock till ett Ramen-ställe och satte våra chopstick-skills på prov med helbra resultat. Klarar vi det klarar vi nog allt kan jag tro! Efter det tänkte vi "ingen dag är komplett utan en öl" så vi bestämde oss för att leta en bar.
Återigen slås vi av hur omöjligt det är att hitta en vanlig bar, som inte har striptease eller liknande samtidigt... Fattar inte! Så vi fegade ur och promenerade tillbaka till Yoyogi (där vi bor) och gick till Mana Tree, som var stället där vi åt mat första dagen, och kunde där med gott samvete avsluta dagen...

Intressant är dock att min kamera helt spontant ibland under dagen faktiskt fungerade... mycket märkligt. Synd bara att det är så sporadiskt att det mest är en glad överraskning när man vill ta en bild... Men fortfarande trestegsmanöver och fix zoom som gör alla bilder suddiga...

och på tal om bilder:

Såhär snygg är man om man är lite småsjuk

Och såhär ljust var det när vi klev av tunnelbanan. Tempelgates är dock fortfarande hur coola som helst!

Och stora paddor i mörkret...
Och lyckliga oss i mörkret!!

Typexempel på att japaner inte kan låta norr vara uppåt. Denna gång iaf med tydlig pil.
Och snabb demo av chopsticks-skill... lite snett jag vet, men jag fipplade med kamera samtidigt.

Om man har 4kvm, behöver man då mer?

2008-10-03T23:19:00.011+09:00

Den tredje dagen i Japan blev en generell vilodag. Fanns inte någon som helst energi i kroppen att bege sig ut och gå. Att man sedan hade en dator att reparera gjorde ju inte saken bättre. Blev till att radera i register, ladda hem drivrutiner och starta om datorn i några timmar innan allt hamnade under kontroll. Bra att få det gjort så snart som möjligt.
Nackdelen är att det inte finns så mycket spännande att skriva om för alla som inte är intresserade av reparation av datorer.
Jag sitter med en liten fundering på vad som faktiskt var i frukostyoghurten. Blåbär såg det ut som på förpackningen och smakade lite så också men... bären! Kändes nästan helt som om de suttit där och tänkt "men vi måste ju ha något fruktkött i också" men sedan insett att de inte hade något och dumpade i lite gelatin istället...
Vi lämnade ändå hemmets trygghet för att få i oss middag och denhär gången skulle vi verkligen hitta ett ställe som bara var ett hål i väggen. Great Success.
Någonstans i ingenstans mellan våran lägenhet och Shibuja gick vi in på ett litet litet ställe med ett äldre par som tog beställningar och lagade mat bakom disken. Förstod inte ett ord engelska heller, och en meny på mest kanji. Lyckades i alla fall glatt svara dem att vi inte var amerikaner utan svenskar och att vi ville ha mat, och med hjälp av de nästan engelsktalande andra gästerna där inne (det var fullt i rummet så det var säkert.... 2 gäster till) lade de kycklingspett och köttbullespett på grillen.
En liten reflektion på den fronten. Allt är verkligen mindre i Japan hitintills. Man äter mindre till middag (om portionerna vi fått hitintills är en indikator), man har mindre glas till maten, kläder och människor är mindre, bo-ytan är mindre, det är små biljetter på tunnelbanan, alla affärer är jättesmå (Vi gissar att Japanerna har något system för att kunna köpa hem mat att laga, men vi har nästan bara sett 7/11 och en mindre grönsaksaffär och det är ju kört att laga något på), det enda som faktiskt är större än sverige (minus höghusen) är öl och läskflaskor samt brödskivor, vilket ändå är något att glädja sig över.
Vi måste verkligen lära oss att köpa mat så vi inte tvunget måste gå ut och äta varje dag, visst, mysigt och bra och så, men kommer ju bli lite dyrt i längden. Och hur kommer det sig att vi inte ens sett ris so far?

Sedan har jag upptäckt en sak som är värd att varna för. Jag körde hårt på att trycka på en av knapparna på toaletten. En litet munstycke glider då ut ur ryggdelen nere i själva toaletten och spolar med en liten stråle så man blir ren och fin. Varningen ligger i. När man känner sig nöjd stängs den inte av med ett till tryck... no... Den spolar hårdare!!! Två tryck och... ÄNNU hårdare.
Det är stop/rec knappen som stänger av den, så.... använd den!

Nu när datorn faktiskt accepterar att hantera bilder kan jag lägga upp några som borde kommit med tidigare. Om min fotografiska oförmåga blir för uppenbar hänvisar jag till Victors blogg då han lättare kan ta bilder då han slipper den roliga trestegsmanövern med objektivet... Tyvärr var vi för fega för att ta upp kamera där på mysiga restaurangen så inga bilder finns därifrån.
Maten var lite otillräcklig där också, så kvällen avslutades med lyxmiddag. Vitt bröd med smör och chips!

En kort studie i hur man känner sig under en 12h resa:
Innan resans början

Efter sådär 6h
Efter sådär 10-11h
Men när man väl är framme, snabb återgång till lycka

Våra mysiga 8kvm och resten av området
(Awesome!!!)
Våran enorma första måltid

Och någon dag kommer man bli hård nog att våga prova dethär bredvid godishyllan

Snabb bild av Shibuya

Och varningsskyltar är givetvis coolare!
En mycket liten del av Electric Town... Men en mycket farlig del!

Porr, ett vardagsnöje

2008-10-02T22:05:00.002+09:00

För första gången på jag vet inte hur länge vaknade jag vid klockan ~8 och var helt pigg. Detsamma kunde man inte riktigt säga om Victor som sov i sängen ovanför. Vid 10-tiden tittade han ned för att kolla om jag var vaken, det var det enda livstecknet från honom förrens vid fyra på eftermiddagen då han gick up, dvs normal dygnsrytm för Sverige. Vad jag har ska man nog inte ens tänka på.

Vi kände att vi inte såg så mycket av Tokyo under gårdagen så dagen planerades som en stor promenad-dag genom så mycket vi orkade med. Vi inledde starkt med att sätta oss på något caféhak för att äta frukost. Vettigt att notera att här betyder isté vanligt té fast kallt och inte detdär söta som man är van vid. Vi beställde också smörgåsar som vi efter maten och en bra stunds fundering fortfarande inte riktigt visste vad det var på. Jag gissar på att det var någon form av skagenröra, men oklart.
Anyways, vårat första mål för dagen var shibuya till fots. Vi hade en ungefärlig gissning på vilket håll som var rätt så vi började vandra i den riktningen längs stora vägen. Efter en stunds vandring fick vi en liten hint av en japan om riktningen (vi gick i princip helt rätt men längs med shibuya och inte in i).
Shibuya var vid en första anblick väldigt business, med klädaffärer, caféer och kontor, inklusive glassbaren Sweden som inte hade ett jota med sverige att göra vad vi kunde se.
På sidogatorna var det i högre utsträckning neon, med hasardspel och mer spännande affärer.
Vi vandrade runt och tittade, gick inte in på så många ställen. Klädaffärerna hade oroväckande små storlekar och de roliga affärerna vågade vi inte gå in i av ekonomiska skäl.
Och här så började min första elektronik för dagen att bråka. Min gode vän kameran hade tydligen fått för sig att när man sätts igång ska man inte kunna fälla ut objektivet utan det ska fastna och kameran börja tjuta. Jättebra!
Så varje gång jag ska fota hädanefter så måste jag göra en snabb två eller trestegsmanöver med att trycka på objektiven innan kameran tjuter för att kunna ta en bild. Gissa om bildtagningsfrekvensen sjönk dramatiskt i och med detta!
Det vi hade som inköpsmål för dagen var en konvertingsplugg från de japanska uttagen till de som används i sverige, men något sådant kunde vi inte hitta alls, så bestämde oss för att ta tunnelbanan till electric town - Akihabara, cirka 30 minuter bort.

Akihabara kan bara beskrivas i farligt. Det finns så mycket som slår på ens "vill ha" strängar att det gör ont att passera vissa affärer, t.ex. en affär som säljer tv-spels stuff a'la människostora Yoshis och kylskåpsmagneter i stil med space invaders... Jobbigt.
Överallt fanns det affärer med samlarbilder, actionfigurer (vilket i samtliga fall inkluderade halv- till helnakna dockor av kvinnor i mer eller mindre realistiska poser, fritt blandat mellan megaman och DBZ)
Vi gjorde en snabb hit'n run på en tråkig el-affär för våra konverteringspluggar och gick sedan bara och tittade och gjorde vårat bästa för att inte börja lägga ut pengar redan dag två.
Där kunde vi med andra ord inte vara kvar.
Vi fortsatte med tunnelbanan rakt över stan till shinjuku igen för att se hur det var där, och med lite tur äta.

Om shibuya var business och akihabara skojström så var shinjuku sleezyness.
Vi tog samma väg som till kontoret vi var på dagen innan men svängde in i själva Shinjuku istället.
Uppskattningsvis skulle jag säga att var tredje dörr ledde till någon form av vuxenunderhållning eller sexig massage, var tredje till hasardspel och resterande tredjedel till matställen.
Svårt att säga om det var en korrekt bild eller inte, men ungefär så det upplevdes när vi gick där.
Vi var inte så sugna på sexig massage (utom möjligtvis ett lite osexigt fotbad) och maten verkade lite dyrare än vi kände för så vi började trava i den riktningen vi tyckte oss bo i.
När vi kom till stationen igen blev det en lättare förvirring. Kartan stämde inte alls mot hur vi kände att det var. Givetvis utgick vi från att kartan var konstig och gick på våran känsla istället.
Givetvis hade vi rätt.
Tydligen så behöver inte uppåt alltid innebära norr här, och man behöver inte alltid ange det med en tydlig pil tydligen. Nästa karta stämde inte mot föregående karta och inte mot känslan men där fanns iaf pilen som gjorde allt klart för oss.
Efter en tids promenerande hittade vi ett helt okej matställe (vi vågade oss inte på ramen dag två) och slog oss ned för lite fisk, bröd och öl, innan vi slutförde våran promenad hem, helt som vi trott.

Kom hem mellan 11 och 12 på kvällen och var ganska duktigt slut i kroppen men inte ett spår trötta.
Och nu började elektronik två att bråka. Min älskade halvdöda laptops började visa döda drivrutiner för grafikkortet lite spontant sådär när någon större kraft krävdes av den och datorn gick ned på 16 färger och minimal upplösning och krävde omstart. Ungefär samtidigt krashade virusskydd+brandvägg och datorn säckade ihop. Skojskoj. Något jag inte iddes ta itu med direkt.
Så generella elektronikproblem är det som just nu gör att det inte finns några bilder. Ledsen för det, men de kommer upp så småning om, ska bara ta itu med dethär himla bråket först!

Från Gävle till Tokyo på enbart 15h...

2008-10-02T00:49:00.002+09:00

Ja, jag vet jag sade att jag skulle skriva när jag kom hem men, fet chans!

I förberedande syfte innan resans början laddade jag upp fint med att inte sova någonting på nätterna för att då kunna sova på planet. Det var ju ett slöseri på fin sömntid.
Efter att ha blivit totalt sönderfotad av familjen på Arlanda påbörjades egentligen en serie av väntan, och roligt skulle det bli.

Den första väntan bestod i planet som skulle ta oss till Heathrow. Naturligtvis med ett kasst plan med små säten och generellt hög volym och naturligtvis hade vi platserna precis bredvid motorn. Ingen utsikt och maximalt störande ljud. Kunde knappt höra victor bredvid mig, och naturligtvis låg öronpropparna i den stora packningen...

Väl framme på heathrow med härligt undertryck i öronen fick vi träffa världens långsammaste man som satt i luckan för boardingpass, lyckliga 20 minuter bara för paret framför oss att bli klara... Dock så hade vi ju inte så mycket att göra på Heathrow, så varför inte köa?

Köa till stor väntan nr 2: 12h flyg till Tokyo. "Inga problem" tänkte Pelle, jag sover mig igenom mer än hälften. Planet var ganska okej, inte jättesköna säten med massiv plats, men så otroligt mycket bättre än planet innan att det inte spelade någon roll. Och film i sätet framför!!! Detta ledde givetvis till lite kung-fu panda och Bladerunner efter maten. Mitt under bladerunner släcktes ljuset i taket och flygvärdinnorna bad en dra för alla fönster, sovdags. Yeah, tänkte jag, nu skulle min vakenplåga betala av sig.
Victor bredvis mig somnade efter inte så jättelång tid, resten av planet följde kort därefter, Pelle klarvaken. Naturligtvis. Desperat försök att sova ledde till kramp någonstans på under tio minuter hur jag än försökte och frånvaron av benutrymme, eller utrymme i sätet hjälpte inte precis.
6h spenderade jag i vaket, blundande tillstånd innan frukost. Någon form av ägg med någon form av röra, tänker inte fundera på vad, fick vi. Bladerunner såg ut som ett givet val till frukostunderhållning. När jag då trycker play så spolar filmen förbi i 6x hastiget och samtidigt slutar kontrollen fungera. Alla knappar.
En flygvärdinna en timme senare säger att det är något som ska vara löst om 15 minuter och en halvimme senare får jag veta att det inte kommer att bli löst.
Gött.
Försöker sedan desperat sova lite sista två timmarna med ungefär samma lycka som tidigare.
Men sedan
Tokyo!

Flygplatsen var faktiskt helt okomplicerat. Inga förvirrande vägar och inga köer - inte jättemånga utlänningar som skulle in i Japan tydligen. Fingeravtryck och foto var gjort på sådär 5 sekunder. Japanerna ville dock bara ha avtryck från pekfingrar så om ev. brott ska begås är det det enda fingret som behövs täckas!

Flygplatsen låg en ganska bra distans från själva Tokyo och vi var ganska aströtta, så JR-express kändes ganska värt. Komma fram snabbt!
Snabbt i detta fall innebar en 1h 40min ungefär... Men vi kunde iaf se lite av landsbygden utanför och lite av Tokyos utkanter innan Tokyosträckan som var under jord.

Tåget gick direkt till Shinjuku och från att hitintills ha haft ganska mycket plats och inte så mycket folk omkring sig så var man i porr och hasard-distriktet vid sjutiden på eftermiddagen. Ganska mycket folk ja. Inte stressigt på något sätt men vi kände oss bra ivägen tills vi fick in att hålla oss på vänster sida.
Själva shinjuku var vid en första anblick lite oanseligt. Inte så mycket neon och höghus som inte var jättestora. Vi följde våran vägbeskrivning och hittade fram utan problem till stället som hade våra nycklar. Där blev vi omhändertagna av en man som uppenbarligen älskade papper. Och underskrifter. Tror jag skrev mitt namn ca 30ggr innan vi lämnade kontoret. Han var också noga med att säga att vi bara behövde fråga om vi inte förstod något. Vi hade fyra frågor och så fort vi ställt en så sprang han iväg och frågade sin överordnade. Smidigt!
Allt blev ändå klart ganska snabbt och vi gick tillbaka till shinjuku station för att ta en mindre linje till våran lägenhet som låg vid yoyogi-hachima. I vårat mindre pigga tillstånd och dåliga koll var det ett litet problem. Detta löstes av något som har hänt i princip varje gång sedan dess. Om man står med en karta i händerna och ser förvirrade ut, kommer en japan fram på under en minut och frågar om man behöver hjälp att hitta någonstans, och ger sedan en väldigt detaljerad vägbeskrivning till en. Lysande!
Så fram till stationen var inga problem, och heller inga problem att hitta till våran lägenhet.
"Var noga med att öppna garderoben då och då för att vädra era kläder för att undvika..." var våran man på kontoret väldigt noga med att poängtera. Han hade nog inte maximal koll med tanke på att det inte fanns någon form av garderob i vårat rum. Ett klädstreck med galgar och några krokar på en av betongväggarna var den enda formen av förvaring i vårat rum. Känns i alla fall större än de 8kvm det faktiskt är och lyxen att ligga i en säng var helt obeskrivlig.
Var på väg att somna inom 3 sekunder från det att jag lade mig ned, och fick ligga ungefär så länge innan Victor tvingade upp mig för att gå och leta efter middagsställe med honom.

Hittade efter lite promenerade ett mysigt ölhak som också hade lite billig mat. Perfekt! Och ens äta med pinnar skills fick välbehövd träning i skymundan.

Väl hemma igen slocknade jag efter bara några sekunder. Toabesöket innan var lite av en upplevelse. Uppvärmda säten med 16 knappar på sidan har man. På japanska och utan bilder. Var lite feg och provade bara en liten oansenlig knapp som jag inte har en aning om vad som hände när man tryckte på den. Slår vad om att det togs ett foto eller något... Bäst att inte trycka på den igen. Men 15 kvar att trycka på. Fortsättning följer.